Nu vill jag diskutera försäkringskassan.

[Youma]

12000 räcker jättelångt för att ta hand om sina tänder. Och om man har väldigt trasiga tänder så kommer hela hästkostnaden räcka långt. Dvs alla fasta kostnader plus det man la i veterinärbuffert etc.

Sen går det alltid öka sina kostnader när man tar bort en utgift.

Ja typ... en rotfyllning.

 

[Magiana]

Ja typ... en rotfyllning.

Så mycket har jag aldrig betalat för en rotfyllning. Nu är det några år sedan sist, men jag kan inte minnas att det ens var i närheten av den summan.

 

[Hippocampus]

jag har gjort flertal rotfyllningar, de har kostat runt 10-12 000 kr.

 

[Rosett]

jaha..och resultatet är ju detsamma...ett bidrag till boendet för dem som inte har förmåga att själva stå för hela kostnaden

Summan skiljer sig. När jag som student hade bostadsbidrag fick jag 200 kr (nej jag glömde inte en nolla) i månaden. Bostadstillägget är på drygt 3000 kr.

 

[mackan]

Ja typ... en rotfyllning.

Typ ? Jag har aldrig betalat 12 papp eller ens 5 papp för en sådan . Utan försäkring då .

Förslaget i tråden från flera, om tandvårdsförsäkring är bra. Man får lite olika premier om man har viss ”skadehistorik” precis som hos F bolag allmänt . Vissa med riktigt usel tandstatus kan inte teckna alls, men det betyder inte att man utan att ha kollat upp detaljerna inte kan ta försäkringen rakt av.

Ang just tandvården i sammanhanget för övrigt:
Det vore väl lämpligare att ha en möjlighet att som sjukskriven då vid behov kunna ha rätt att söka bidrag, snarare än att bidraget allmänt borde höjas för långtidssjukskrivna.

Tyvärr tycker jag i tråden det finns en del reflektioner som antyder att bidraget behöver vara högre pga att fritidsintressen behöver finansieras. Samt nya datorer, mobiler osv.

För mig blir dessa åsikter tyvärr bidragande till att jag, som trots allt är högst demokratisk och stödjer ett demokratiskt socialistiskt samhälle osv, blir avogt inställd ang vissas förväntningar på att samhället ska bekosta ens levnadsstandard på nivån flera uttryckt här.

 

[malumbub]

Har bara hunnit läsa 14 av 38 sidor än så länge, men här kommer ett inlägg ändå.

2015 hade jag 5 korttidsfrånvaron under en period av 12 månader. Min AG kallade till samtal. 3 förkylningar (med hög feber och yrsel), 1 magsjuka och 1 vecka hemma med inflammerad höft hade orsakat dessa korta frånvaron. Min AG hade noll koll, på både orsak och åtgärd. På mötet satt jag och beklagade mig över stressnivån, de tunga fysiska lyften, känslan av att aldrig vara ledig (det första halvåret av 2015 var jag ledig EN helg) och mina smärtor och min trötthet. Till slut sa jag till min AG att jag önskade omplacering.
2016 började jag jobba på en annan arbetsplats hos samma AG. Jag började ha lättare att komma i tid till jobbet, jag började komma ihåg vad jag skulle göra under mina arbetspass och jag började hålla tider på arbetet - men fortfarande inte fullt ut. Jag insåg då att jag blivit sittande fastfrusen på jobbet dagligen året innan, att jag inte åt på arbetstid, att jag inte sovit på nätterna och att jag var deprimerad. Efter några månaders gnäll, ångest, oro och tandgnissel började jag till slut att slappna av. Jag blev gravid, jobbade glad över sommaren, men började sen fastna i stolen igen. Sen kom hjärtklappningen och känslan av att aldrig vara trygg. Graviditeten var dessutom jobbig, med foglossningar i vecka 12 och 40 veckors dagliga kräkningar. Jag grät, ofta, och utan anledning. Jag kunde inte gå. Jag orkade inte vara glad eller neutral på arbetstid, vilket påverkade de ungdomar jag arbetade med.
Läkare efter läkare sa åt mig att stanna hemma. Jag skulle absolut inte jobba. Till slut godkände FK sjukskrivning, men bara fram till 60 dagar före bf, eftersom jag då kunde börja plocka fp.

