Håller med om att det är tusen gånger trevligare att rida en häst som har det lilla extra absolut, som man inte behöver trycka fram gången i, som du skriver
Men frågan är i detta fallet om man alltid kan säkerställa att ryttaren rider och utbildar hästen på det sätt du beskriver, dvs att den ska hålla och kunna hålla koll på sina sprattelben. Bevisligen lyckades det inte på NM eftersom han slog sig själv så att han blödde. Tror det är svårt som ryttare på en sådan häst att alltid rida inom gränserna, speciellt på ett mästerskap när medaljer och ära står på spel, så vill man säkert trycka fram det där lilla extra och man vet att hästen har enorma rörelser. Nu rids han ju inte i dessa höga farter hemma hela tiden, det kan jag inte tänka mig. Så han gör säkert inte illa sig själv på hemmaplan när han vardagsrids och tränas. Men frågan är ändå om det är ok att, när det handlar om tävling och man helt naturligt kräver det lilla extra av hästen, ska behöva bli så att hans extrema rörelser kan göra honom illa? Jag tycker det rimmar lite illa.
Ja han är unik, även hans pappa var (är??) ju det. Men gränsen mellan det flotta och det extrema är hårfin och jag personligen gillar inte när det spiller över åt fel håll....som jag nämnde innan så tycker jag Kolfaxi var mycket häftigare och roligare att se på. Och han hade inga dåliga lyft
Att han används i aveln betyder ju inte, som du skriver, att det kommer finnas en massa extremtöltande hästar inom en snar framtid. Men har han eksemtendenser tycker jag det är värre för den sakens skull. OM det nu skulle vara så, det kan man ju bara spekulera i.