Förstår inte frågan riktigt? Säg att A är arg på B. Det kan bero på att A tycker att B betett sig illa, eller på att A sovit dåligt. Då anser jag att A är bäst lämpad att avgöra vad hen egentligen tycker, och säga åt B på skarpen enbart i de fall A faktisk tycker B gjort fel.
Som jag redan skrivit får känsloyttringar naturligtvis förekomma, men just ilska riktad mot en specifik person tolkar jag som stark kritik mot den personen, och det är inte schysst att kritisera någon om man inte ens egentligen tycker den gjort fel.
Nu förstår jag inte alls. Vem har pratat om att vara arg utan anledning?