Hjärtklappningen, ångesten och stressen fanns kvar även efter förlossningen. Men jag var ju nyförlöst eller hormonpåverkad eller nybliven mamma eller extra känslig, d v s inget att sjukskriva för. Ingen hänsyn till att jag inte kunde gå från dörren till bilen utan smärtor i fogarna, amma mitt eget barn fullt ut, sova, ta hand om hushållet eller ens mig själv. Jag grät ofta på nätterna.
I september skulle jag börja jobba deltid, var det tänkt. Jag blev omplacerad tillbaka på mitt tidigare jobb p g a omstruktureringar och de tunga lyften blev ett hinder för min kropp, men fortfarande inget att sjukskriva för enligt läkaren. Jag tog upp frågan på nytt i november, när jag slutade amma och backade rejält i rörelseförmåga. Eftersom "vi har ett så bra system i Sverige" skulle jag utnyttja det och fortsätta använda FÖRÄLDRALEDIGHET när jag fysiskt sett inte klarade av att arbeta. Enligt läkaren, med hänvisning till FKs synsätt.

I januari i år var mina dagar nästintill slut, så jag började jobba. Jag har gråtit, slitit, kämpat och bitit sönder två tänder. Jag är konstant trött och periodvis VÄLDIGT otrevlig mot min familj. Jag har fortfarande ont, men jag måste jobba. Jag har tjatat till mig stresskola på rehab, men läkaren anser fortfarande att jag inte har varit utmattad. ALLT jag lärt/lär mig på stresskolan säger tvärtom.

Jag har lång väg tillbaka och jag vet inte hur länge till jag orkar jobba. Det hugger, svider, krampar och knakar i kroppen. Hjärtklappningen är tillbaka. Jag kan ligga vaken på nätterna med ångest och mitt katastroftänk pendlar kraftigt mellan max och ganska högt. Jag har fortfarande svårt att hålla tider, som ett tydligt exempel.

Det jag är mest bitter över är att min dotter förlorat ett år av sin föräldratid, som jag istället spenderat trött, ledsen, grinig, tyst och inte kapabel till att vara en mamma på heltid. De här dagarna skulle hon ha med sin mamma eller pappa för att utvecklas, växa, känna sig trygg, få uppmuntran och lära sig mer om livet.

Är det verkligen rätt att man tvingas till att plocka fp när man egentligen borde varit sjukskriven, bara för att man är mamma till ett barn under 12 månaders ålder?

 

[mackan]

Har bara hunnit läsa 14 av 38 sidor än så länge, men här kommer ett inlägg ändå.

2015 hade jag 5 korttidsfrånvaron under en period av 12 månader. Min AG kallade till samtal. 3 förkylningar (med hög feber och yrsel), 1 magsjuka och 1 vecka hemma med inflammerad höft hade orsakat dessa korta frånvaron. Min AG hade noll koll, på både orsak och åtgärd. På mötet satt jag och beklagade mig över stressnivån, de tunga fysiska lyften, känslan av att aldrig vara ledig (det första halvåret av 2015 var jag ledig EN helg) och mina smärtor och min trötthet. Till slut sa jag till min AG att jag önskade omplacering.
2016 började jag jobba på en annan arbetsplats hos samma AG. Jag började ha lättare att komma i tid till jobbet, jag började komma ihåg vad jag skulle göra under mina arbetspass och jag började hålla tider på arbetet - men fortfarande inte fullt ut. Jag insåg då att jag blivit sittande fastfrusen på jobbet dagligen året innan, att jag inte åt på arbetstid, att jag inte sovit på nätterna och att jag var deprimerad. Efter några månaders gnäll, ångest, oro och tandgnissel började jag till slut att slappna av. Jag blev gravid, jobbade glad över sommaren, men började sen fastna i stolen igen. Sen kom hjärtklappningen och känslan av att aldrig vara trygg. Graviditeten var dessutom jobbig, med foglossningar i vecka 12 och 40 veckors dagliga kräkningar. Jag grät, ofta, och utan anledning. Jag kunde inte gå. Jag orkade inte vara glad eller neutral på arbetstid, vilket påverkade de ungdomar jag arbetade med.
Läkare efter läkare sa åt mig att stanna hemma. Jag skulle absolut inte jobba. Till slut godkände FK sjukskrivning, men bara fram till 60 dagar före bf, eftersom jag då kunde börja plocka fp.

