Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Jag är så otroligt förvirrad och kan inte se något klart just nu.
För att göra en lång historia kort:
Jag har länge ätit antidepressiva mediciner, ca 10 år nu. Först fluoxetin, sedan venlafaxin och nu sertralin. Jag hade uppehåll från sertralinet i typ ett år under graviditet och amning men är nu uppe i 100 mg igen.
För kanske 5 år sedan fick jag diagnosen generaliserat ångestsyndrom. Vid senaste besöket (4 veckor sedan) pratade läkaren om recidiverande depression.
Jag har aldrig jobbat mer än 65% förrän nu när jag jobbar 75%.
Inte ens när jag jobbade 65% fick jag ihop vardagen i huvudet. Jag stressade för små saker, bröt ihop när det inte gick vägen för mig.
Då hade jag inte ens barn.
Nu ser situationen ut såhär:
Ett barn, jag har en 75% tjänst och jag har två hästar varav jag rider en av dom och den andra har jag medryttare på.
Jag har haft semester i 6 veckor och skulle börja jobba förra veckan. Hade väldig ångest inför det, för att få ihop allt. På detta gör jag illa ryggen så jag kan inte jobba. Inte heller underhålla min 2-åring så han har varit på dagis några timmar för att underhålla sig och för att inte komma ur den lyckade inskolningen.
Detta ger mig, såklart, dåligt samvete.
Jag känner mig kass som inte kan ta hand om mitt barn, som inte kan klara av att jobba ens 75% utan att bryta ihop.
Jag känner mig som en kass mamma som har häst även fast jag ÄLSKAR mina hästar. Dom har varit hela mitt liv innan jag fick barn och ger mig så otroligt mycket lycka dom stunder jag är där och lyckas stänga av alla tankar och måsten.
Jag får snart panik, jag vill bara få detta att sluta. Jag vill kunna njuta av livet och inte bara känna denna konstanta oron.
Jag vet att min läkare inte skulle tveka att sjukskriva mig men nu är jag mitt inne i att få mitt drömjobb och jag kommer ju inte kunna få in en fot där om jag ska vara sjukskriven.
Men alltså jag orkar inte. Det känns som att jag sitter i ett skenande tåg rakt mot ett berg. Hur ska det sluta? Jag vill bara vara lycklig.
Det sjuka mitt i allt är att jag börjar längta efter ett till barn. Men jag älskade verkligen att vara mammaledig.
Snälla någon. Hjälp mig.
För att göra en lång historia kort:
Jag har länge ätit antidepressiva mediciner, ca 10 år nu. Först fluoxetin, sedan venlafaxin och nu sertralin. Jag hade uppehåll från sertralinet i typ ett år under graviditet och amning men är nu uppe i 100 mg igen.
För kanske 5 år sedan fick jag diagnosen generaliserat ångestsyndrom. Vid senaste besöket (4 veckor sedan) pratade läkaren om recidiverande depression.
Jag har aldrig jobbat mer än 65% förrän nu när jag jobbar 75%.
Inte ens när jag jobbade 65% fick jag ihop vardagen i huvudet. Jag stressade för små saker, bröt ihop när det inte gick vägen för mig.
Då hade jag inte ens barn.
Nu ser situationen ut såhär:
Ett barn, jag har en 75% tjänst och jag har två hästar varav jag rider en av dom och den andra har jag medryttare på.
Jag har haft semester i 6 veckor och skulle börja jobba förra veckan. Hade väldig ångest inför det, för att få ihop allt. På detta gör jag illa ryggen så jag kan inte jobba. Inte heller underhålla min 2-åring så han har varit på dagis några timmar för att underhålla sig och för att inte komma ur den lyckade inskolningen.
Detta ger mig, såklart, dåligt samvete.
Jag känner mig kass som inte kan ta hand om mitt barn, som inte kan klara av att jobba ens 75% utan att bryta ihop.
Jag känner mig som en kass mamma som har häst även fast jag ÄLSKAR mina hästar. Dom har varit hela mitt liv innan jag fick barn och ger mig så otroligt mycket lycka dom stunder jag är där och lyckas stänga av alla tankar och måsten.
Jag får snart panik, jag vill bara få detta att sluta. Jag vill kunna njuta av livet och inte bara känna denna konstanta oron.
Jag vet att min läkare inte skulle tveka att sjukskriva mig men nu är jag mitt inne i att få mitt drömjobb och jag kommer ju inte kunna få in en fot där om jag ska vara sjukskriven.
Men alltså jag orkar inte. Det känns som att jag sitter i ett skenande tåg rakt mot ett berg. Hur ska det sluta? Jag vill bara vara lycklig.
Det sjuka mitt i allt är att jag börjar längta efter ett till barn. Men jag älskade verkligen att vara mammaledig.
Snälla någon. Hjälp mig.
