Ni som valt bort barn/inte vill skaffa

[Millicent]

Det har ju dykt upp en hel del trådar om det här med att inte skaffa eller skaffa barn. Så jag tyckte att det vore intressant att få höra lite mer från andra som inte vill ha eller har valt bort att skaffa barn. Hur resonerar ni?

Personligen så är nog det som skrämmer mig allra mest (bortsett från ett faktiskt barn och att lägga mitt eget liv åt sidan) att ha något som växer inne i min kropp. Är något så sjukt obehagligt över hela situationen att jag får rysningar i ryggraden. Som sagt så skulle jag aldrig kunna tänka mig att viga mitt liv åt någon annan heller. Jag vill vara huvudkaraktären i min bok.

 

[Sel]

Jag bara vill inte. Har aldrig velat. Det finns absolut ingenting i livet med barn som jag föreställer mig och har upplevt i andra hand, som lockar mig (inte livet med partner heller för den delen. ) och jag tycker också att hela tanken på en graviditet är superobehaglig.

Tror inte att jag skulle bli en särskilt bra mamma heller, ens om jag faktiskt ville ha barn.

 

[Stereo]

Jag har nog alltid lite diffust velat ha barn men det har fått skjutas upp pga livet. Sedan läste jag in mig på djupet om klimatkrisen och insåg att jag inte vill sätta barn till världen med den framtid vi går till mötes. Nu känner jag mig väldigt trygg i beslutet att det inte blir några barn.

 

[Unafraid]

Jag har aldrig gillat barn.
Jag kan inte se någon som helst fördel med att skaffa barn. Eller, det är ju nice att vara ledig ett år, men då är jag helst ifred.
Så för mig har beslutet inte varit något form av medvetet beslut, det har alltid varit helt ointressant.

Sa det fort i mitt förhållande, det blir inga barn. Det går inte att diskutera och jag kommer inte att ändra mig.

 

[Red_Chili]

Jag bara vill inte. Har aldrig velat. Det finns absolut ingenting i livet med barn som jag föreställer mig och har upplevt i andra hand, som lockar mig (inte livet med partner heller för den delen. ) och jag tycker också att hela tanken på en graviditet är superobehaglig.

Tror inte att jag skulle bli en särskilt bra mamma heller, ens om jag faktiskt ville ha barn.

Samma här.

Har nu flera i bekantskapskretsen som fått barn och ett flertal kollegor med barn. Varje gång de pratar om barnen, alltså själva "att ha barn-grejen" så tänker jag spontant "Åh, så skönt att jag slipper!". (Däremot uppskattar jag ibland att höra samtalen om barn, för det verkar som att de i min bekantskapskrets är väldigt bra föräldrar och det känns bra)

Skulle jag mot all förmodan träffa någon man jag vill ligga med regelbundet eller så, då kommer jag sterilisera mig. Utan tvekan. Här ska det inte bli några barn.

 

[kolblakkur]

Resonerar inte alls.

Det har aldrig funnits där. Det är lika självklart som att Malmö ligger i söder och Luleå i norr, att jag inte ska ha barn. Därför tänker jag aldrig på det, och därmed resonerar jag inte heller kring det. Har alltså aldrig tagit ett aktivt beslut, utan bara gjort det som är naturligt för mig.

 

[Mia_R]

Jag har ända sedan jag var liten varit övertygad om att jag inte vill ha barn, det har inget med någon dålig barndom att göra utan helt enkelt att jag aldrig varit någon som varit intresserad av barn. Jag tyckte inte om dockor heller, men djur och djurungar har alltid legat mig varmt om hjärtat.

Jag älskade att få en lillasyster och jag har inga problem med barn, men de intresserar mig inte. Jag skulle aldrig dyka ner i en barnvagn eller be om att få hålla en baby, men ser jag ett djur är jag alltid intresserad och en valp eller en kattunge ger mig en oemotståndlig lust att hålla den. Ren lycka att ha haft morföräldrar med gård och djur.

Hur mycket jag än älskat någon man har jag aldrig velat skaffa barn heller, jag har aldrig haft något sug och känner ingen saknad och har svårt att förstå hur det kan vara en katastrof att inte få några. Hade jag någonsin velat ha hade jag nog adopterat, varför sätta en unge till världen när det finns så många redan?

 

[kryddelydd]

Det har ju dykt upp en hel del trådar om det här med att inte skaffa eller skaffa barn. Så jag tyckte att det vore intressant att få höra lite mer från andra som inte vill ha eller har valt bort att skaffa barn. Hur resonerar ni?

Personligen så är nog det som skrämmer mig allra mest (bortsett från ett faktiskt barn och att lägga mitt eget liv åt sidan) att ha något som växer inne i min kropp. Är något så sjukt obehagligt över hela situationen att jag får rysningar i ryggraden. Som sagt så skulle jag aldrig kunna tänka mig att viga mitt liv åt någon annan heller. Jag vill vara huvudkaraktären i min bok.