Hjärtklappningen, ångesten och stressen fanns kvar även efter förlossningen. Men jag var ju nyförlöst eller hormonpåverkad eller nybliven mamma eller extra känslig, d v s inget att sjukskriva för. Ingen hänsyn till att jag inte kunde gå från dörren till bilen utan smärtor i fogarna, amma mitt eget barn fullt ut, sova, ta hand om hushållet eller ens mig själv. Jag grät ofta på nätterna.
I september skulle jag börja jobba deltid, var det tänkt. Jag blev omplacerad tillbaka på mitt tidigare jobb p g a omstruktureringar och de tunga lyften blev ett hinder för min kropp, men fortfarande inget att sjukskriva för enligt läkaren. Jag tog upp frågan på nytt i november, när jag slutade amma och backade rejält i rörelseförmåga. Eftersom "vi har ett så bra system i Sverige" skulle jag utnyttja det och fortsätta använda FÖRÄLDRALEDIGHET när jag fysiskt sett inte klarade av att arbeta. Enligt läkaren, med hänvisning till FKs synsätt.

I januari i år var mina dagar nästintill slut, så jag började jobba. Jag har gråtit, slitit, kämpat och bitit sönder två tänder. Jag är konstant trött och periodvis VÄLDIGT otrevlig mot min familj. Jag har fortfarande ont, men jag måste jobba. Jag har tjatat till mig stresskola på rehab, men läkaren anser fortfarande att jag inte har varit utmattad. ALLT jag lärt/lär mig på stresskolan säger tvärtom.

Jag har lång väg tillbaka och jag vet inte hur länge till jag orkar jobba. Det hugger, svider, krampar och knakar i kroppen. Hjärtklappningen är tillbaka. Jag kan ligga vaken på nätterna med ångest och mitt katastroftänk pendlar kraftigt mellan max och ganska högt. Jag har fortfarande svårt att hålla tider, som ett tydligt exempel.

Det jag är mest bitter över är att min dotter förlorat ett år av sin föräldratid, som jag istället spenderat trött, ledsen, grinig, tyst och inte kapabel till att vara en mamma på heltid. De här dagarna skulle hon ha med sin mamma eller pappa för att utvecklas, växa, känna sig trygg, få uppmuntran och lära sig mer om livet.

Är det verkligen rätt att man tvingas till att plocka fp när man egentligen borde varit sjukskriven, bara för att man är mamma till ett barn under 12 månaders ålder?

Som sagt, och tråden även höjer när den är på sin ”sundaste” nivå : det är staten som reglerar hur det ser ut . Försäkringskassan är ett statligt organ, dvs det är inte FK som trådens rubrik är, som styr Sveriges socialstöd i sak.

Hur folk individuellt har det /motiverar det på individnivå är inte bärande . Det som väger är hur man generellt vill rösta/ha det fungerande i samhället utifrån att man upplever problem.

 

[vallhund]

Har bara hunnit läsa 14 av 38 sidor än så länge, men här kommer ett inlägg ändå.

2015 hade jag 5 korttidsfrånvaron under en period av 12 månader. Min AG kallade till samtal. 3 förkylningar (med hög feber och yrsel), 1 magsjuka och 1 vecka hemma med inflammerad höft hade orsakat dessa korta frånvaron. Min AG hade noll koll, på både orsak och åtgärd. På mötet satt jag och beklagade mig över stressnivån, de tunga fysiska lyften, känslan av att aldrig vara ledig (det första halvåret av 2015 var jag ledig EN helg) och mina smärtor och min trötthet. Till slut sa jag till min AG att jag önskade omplacering.
2016 började jag jobba på en annan arbetsplats hos samma AG. Jag började ha lättare att komma i tid till jobbet, jag började komma ihåg vad jag skulle göra under mina arbetspass och jag började hålla tider på arbetet - men fortfarande inte fullt ut. Jag insåg då att jag blivit sittande fastfrusen på jobbet dagligen året innan, att jag inte åt på arbetstid, att jag inte sovit på nätterna och att jag var deprimerad. Efter några månaders gnäll, ångest, oro och tandgnissel började jag till slut att slappna av. Jag blev gravid, jobbade glad över sommaren, men började sen fastna i stolen igen. Sen kom hjärtklappningen och känslan av att aldrig vara trygg. Graviditeten var dessutom jobbig, med foglossningar i vecka 12 och 40 veckors dagliga kräkningar. Jag grät, ofta, och utan anledning. Jag kunde inte gå. Jag orkade inte vara glad eller neutral på arbetstid, vilket påverkade de ungdomar jag arbetade med.
Läkare efter läkare sa åt mig att stanna hemma. Jag skulle absolut inte jobba. Till slut godkände FK sjukskrivning, men bara fram till 60 dagar före bf, eftersom jag då kunde börja plocka fp.

