SpanskaLoppan
Trådstartare
Har den senaste tiden haft fullt upp med jobbet och inte hunnit ägna särskilt mycket tid åt vare sig vänner eller träning.
Och har då istället haft tid att fundera en massa när jag ligger sömnlös på nätterna. Något som jag ständigt återkommer till är frågan om ifall jag verkligen vill ha barn i framtiden eller om jag mest "vill" det för att det är så man ska känna. Jag är på väg in i den åldern när man tänker mycket på sånt skulle jag tro.
Men jo, nog vill jag det. Även adoption känns intressant. (Varför sätta fler barn till världen när det finns så många som saknar föräldrar?)
Men det skaver lite i mig ändå för det verkar som om livet går i kras när man skaffar barn. Runt mig ser jag vänner som bildar familj och det enda de verkar få ut av det är dålig ekonomi och ett förhållande som hamnar i en nedåtgående spiral där den huvudsakliga kommunikationen är gräl om vem som hämtar/lämnar på dagis/skola, vems dag som varit jobbigast, hur uppfostran ska se ut, vem som ska gå upp på natten osv.
Därtill verkar all tid för egen rekreation och vila försvinna. Dom säljer sina hundar, sina motorcyklar, sina hästar. Hela dagarna verkar gå åt till att passa barnet/barnen, laga mat, handla, städa, tvätta och byta blöjor.
I många av de kvinnliga bekantas fall står dom dessutom med en förstörd kropp som aldrig blir sig likt igen. Foglossningar som aldrig går över, enorma bristningar, ryggproblem, urinläckage, överflödig hud, övervikt som verkar hopplös att bli av med.
Så vill inte jag ha det... Jag klarar helt enkelt inte att leva så i 18-20 år utan att bli djupt deprimerad och vilja ta livet av mig.
Måste man sluta leva för att man har barn? Eller har jag bara människor omkring mig som är otroligt dåliga på att ha familj? Eller är det jag som har för höga krav på livet?
Jag har insett att jag inte kommer kunna leva det spännande liv jag skulle vilja just nu. Ekonomin är för trasig och jag är för trasig. Det får bli långt senare. Istället får jag satsa på det lugnare liv som jag också vill ha, byta ordning på dom helt enkelt(det lär väl vara roligt och intressant att resa när man är 50 år också?). Ett liv fokuserat på träning, hunden, hästarna, kaninerna och förhoppningsvis en sund relation med en bra man. Och gärna barn. Men inte om jag måste ge upp alla dom andra sakerna...
Och har då istället haft tid att fundera en massa när jag ligger sömnlös på nätterna. Något som jag ständigt återkommer till är frågan om ifall jag verkligen vill ha barn i framtiden eller om jag mest "vill" det för att det är så man ska känna. Jag är på väg in i den åldern när man tänker mycket på sånt skulle jag tro.
Men jo, nog vill jag det. Även adoption känns intressant. (Varför sätta fler barn till världen när det finns så många som saknar föräldrar?)
Men det skaver lite i mig ändå för det verkar som om livet går i kras när man skaffar barn. Runt mig ser jag vänner som bildar familj och det enda de verkar få ut av det är dålig ekonomi och ett förhållande som hamnar i en nedåtgående spiral där den huvudsakliga kommunikationen är gräl om vem som hämtar/lämnar på dagis/skola, vems dag som varit jobbigast, hur uppfostran ska se ut, vem som ska gå upp på natten osv.
Därtill verkar all tid för egen rekreation och vila försvinna. Dom säljer sina hundar, sina motorcyklar, sina hästar. Hela dagarna verkar gå åt till att passa barnet/barnen, laga mat, handla, städa, tvätta och byta blöjor.
I många av de kvinnliga bekantas fall står dom dessutom med en förstörd kropp som aldrig blir sig likt igen. Foglossningar som aldrig går över, enorma bristningar, ryggproblem, urinläckage, överflödig hud, övervikt som verkar hopplös att bli av med.
Så vill inte jag ha det... Jag klarar helt enkelt inte att leva så i 18-20 år utan att bli djupt deprimerad och vilja ta livet av mig.
Måste man sluta leva för att man har barn? Eller har jag bara människor omkring mig som är otroligt dåliga på att ha familj? Eller är det jag som har för höga krav på livet?
Jag har insett att jag inte kommer kunna leva det spännande liv jag skulle vilja just nu. Ekonomin är för trasig och jag är för trasig. Det får bli långt senare. Istället får jag satsa på det lugnare liv som jag också vill ha, byta ordning på dom helt enkelt(det lär väl vara roligt och intressant att resa när man är 50 år också?). Ett liv fokuserat på träning, hunden, hästarna, kaninerna och förhoppningsvis en sund relation med en bra man. Och gärna barn. Men inte om jag måste ge upp alla dom andra sakerna...