Man tar det från dag till dag. Sakta men säkert kommer du att finna din plats i dig själv och landa i dig själv.
Jag tog steget för tre år sedan. Hade aldrig bott själv, hade egentligen aldrig varit singel utan haft långa förhållanden. Skaffade egen bostad och helt plötsligt kom jag fram till att jag älskar att bo själv, att jag älskar att bestämma själv och inte ta hänsyn till någon.
Jag trivs bra i mitt eget sällskap! Jag bestämde utan att ta hänsyn vilka tomater jag skulle odla i växthuset och helt plötsligt kändes det som att det var en självklarhet att livet skulle se ut sådär. Och nu när jag landat i den känslan träffade jag en kille och blev sambo efter ett halvår då han flyttade in till mig. Jag letade inte ens efter en man att dela livet med. Jag trivdes skitbra med mitt liv som det var. Så nu har jag istället issues med att han liksom är där och verkligen delar sitt liv med mig. Jag är också lite halvbitter efter ett par separationer så jag fick nästan ont i magen när min nya sambo la sina verktyg i min verktygslåda!! "Men hur ska vi komma ihåg vem som ägde vilket verktyg när vi separerar?" Min sambo tog inte den kommentaren så bra och undrade varför jag tänker på att separera.
Ta en dag i taget och när det gått tillräckligt många dagar kommer du att stå där och inse hur mycket du utvecklats, hur roligt du har det och hur mycket du trivs med ditt liv. Se till att hoppa på roliga saker med vänner, anmäl dig till någon rolig kurs, ta MC-kort, jägarexamen, lär dig dreja eller vad som helst. Kom ut på roliga saker och se till så att du har annat att tänka på än den där kontrollerande utsugaren du just gjort slut med.