Hjärtklappningen, ångesten och stressen fanns kvar även efter förlossningen. Men jag var ju nyförlöst eller hormonpåverkad eller nybliven mamma eller extra känslig, d v s inget att sjukskriva för. Ingen hänsyn till att jag inte kunde gå från dörren till bilen utan smärtor i fogarna, amma mitt eget barn fullt ut, sova, ta hand om hushållet eller ens mig själv. Jag grät ofta på nätterna.
I september skulle jag börja jobba deltid, var det tänkt. Jag blev omplacerad tillbaka på mitt tidigare jobb p g a omstruktureringar och de tunga lyften blev ett hinder för min kropp, men fortfarande inget att sjukskriva för enligt läkaren. Jag tog upp frågan på nytt i november, när jag slutade amma och backade rejält i rörelseförmåga. Eftersom "vi har ett så bra system i Sverige" skulle jag utnyttja det och fortsätta använda FÖRÄLDRALEDIGHET när jag fysiskt sett inte klarade av att arbeta. Enligt läkaren, med hänvisning till FKs synsätt.

I januari i år var mina dagar nästintill slut, så jag började jobba. Jag har gråtit, slitit, kämpat och bitit sönder två tänder. Jag är konstant trött och periodvis VÄLDIGT otrevlig mot min familj. Jag har fortfarande ont, men jag måste jobba. Jag har tjatat till mig stresskola på rehab, men läkaren anser fortfarande att jag inte har varit utmattad. ALLT jag lärt/lär mig på stresskolan säger tvärtom.

Jag har lång väg tillbaka och jag vet inte hur länge till jag orkar jobba. Det hugger, svider, krampar och knakar i kroppen. Hjärtklappningen är tillbaka. Jag kan ligga vaken på nätterna med ångest och mitt katastroftänk pendlar kraftigt mellan max och ganska högt. Jag har fortfarande svårt att hålla tider, som ett tydligt exempel.

Det jag är mest bitter över är att min dotter förlorat ett år av sin föräldratid, som jag istället spenderat trött, ledsen, grinig, tyst och inte kapabel till att vara en mamma på heltid. De här dagarna skulle hon ha med sin mamma eller pappa för att utvecklas, växa, känna sig trygg, få uppmuntran och lära sig mer om livet.

Är det verkligen rätt att man tvingas till att plocka fp när man egentligen borde varit sjukskriven, bara för att man är mamma till ett barn under 12 månaders ålder?

 

[mackan]

Sorry jag är oskyldig, skäll på inlägg 693 (tror jag det var ) Jag bara svarade

Nej - du är inte ”oskyldig” att helt random svara? Du lyckas scanna forumet och trådar så att du oavsett ämnen ändå svarar med din agenda/vinkling oavsett tråd/ämne som sagt .

Det är ingen som taggar dig så nej - du ”svarar ” inte alls som du påstår .

 

[Kilauea]

Har bara hunnit läsa 14 av 38 sidor än så länge, men här kommer ett inlägg ändå.

