Har du problem med vänner eller med din sexualitet?men därefter är det enbart egoistiskt med nära vänner av motsatt kön.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Har du problem med vänner eller med din sexualitet?men därefter är det enbart egoistiskt med nära vänner av motsatt kön.
Och det går bra?Jag förordar en pragmatisk hållning framför den dogmatiska som du pläderar för.
Inte vänner men pojk resp flickvänner. Som människa är det inte lämpligt att skaffa barn efter det att man fyllt 40. Vid det laget är du förhoppningsvis gift och har barn.
Mina föräldrar var mycket noga med att betona att en partner skall vara frisk och stark och nedärva goda gener till nästa generation.Hur talade de om barn med dig? Lärde de dig vad du ska leta hos en "bra" partner mm mm.
Det är väl inte så konstigt att hans känslor har svalnat. Han har ägnat ett år till att sörja vad som inte blev och antaligen bygga upp en drömbild, drömmar är ofta svåra att leva upp till.
Nu är det till att gå vidare - antingen så blir det för jobbigt att vara vänner och då bryter ni nu. Eller så klarar ni att just vara vänner. Du får ställa dig frågan, hur du kommer må när han träffar en ny, blir du glad å hans vägnar eller blir du ledsen å dina? Ungefär där nånstans borde du kunna se vad som funkar
Om ni hittar en någorlunda gemensam "nivå" på vänskapen, så är det något att vara rädd om och som kan ge er båda mycket i utbyte - utan att gå över till ett förhållande igen. Uppenbart har ni mycket som förenar er och borde kunna vara till glädje för er båda två, bara i en annan sorts relation.
Och det är synd att kasta bort en sådan för att de andra känslorna verkar ha varit i otakt. Fokusera ordentligt på det fina och betydelsefulla i en djup vänskap - förutsatt att ni båda vill ha en sådan - snarare än det ledsamma i en obesvarad kärlek. Så lyckas det säkert bra även om det känns trist just nu. Och nyttja framför allt inte vänskapen som någon inre förhoppning om besvarad kärlek någon gång i framtiden, utan sätt punkt med att vänskapen är alldeles tillräcklig och värdefull i sig. För det är den, eller kan den vara om ni låter den vara det.
Du har nog helt rätt där. Det är dock det som gör så ont. Att han verkligen ville ge det en chans till och sedan på tre veckor tappar känslorna helt. Varför skulle jag tappa mitt förstånd så pass att mina könslor skulle komma tillbaka????
Det sista som man lever på är väl hoppet, det första som lämnar är förståndet.
Jag hatar kärlek när den är som sämst. Bara gråter och gråter..
Bara att lämna och gå vidare. Vänner av motsatt kön är ingen bra idé eftersom det bara skapar komplikationer. I synnerhet inte om det finns starka känslor involverade.
Tänk dock över ditt beteende till nästa förhållande så att du inte återigen gör slut med en bra kille för att du hoppas att gräset är grönare på andra sidan. Lycka till!
För att känslor är ett oberäkneligt jäkla skit ibland.
Nu kanske det är du som bygger ett luftslott?
För att återgå till tråden.
Jag kan tänka mig att han hade en bild om hur det skulle vara, att han fastnat i det som varit.
När ni sen träffades igen så insåg han att han faktiskt gått vidare, att bilden inte stämde längre.
Det är så lätt att minnas det som varit bra.
Ja, det är nog så. Varför gjorde inte jag det då? Varför hakade jag upp mig på det som varit och väckte gamla (eller nya?) känslor till liv för honom?
Han som talat om hur dåligt han mått, nästan till bristningsgränsen, och det enda han verkade behöva för att komma över totalt var ett återfall. Glad att jag kunde vara till någon nytta.
Är det naivt att önska att om jag låter det vara ett tag nu så kommer han inse att han gjorde ett misstag? Ja, det är det väl?
Troligtvis är det så. Känslan av att aldrig mer träffa någon som honom är oerhört betungande. Däremot vet jag att den känslan inte stämmer. Dock är det så jag känner för tillfället. Önskar bara att tiden skulle kunna gå lite snabbare så att det värsta går över.
Jamen ja - tänk om det fanns en snabbspolning ibland.
Å andra sidan så tror jag att man faktiskt kan behöva tid för reflektion - men den fasen när det gör ont i kroppen och det är svårt att andas kan man vara utan
Fokusera på det som är bra - hästen och gården! Ibland, när det känns tungt, behöver man nästan tvinga ut sig själv på sådant man brukar tycka är roligt, även om det inte känns ett dugg kul just då... Tror att de flesta av oss har varit där någon gång i livet, och den första tiden kan man dessvärre inte göra så mycket än att härda ut...Jag har ju mitt liv som jag måste fokusera på.
Min lilla gård, hästarna och allting som hör därtill. Jag har försökt få dessa dagarna att gå som vanligt. Tog en tur med hästen igår och det kändes så himla bra. Som att allting faktiskt kommer ordna sig. Sedan när jag är tillbaka där jag sitter nu stormar min förtvivlan och gråten tillbaka. Jag har egentligen ingen lust med någonting men försöker tvinga mig att göra dagarna så normala som möjligt. Det har bara gått tre dagar sedan han avslutade men det känns som tre månader. Tiden går alldeles för långsamt. Det känns som att jag fullkomligt har förstört mitt liv.
Tyvärr tror jag nog att du ska försöka att inte tänka i de banorna. Det som sker i framtiden det sker, men under tiden ska du fokusera på att leva ditt liv så bra som möjligt.Är det naivt att önska att om jag låter det vara ett tag nu så kommer han inse att han gjorde ett misstag? Ja, det är det väl?
Jag förordar en pragmatisk hållning framför den dogmatiska som du pläderar för.
Skulle du kunna utveckla detta för jag förstår inte riktigt hur du menar.
Sicken massa dynga.Du utgår från att vi skulle vara våp o alltid har längtat efter någon man som kan tala om för oss andra hur världen fungerar.Med all respekt. I regel är det brist på uppfostran och lämpliga förebilder om du har den inställningen. Är dina föräldrar gifta? Hur talade de om barn med dig? Lärde de dig vad du ska leta hos en "bra" partner mm mm. Det är klart att du hamnar snett om dina föräldrar inte ger dig vägledning.
I den här tråden ser vi många exempel på det. Sedan leder beslut efter beslut till en mindre konstruktiv livstil.
Jag har ett sånt där favoritcitat (ja, jag gillar citat..... ): - "It´s the image in our minds that binds us to our lost treasures - but it´s the loss that shapes the image." Inte mycket till tröst, men något att tänka på, kanske.Du har nog helt rätt där. Det är dock det som gör så ont. Att han verkligen ville ge det en chans till och sedan på tre veckor tappar känslorna helt. Varför skulle jag tappa mitt förstånd så pass att mina könslor skulle komma tillbaka????
Det sista som man lever på är väl hoppet, det första som lämnar är förståndet.
Jag hatar kärlek när den är som sämst. Bara gråter och gråter..