Sv: Oaktsamma föräldrar...
Ja alltså än så länge går det ju oftast bra att stå emot. 7-åringen kan förstå att det är smartare att ha hjälm och cykla på cykelbanan än att köra utan tvärs över motorvägen.
Men sedan, i moppe-åldern
? Anledningen att jag har det så tufft på jobbet är att min kollega flyttade för att plantera om sina barn på ett annat högstadium i en annan stad (just på engelska skolan f.ö.)
Men som sagt, jag vet inte om villaområdena känns bättre. En annan typ av problem, men lika ofta omedvetet och frånvarande föräldraskap representerat av studsmattor och playstation som barnvakt istället för bara cyklar.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag tror (nästan) inte att problemen med ungdomar, motorfordon av olika slag samt alkohol är helt klassrelaterat. Det förefaller minst lika bostadsortsrelaterat. Så de problemen tror jag inte att du löser genom att köpa en villa i Kga, men kanske genom en lägenhet på Kungsholmen (där barn åker kollektivt och slipper moppe).
I småorter är ju vuxenlivets frihet så starkt kopplad till motorfordon - av lätt insedda skäl - att det blir spännande för de unga på ett sätt som det i betydligt lägre grad är i stora städer.
Och du, det du kallar medvetet föräldraskap - det finns väl i högst 3% av landets barnfamiljer, skulle jag tro? Och ärligt talat, vi vet inte vilken grad av och vilken sorts medvetenhet som ger vilka resultat, i termer av "lyckade vuxna slutprodukter" (vad nu en "lyckad" vuxen är).
Om grannen tex har skydd på ungarnas studsmatta - det säger väl rätt lite om föräldraskapet? Kanske är de förnuftigt försiktiga, kanske är de genomsjåpiga och ungarna ska skyddas från exakt allting som kan vara det minsta farligt, tex husdjur, hästar, cyklar, etc i det oändliga?
Min gissning är att dina ungar kommer att sympatisera mer med de principer om cykelhjälmar som du inpräntar, än grannarnas ev avvikande dito.
Några år senare kommer de, gissar jag, att försöka göra som grannbarnen gör, för den sociala samvarons skull, för att sedan när de blir stora nog att själva välja vilka miljöer de vistas i söka sig till vad de anser vara likasinnade. Ungefär så gjorde min syster och jag själv och alla de (få) jag hade något alls gemensamt med i den småländska uppväxtorten och så har min son gjort - dock betydligt enklare för honom då vi bor i stad. Och jag finner att de likasinnade han söker upp i påfallande hög grad är barn till mina gamla bekanta.
Äpplet faller rätt nära trädet ändå.