2015 hade jag 5 korttidsfrånvaron under en period av 12 månader. Min AG kallade till samtal. 3 förkylningar (med hög feber och yrsel), 1 magsjuka och 1 vecka hemma med inflammerad höft hade orsakat dessa korta frånvaron. Min AG hade noll koll, på både orsak och åtgärd. På mötet satt jag och beklagade mig över stressnivån, de tunga fysiska lyften, känslan av att aldrig vara ledig (det första halvåret av 2015 var jag ledig EN helg) och mina smärtor och min trötthet. Till slut sa jag till min AG att jag önskade omplacering.
2016 började jag jobba på en annan arbetsplats hos samma AG. Jag började ha lättare att komma i tid till jobbet, jag började komma ihåg vad jag skulle göra under mina arbetspass och jag började hålla tider på arbetet - men fortfarande inte fullt ut. Jag insåg då att jag blivit sittande fastfrusen på jobbet dagligen året innan, att jag inte åt på arbetstid, att jag inte sovit på nätterna och att jag var deprimerad. Efter några månaders gnäll, ångest, oro och tandgnissel började jag till slut att slappna av. Jag blev gravid, jobbade glad över sommaren, men började sen fastna i stolen igen. Sen kom hjärtklappningen och känslan av att aldrig vara trygg. Graviditeten var dessutom jobbig, med foglossningar i vecka 12 och 40 veckors dagliga kräkningar. Jag grät, ofta, och utan anledning. Jag kunde inte gå. Jag orkade inte vara glad eller neutral på arbetstid, vilket påverkade de ungdomar jag arbetade med.
Läkare efter läkare sa åt mig att stanna hemma. Jag skulle absolut inte jobba. Till slut godkände FK sjukskrivning, men bara fram till 60 dagar före bf, eftersom jag då kunde börja plocka fp.

Hjärtklappningen, ångesten och stressen fanns kvar även efter förlossningen. Men jag var ju nyförlöst eller hormonpåverkad eller nybliven mamma eller extra känslig, d v s inget att sjukskriva för. Ingen hänsyn till att jag inte kunde gå från dörren till bilen utan smärtor i fogarna, amma mitt eget barn fullt ut, sova, ta hand om hushållet eller ens mig själv. Jag grät ofta på nätterna.
I september skulle jag börja jobba deltid, var det tänkt. Jag blev omplacerad tillbaka på mitt tidigare jobb p g a omstruktureringar och de tunga lyften blev ett hinder för min kropp, men fortfarande inget att sjukskriva för enligt läkaren. Jag tog upp frågan på nytt i november, när jag slutade amma och backade rejält i rörelseförmåga. Eftersom "vi har ett så bra system i Sverige" skulle jag utnyttja det och fortsätta använda FÖRÄLDRALEDIGHET när jag fysiskt sett inte klarade av att arbeta. Enligt läkaren, med hänvisning till FKs synsätt.

I januari i år var mina dagar nästintill slut, så jag började jobba. Jag har gråtit, slitit, kämpat och bitit sönder två tänder. Jag är konstant trött och periodvis VÄLDIGT otrevlig mot min familj. Jag har fortfarande ont, men jag måste jobba. Jag har tjatat till mig stresskola på rehab, men läkaren anser fortfarande att jag inte har varit utmattad. ALLT jag lärt/lär mig på stresskolan säger tvärtom.

Jag har lång väg tillbaka och jag vet inte hur länge till jag orkar jobba. Det hugger, svider, krampar och knakar i kroppen. Hjärtklappningen är tillbaka. Jag kan ligga vaken på nätterna med ångest och mitt katastroftänk pendlar kraftigt mellan max och ganska högt. Jag har fortfarande svårt att hålla tider, som ett tydligt exempel.

Det jag är mest bitter över är att min dotter förlorat ett år av sin föräldratid, som jag istället spenderat trött, ledsen, grinig, tyst och inte kapabel till att vara en mamma på heltid. De här dagarna skulle hon ha med sin mamma eller pappa för att utvecklas, växa, känna sig trygg, få uppmuntran och lära sig mer om livet.

Är det verkligen rätt att man tvingas till att plocka fp när man egentligen borde varit sjukskriven, bara för att man är mamma till ett barn under 12 månaders ålder?

Jag tänker att din gråt under graviditeten visst hade en anledning. Vem mår bra av svår foglossning och dagliga kräkningar?
Annars håller jag med dig, känns galet att dina fp-dagar går åt till att må dåligt. De ska ju vara för att du ska kunna ta hand om dottern.

 

[landsbygdsbo]

Nej - du är inte ”oskyldig” att helt random svara? Du lyckas scanna forumet och trådar så att du oavsett ämnen ändå svarar med din agenda/vinkling oavsett tråd/ämne som sagt .

Det är ingen som taggar dig så nej - du ”svarar ” inte alls som du påstår .

1 Hur många här går i svaromål utan att vara taggade? Hade jag, ex taggat dig innan du gick i svaromål?

Kan det alltså vara så att du också svarar med din agenda/vinkling oavsett tråd/ämne som sagt .

