Har bara hunnit läsa 14 av 38 sidor än så länge, men här kommer ett inlägg ändå.
2015 hade jag 5 korttidsfrånvaron under en period av 12 månader. Min AG kallade till samtal. 3 förkylningar (med hög feber och yrsel), 1 magsjuka och 1 vecka hemma med inflammerad höft hade orsakat dessa korta frånvaron. Min AG hade noll koll, på både orsak och åtgärd. På mötet satt jag och beklagade mig över stressnivån, de tunga fysiska lyften, känslan av att aldrig vara ledig (det första halvåret av 2015 var jag ledig EN helg) och mina smärtor och min trötthet. Till slut sa jag till min AG att jag önskade omplacering.
2016 började jag jobba på en annan arbetsplats hos samma AG. Jag började ha lättare att komma i tid till jobbet, jag började komma ihåg vad jag skulle göra under mina arbetspass och jag började hålla tider på arbetet - men fortfarande inte fullt ut. Jag insåg då att jag blivit sittande fastfrusen på jobbet dagligen året innan, att jag inte åt på arbetstid, att jag inte sovit på nätterna och att jag var deprimerad. Efter några månaders gnäll, ångest, oro och tandgnissel började jag till slut att slappna av. Jag blev gravid, jobbade glad över sommaren, men började sen fastna i stolen igen. Sen kom hjärtklappningen och känslan av att aldrig vara trygg. Graviditeten var dessutom jobbig, med foglossningar i vecka 12 och 40 veckors dagliga kräkningar. Jag grät, ofta, och utan anledning. Jag kunde inte gå. Jag orkade inte vara glad eller neutral på arbetstid, vilket påverkade de ungdomar jag arbetade med.
Läkare efter läkare sa åt mig att stanna hemma. Jag skulle absolut inte jobba. Till slut godkände FK sjukskrivning, men bara fram till 60 dagar före bf, eftersom jag då kunde börja plocka fp.
Hjärtklappningen, ångesten och stressen fanns kvar även efter förlossningen. Men jag var ju nyförlöst eller hormonpåverkad eller nybliven mamma eller extra känslig, d v s inget att sjukskriva för. Ingen hänsyn till att jag inte kunde gå från dörren till bilen utan smärtor i fogarna, amma mitt eget barn fullt ut, sova, ta hand om hushållet eller ens mig själv. Jag grät ofta på nätterna.
I september skulle jag börja jobba deltid, var det tänkt. Jag blev omplacerad tillbaka på mitt tidigare jobb p g a omstruktureringar och de tunga lyften blev ett hinder för min kropp, men fortfarande inget att sjukskriva för enligt läkaren. Jag tog upp frågan på nytt i november, när jag slutade amma och backade rejält i rörelseförmåga. Eftersom "vi har ett så bra system i Sverige" skulle jag utnyttja det och fortsätta använda FÖRÄLDRALEDIGHET när jag fysiskt sett inte klarade av att arbeta. Enligt läkaren, med hänvisning till FKs synsätt.
I januari i år var mina dagar nästintill slut, så jag började jobba. Jag har gråtit, slitit, kämpat och bitit sönder två tänder. Jag är konstant trött och periodvis VÄLDIGT otrevlig mot min familj. Jag har fortfarande ont, men jag måste jobba. Jag har tjatat till mig stresskola på rehab, men läkaren anser fortfarande att jag inte har varit utmattad. ALLT jag lärt/lär mig på stresskolan säger tvärtom.
Jag har lång väg tillbaka och jag vet inte hur länge till jag orkar jobba. Det hugger, svider, krampar och knakar i kroppen. Hjärtklappningen är tillbaka. Jag kan ligga vaken på nätterna med ångest och mitt katastroftänk pendlar kraftigt mellan max och ganska högt. Jag har fortfarande svårt att hålla tider, som ett tydligt exempel.
Det jag är mest bitter över är att min dotter förlorat ett år av sin föräldratid, som jag istället spenderat trött, ledsen, grinig, tyst och inte kapabel till att vara en mamma på heltid. De här dagarna skulle hon ha med sin mamma eller pappa för att utvecklas, växa, känna sig trygg, få uppmuntran och lära sig mer om livet.
Är det verkligen rätt att man tvingas till att plocka fp när man egentligen borde varit sjukskriven, bara för att man är mamma till ett barn under 12 månaders ålder?
