Sv: Ni som har barn med ngt slags funktionshinder...
Har en son på nu 16 år (född 1991) som har diagnosen autism.
Jag har arbetat inom Daglig Verksamhet med just personer med autism och utv. störning sedan 1984. Märkte redan vid ca. 4-5 månaders ålder att något inte riktigt stämde. Eftersom jag jobbade med detta funktionshinder så kunde jag sätta "ett namn" på vad det var jag trodde det var. Vi hade väl då lite lättare att "få hjälp" med diagnos osv. Kan tänka mig att föräldrar som inte känner till vad det är har mycket svårare. Oftast så har ju inte läkaren på BVC något hum heller.
Min son fick sin diagnos strax innan han fyllde 3 år. Hade han fått den nu hade det stått högfungerande autism. Men då var det i princip "bara" autism o Asbergers syndrom som fanns att "tillgå".
Trots att jag visste vad det var, så var nog chocken lika stor hos mig som för någon annan. Sen tog det mig o min man troligtvis kortare tid att acceptera. (Det är aldrig roligt att få sina farhågor besannade heller!)
Min son har under dessa 16 år utvecklats från en "gravt autistisk" pojke, till en helt underbar kille. En kille som är världens mest godhjärtade, snälla och oehört empatiska människa jag känner!
Han/vi har under hela hans uppväxt fått lära känna många personer som har tagit honom till sitt hjärta och hjälpt oss på olika vis. I skolan, dagis, Barn-hab, privat osv. Han har gått i särskolan (men intergrerad i vanlig klass med assistent, fr.o.m 2:an) fram till höstterminen i 9:an, då han blev överflyttad till grundskolan pga att han klarade grundskolans betygs-kriterier. (Gick ut 9:an med 260 poäng).
Tyvärr har första terminen i gymnasiet inte blivit vad det skulle blivit!
När vi tittade på gymnasieutbildningar var vi väldigt tydliga med att informera ALLA tilltänkta skolor om hans funktionshinder, och vi blev lovade assistent på skolan han helst ville till.
Men när han nu började på skolan...ingen assistent. Rektor tyckte att det skulle väl lärarna klara själva!!!!!
Jag fick gå på flertalet möten med oförstående rektor (med anhang). Skolan ligger i en grannkommun, men vår kommun ställde upp med pengar till assistent. Men ändå så tyckte rektor att det skulle de klara av!! Tillslut gick det så långt att min (snälle) son fick nog! Han gick till "matan" och ställde sig o vrålstirrade på rektor, så hon fick lämna sin mat för att prata med honom. Då fick hon sina fiskar varma o sonen skällde ut henne efter noter. Han undrade vad i hela friden hon använde "hans" assistent-pengar till osv., sen gick han!
Jag kunde inte låta bli att skratta när sen rektor ringde o berättade vad som hänt, och att hon ringt in en kille som tidigare sökt ett assistent-jobb på skolan. Trots sitt handikapp var min sons rektors-utskällning det sundaste jag hört på länge!!
Han har nu assistent men har tyvärr fått byta klass o inriktning pga att det fick gå för långt i eländet i gamla. Och först NU börjar det se ljusare ut igen! Men att det ska behöva gå så långt....speciellt när vi har varit så noga med info! Men alla giter inte ta till sig info tydligen!