 

[mackan]

1 Hur många här går i svaromål utan att vara taggade? Hade jag, ex taggat dig innan du gick i svaromål?

Kan det alltså vara så att du också svarar med din agenda/vinkling oavsett tråd/ämne som sagt .

Nej jag läser/scannar aldrig trådar på buke någonsin för att i dessa /vinkla/passa in mina politiska åsikter.

Dina poster ang flyktingar
,flyktingpolitik, ”främlingspolitilk” osv är en egen kategori som sagt .

 

[landsbygdsbo]

Nej jag läser/scannar aldrig trådar på buke någonsin för att i dessa /vinkla/passa in mina politiska åsikter.

Dina poster ang flyktingar
,flyktingpolitik, ”främlingspolitilk” osv är en egen kategori som sagt .

Så du menar att jag ändrar skriven text så att passar mina syften? Skulle vara intressant om du kan klämma fram bevis för den grova anklagelsen eller om den är en billig anklagelse för att den ska /vinkla/passa in dina politiska åsikter.

 

[Grazing]

12000 räcker jättelångt för att ta hand om sina tänder. Och om man har väldigt trasiga tänder så kommer hela hästkostnaden räcka långt. Dvs alla fasta kostnader plus det man la i veterinärbuffert etc.

Sen går det alltid öka sina kostnader när man tar bort en utgift.

Nej det räcker inte långt, en rotfyllning kan lätt kosta den summan. Det är ju inte så att man bara har tandproblem för att man slarvar, vissa har nästan alltid någonting att fixa oavsett. Så nej, ge upp hela livet bara för att spara ihop till sina tänder är inte något som någon mår bra av.

Vissa behöver hästarna och så för att fungera i livet, att ta bort allt man lever för är ingen lösning på någonting.

 

[mackan]

Nej jag läser/scannar aldrig trådar på buke någonsin för att i dessa /vinkla/passa in mina politiska åsikter.

Dina poster ang flyktingar
,flyktingpolitik, ”främlingspolitilk” osv är en egen kategori som sagt .

Så du menar att jag ändrar skriven text så att passar mina syften? Skulle vara intressant om du kan klämma fram bevis för den grova anklagelsen eller om den är en billig anklagelse för att den ska /vinkla/passa in dina politiska åsikter.

Jag konstaterar endast kort och gott att du oavsett ämnen och trådar svarar och vill vinkla ämnen att handla om ”ditt” ämne ang ”flyktingar,främlingar ” osv .
Du har definitivt den stämpeln på dig profilmässigt på detta forum sen åratal .

 

[landsbygdsbo]

Jag konstaterar endast kort och gott att du oavsett ämnen och trådar svarar och vill vinkla ämnen att handla om ”ditt” ämne ang ”flyktingar,främlingar ” osv .
Du har definitivt den stämpeln på dig profilmässigt på detta forum sen åratal .

Inga bevis tydligen bara en billig anklagelse som passar din egen agenda...jag är inte förvånad

 

[mackan]

Inga bevis tydligen bara en billig anklagelse som passar din egen agenda...jag är inte förvånad

Vet inte vad för ”bevis” du blir så upprörd över saknas enligt dig här ?

Det är en reflektion i sammanhanget utifrån dina poster , varken mer eller mindre.
Övriga kommentarer från dig lämnar jag att alls kommentera .

 

[vallhund]

Jag konstaterar endast kort och gott att du oavsett ämnen och trådar svarar och vill vinkla ämnen att handla om ”ditt” ämne ang ”flyktingar,främlingar ” osv .
Du har definitivt den stämpeln på dig profilmässigt på detta forum sen åratal .

Du glömde #metoo, prostitution, våldtäkter o att kratta manegen samt varg o allemansrätt.

 

[Pontevecchio]

Sorry jag är oskyldig, skäll på inlägg 693 (tror jag det var ) Jag bara svarade

Nej det var du som började tjata om det. För att svara, ingen aning vart du hittat dina staplar men hur dagens invandring kommer lyckas integreras vet vi inte.

 

[landsbygdsbo]

Du glömde #metoo, prostitution, våldtäkter o att kratta manegen samt varg o allemansrätt.

Så trevligt en gammal beundrare..men du glömmer ju bort att det då handlar om åsikter..åsikter jag står för och inte om inklistrad ändrad text..men det kanske ligger över din nivå