Jag har läst mycket här och tycker att det verkar finnas många kloka människor här. Hoppas nu på att kunna få stöd och råd i hur jag ska göra med min hund.
Jag är matte till en 5 år gammal storpudel. Jag tog över honom från mina morföräldrar när han var 3 år. De borde aldrig ha skaffat honom - min morfar är sängliggandes pga sjukdom och min mormor är i perioder så sjuk att hon inte kan gå. Resultatet blev att ingen av dem klarade av att ge hunden en bra start i livet. Han har vuxit upp i deras lägenhet med tillhörande gräsplätt (ca 10 m2) och förutom kommandon som "sitt" och liknande har han inte fått mycket till uppfostran. Han har ingen som helst miljöträning, koppelträning eller socialisering med sig. De promenader som min mormor orkar gå med honom har varit mycket korta. Bristen på träning gjorde att han blev svår att gå ut och gå med, och han blev snabbt så stor att han kunde dra omkull min mormor. Jag tror att min mormors oro inför detta i kombination med hennes oroliga sätt generellt (i alla situationer. Hon är ganska osäker och nojig som person) och utebliven miljöträning har fått hunden att utveckla en ganska grundmurad orolighet inför världen och allt i den.
Jag har tagit hand om hunden i perioder även innan det formella övertagandet och tycker extremt mycket om honom. Han är i grund och botten så himla godhjärtad, fin och kärlekstörstande. Övertagandet kom av att min mormor blev allt sjukare samtidigt som hunden mådde uppenbart dåligt av att bo där och jag hade möjlighet att ta hand om honom. Under de senaste två åren har han alltså bott hos mig i utkanten av en stad. Under den här tiden har vi lagt enorma mängder tid på miljöträning, skvallerträning, kontaktövningar och koppelträning - helt utan resultat. I min lägenhet fungerar han bra. Vid det här laget är han trygg där. Vid besök i andras hem är han dock ständigt på vakt, och minsta ljud utifrån gör att han flyger upp från sin plats och skäller. Utomhus är det som att han träder in i en egen bubbla där jag som håller i hans koppel inte finns. Han söker inte kontakt med mig alls utan stretar bortåt i olika riktningar. Eftersom han inte får dra sig fram i kopplet innebär det att vi blir ståendes medan jag väntar på att han ska göra någon rörelse tillbaka mot mig som jag kan berömma - inga roliga promenader för någon av oss. Samtidigt kan oväntade ljud eller rörelser lätt få honom att göra ett utfall, och eftersom han är en så stor hund så är det lätt att han skräms. Jag måste ständigt skanna av omvärlden för att kunna placera mig mellan hunden och cykeln/joggaren/etc för att han inte ska ta saken i egna händer och skälla ut dem. Att jag gör det är ingen garanti för att utfall uteblir, men det minskar risken. Det är samma sak vid hundmöten, men då upplever jag inte att hans utfall primärt bottnar i oro/rädsla utan snarare i att han tycker att det är så jäkla spännande med andra hundar att han inte kan hålla sig. Vill vara noga med att påpeka att han inte får hälsa på okända hundar hur som helst utan att han har ett par kompisar som han får interagera med. Han BORDE alltså inte ha någon förväntan vid möte med okända hundar, för han får aldrig komma fram till dem. Men som jag skrev tidigare så tror jag att de här beteendena bottnar i att han är väldigt stressad utomhus. Han är på helspänn när vi är ute och minsta ljud kan få honom att hoppa högt.
Allt det här får mig att känna mig så fruktansvärt otillräcklig och usel. När jag skriver det här inser jag ju att det inte är bara mitt fel att det blivit som det är, men jag känner ett så stort ansvar. Dels för hans välfärd, men också för att jag går omkring med en hund som då och då skrämmer människor. Det känns bara inte okej. Samtidigt är jag förstagångshundägare, och trots att jag läser allt jag kommer över om stressproblematik, reaktivitet och träningsmetoder så har träningen hittills inte givit något. Jag saknar kunskaperna, förmågan eller förståelsen som krävs för att ta oss ur detta. Har försökt ta hjälp av en hundpsykolog men avslutade ganska snabbt den kontakten eftersom hennes åtgärder i princip uteslutande fokuserade på mig som hundägare och inte på hundens problem. Menar såklart inte att jag är felfri (det är jag naturligtvis INTE!) men att hävda att alla dessa problem skulle försvinna om jag tog en tydligare ledarroll tror jag inte på. Jag ÄR en självsäker och stabil person. Dessutom kvarstår problemen även vid promenader med min pappa, som nog är den lugnaste, stabilaste och tryggaste ledarfigur en hund kan tänka sig. Det finns såklart fler hundpsykologer i världen, men jag börjar känna mig så himla uppgiven och ledsen över den här situationen och vet faktiskt inte hur mycket mer jag orkar.