Jag har inget intresse av barn, alls. Och har aldrig haft. Jag lever ensam/själv, har kunnat "skaffa" det liv jag vill ha på landet och "leka" med hästar. Jag är nöjd så och är inte intresserad av att ändra mig eller anpassa mig eller "offra mig". Och ett offer skulle det vara: att få barn leder självklart till att man måste göra en hel del andra prioriteringar i livet. Medan barn är små, har de stort omvårdnads- och stödbehov som inte går att bortse från och som ingår i valet att skaffa barn.

Dock är det intressant hur hormoner och biologi kan påverka en: när jag levat i stadiga förhållanden har tanken (kortvarigt) varit intressant.

 

[Halfrek]

Jag har aldrig velat, barn intresserar mig inte och jag känner inte att ett skulle tillföra mitt liv något positivt. Har nog aldrig gjort ett val i frågan, det har alltid varit självklart.

 

[Gimlan]

Livet med barn verkar trist och jag har aldrig varit sugen. Har tänkt till lite extra på senare år, fyller 39 i år, men nä, kan inte föreställa mig ett liv med barn.

 

[Elo]

Har inget intresse av barn och har aldrig haft. Av samma anledning some vissa inte vill ha hund, varför skall jag på något sätt 'resonera' kring en avsaknad av önskan att skaffa barn? Varför skall jag behöva lägga fram ett resonemang kring varför jag inte vill bli förälder, att jag inte vill borde väl vara gott nog?

Nu vet jag att det oftast inte är det. Det är tydligen FRUKTANSVÄRT provocerande att inte vilja ha barn. Min senaste taktik har gått ut på att säga att jag helt enkelt inte kan vara den förälder som varje barn är värd* och därför skall jag inte skaffa barn (oavsett vad jag tycker om barn i allmänhet).

*Vilket ibland kan vara ÄNNU MER provocerande. Har haft folk som då sagt att 'naturligtvis blir man en bra förälder när man får barn!' I helvete heller, hade det varit sant hade delar av socialtjänsten inte behövs. Att föda ett barn ger inte automatiskt någon sorts egenskaper som hjälper barnen. Och det kommer defentivit inte få mig att klara av hudkontakt, att se folk i ögonen, orka med ljud, överleva med mindre än 8 timmars oavbruten sömn per natt osv.

 

[MiniLi]

Jag har inte bestämt mig. Det har växlat under åren, för några år sedan var jag väldigt inne på att jag inte ville ha barn och just nu står jag rätt neutralt i frågan. Vi får se.
För mig är det många saker som väger in. Framförallt hur det skulle påverka olika aspekter i livet om jag blev förälder.

 

[Dumpey]

Här är en till som inte vill ha barn. Jag hatar inte barn men jag är inte speciellt intresserad av barn. Och mina vänner skaffar barn på löpande band och det enda de kan prata om verkar vara barn och blöjor. Det intresserar inte mig.


Och frågan kommer jämt typ dagligen, när ska jag skaffa barn? Och det verkar vara extremt jobbigt när jag svarar att jag inte vill ha barn. Och om man inte dricker på en fest så är man gravid direkt. Och jag känner hur folk spanar inte min mage...

Är väldigt trött på allt detta. Man får väl göra som man vill?!

 

[Bison]

Tror jag är född utan modersinstikter. Har aldrig varit intresserad av barn och livet som förälder.
Värderar min frihet väldigt högt, kunna bo litet och praktiskt, göra det jag vill när jag vill.

Bara tanken på att ha en annan människa som är beroende av mig 24/7 ger mig ångest.
Hoppa in i hamesterhjulet med lämna och hämta, kalas, barnvänliga aktiviter, laga mat, tvätta, skjutsa hit och dit, utvecklingsamtal, kompisar på besök, ugh! Jag vill bara ha tystnad och lugn och ro.

 

[Modest]

Jag har aldrig varit intresserad. När (tjej)kompisarna i lågstadiet älskade att "leka familj", så var jag helt oförstående till hur det kunde vara roligt. Sedan jag blev vuxen har jag känt att barn innebär uppoffringar på så många plan (fysiskt, psykiskt, logistiskt, etc) som jag nog inte är villig att göra.

Jag har alltid fått höra att "du kommer ändra dig" men nu är jag 26, så vi får väl se helt enkelt.

 

[Miao]

Jag kan inte se mig själv lägga så mycket tid och intresse som jag tycker man ska ha när man tar åt sig att guida och skydda en liten person under dess uppväxt och kanske under hela livet. Jag har inte det intresset helt enkelt och vill inte heller ha det livslånga ansvaret.

Har aldrig kunnat se mig själv i rollen som någons mamma. En rolig moster som gillar att diskutera dinousaurier och vara ännu en vuxen som pratar om såna saker som ex att det är viktigt att vara snäll, att alla får se ut/leka med/klä sig/vara intresserad av vad man vill oavsett kön (typ genus/jämställdhetsfrågor lagda på en 4-årings nivå för att motarbeta att det indoktrineras klassiska stereotyper som hämmar barnets personliga utveckling), och vara en vuxen som min systerson under livet ska känna att han kan vända sig till om han behöver hjälp/prata om något, det är en nivå jag klarar av.

Men jag skulle aldrig vilja/orka ställa om mitt egna liv och intressen helt efter en annan liten människa och skulle inte vilja ha det heltidsansvaret som kommer med det.

Gällande "tjat" om barn från andra; förut (mellan 5-10 år sen) så var folk (som inte kände mig mer än typ ytligt/kollegor osv) klumpiga/nyfikna nog att hela tiden fråga när jag/vi skulle skaffa barn. Och det var NÄR, inte OM. Det var säkert för att vi har ett "stereotypiskt" familjeliv med villa, giftermål osv.

Men sen jag gick över 30-strecket så har även de ytliga bekanta slutat fråga .

 

[escodobe]

Jag är inte speciellt intresserad av barn, jag tycker generellt att de blir mer intressanta ju äldre de blir.

Jag tycker att skaffa barn borde vara ett större beslut än att inte skaffa barn, det är ju trots allt en människa man skapar, och det är inget som ska göras lättvindig "bara för att man ska" i mitt tycke.
Rätt få skaffar häst "för att det är så man gör" om man inte har ett stort genuint intresse och engagemang för projektet.


Hade jag inte haft något val, utan tvingats att få barn hade jag nog klarat att vara en good enough förälder, men jag hade inte varit speciellt lycklig, så varför skulle jag om jag nu har förmånen att välja?

 

[LionQueen]

Intressanta tankar.

Jag var nog som de flesta i denna tråden att jag aldrig ville ha barn, ville absolut inte föda barn, och var inte speciellt förtjust i andras barn heller.

Jag älskar djurungar och deras utveckling till vuxen. Men gillar inte andras djurungar så mycket. Så jag insåg att jag nog skulle gilla min egen avkomma. Om jag slapp föda den. Så är jag tillsammans med en annan kvinna som vill föda barnet, kaa-ching!

Det var min korta - från "neeeej" till "jamen okaaay".

Men jag tycker det är helt OK att inte vilja ha barn. Tänk vad hemskt för den unge som föds i ett sådant hem där föräldrarna inte vill ha den...

 

[Alexandra_W]

Jag har aldrig upplevt något behov. När jag var ung trodde jag att jag ville ha barn ”sen”. När jag närmade mig ”sen” flyttade jag fram det. Typ ”vid 25” och när jag närmade mig 25 så ”vid 28” och när jag närmade mig det så...

Sen insåg jag att jag vill faktiskt inte ha barn. Det tickar ingen klocka och jag kan inte motivera mig till att ge upp det som behöver ges upp för barn.

Idag är jag 41, steriliserad sedan ett antal år och har aldrig ångrat beslutet.

Det har ställt till det lite i relationer - man kan inte kompromissa angående barn. Idag är det ett icke-problem, jag förväntas inte vilja ha. Men som yngre var det ett problem.

Efter steriliseringen säger jag när jag inte orkar ta diskussionen att jag inte kan då barn. Det är ju sant Då frågar folk inte mer, vill inte ha ifrågasattes mer. Men även där så åldern hjälper, ingen försöker övertyga en 40+ om att hon visst vill ha barn men bara inte fattat/träffat den rätte än/osv

Jag är sedan drygt ett år i en relation med en några år yngre man som inte har barn och aldrig känt behov av att skaffa. Perfekt

Tillägg: Jag har inget emot barn. Har haft bonusbarn, har två brorsdöttrar och arbetade med barn som ung. Tror säkert jag skulle bli en bra förälder. Men jag vill inte bli en bra förälder - jag vill ha alla egosaker kvar

 

[nightcrawler]

Jag är totalt ointresserad av barn och tycker inte om dom. Med undantag för vissa individer. Tycker bara dom är jobbiga och störiga. Blir bara irriterad på dom.
Har dessutom diagnoser som gjort att jag mått/mår fruktansvärt dåligt. Att riskera att få ett barn som får samma problem eller ännu värre skulle jag inte orka leva med. Eller att se barnet må dåligt över att jag mår dåligt.
Är dessutom säker på att jag skulle bli en dålig förälder. Är inte alls säker på att jag skulle älska mitt barn. Har inget intresse av att ta hand om ett barn och göra uppoffringar för den. Vill absolut inte vara gravid eller föda fram. Tanken får mej att må illa.