Vad hade ni gjort?
Jag är matte till en 5 år gammal storpudel. Jag tog över honom från mina morföräldrar när han var 3 år. De borde aldrig ha skaffat honom - min morfar är sängliggandes pga sjukdom och min mormor är i perioder så sjuk att hon inte kan gå. Resultatet blev att ingen av dem klarade av att ge hunden en bra start i livet. Han har vuxit upp i deras lägenhet med tillhörande gräsplätt (ca 10 m2) och förutom kommandon som "sitt" och liknande har han inte fått mycket till uppfostran. Han har ingen som helst miljöträning, koppelträning eller socialisering med sig. De promenader som min mormor orkar gå med honom har varit mycket korta. Bristen på träning gjorde att han blev svår att gå ut och gå med, och han blev snabbt så stor att han kunde dra omkull min mormor. Jag tror att min mormors oro inför detta i kombination med hennes oroliga sätt generellt (i alla situationer. Hon är ganska osäker och nojig som person) och utebliven miljöträning har fått hunden att utveckla en ganska grundmurad orolighet inför världen och allt i den.
Jag har tagit hand om hunden i perioder även innan det formella övertagandet och tycker extremt mycket om honom. Han är i grund och botten så himla godhjärtad, fin och kärlekstörstande. Övertagandet kom av att min mormor blev allt sjukare samtidigt som hunden mådde uppenbart dåligt av att bo där och jag hade möjlighet att ta hand om honom. Under de senaste två åren har han alltså bott hos mig i utkanten av en stad. Under den här tiden har vi lagt enorma mängder tid på miljöträning, skvallerträning, kontaktövningar och koppelträning - helt utan resultat. I min lägenhet fungerar han bra. Vid det här laget är han trygg där. Vid besök i andras hem är han dock ständigt på vakt, och minsta ljud utifrån gör att han flyger upp från sin plats och skäller. Utomhus är det som att han träder in i en egen bubbla där jag som håller i hans koppel inte finns. Han söker inte kontakt med mig alls utan stretar bortåt i olika riktningar. Eftersom han inte får dra sig fram i kopplet innebär det att vi blir ståendes medan jag väntar på att han ska göra någon rörelse tillbaka mot mig som jag kan berömma - inga roliga promenader för någon av oss. Samtidigt kan oväntade ljud eller rörelser lätt få honom att göra ett utfall, och eftersom han är en så stor hund så är det lätt att han skräms. Jag måste ständigt skanna av omvärlden för att kunna placera mig mellan hunden och cykeln/joggaren/etc för att han inte ska ta saken i egna händer och skälla ut dem. Att jag gör det är ingen garanti för att utfall uteblir, men det minskar risken. Det är samma sak vid hundmöten, men då upplever jag inte att hans utfall primärt bottnar i oro/rädsla utan snarare i att han tycker att det är så jäkla spännande med andra hundar att han inte kan hålla sig. Vill vara noga med att påpeka att han inte får hälsa på okända hundar hur som helst utan att han har ett par kompisar som han får interagera med. Han BORDE alltså inte ha någon förväntan vid möte med okända hundar, för han får aldrig komma fram till dem. Men som jag skrev tidigare så tror jag att de här beteendena bottnar i att han är väldigt stressad utomhus. Han är på helspänn när vi är ute och minsta ljud kan få honom att hoppa högt.
Allt det här får mig att känna mig så fruktansvärt otillräcklig och usel. När jag skriver det här inser jag ju att det inte är bara mitt fel att det blivit som det är, men jag känner ett så stort ansvar. Dels för hans välfärd, men också för att jag går omkring med en hund som då och då skrämmer människor. Det känns bara inte okej. Samtidigt är jag förstagångshundägare, och trots att jag läser allt jag kommer över om stressproblematik, reaktivitet och träningsmetoder så har träningen hittills inte givit något. Jag saknar kunskaperna, förmågan eller förståelsen som krävs för att ta oss ur detta. Har försökt ta hjälp av en hundpsykolog men avslutade ganska snabbt den kontakten eftersom hennes åtgärder i princip uteslutande fokuserade på mig som hundägare och inte på hundens problem. Menar såklart inte att jag är felfri (det är jag naturligtvis INTE!) men att hävda att alla dessa problem skulle försvinna om jag tog en tydligare ledarroll tror jag inte på. Jag ÄR en självsäker och stabil person. Dessutom kvarstår problemen även vid promenader med min pappa, som nog är den lugnaste, stabilaste och tryggaste ledarfigur en hund kan tänka sig. Det finns såklart fler hundpsykologer i världen, men jag börjar känna mig så himla uppgiven och ledsen över den här situationen och vet faktiskt inte hur mycket mer jag orkar.
Vad hade ni gjort?
