NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

[Alexandra_W]

Jag har ju haft en rad 'svarta år' med maximal otur med skador och förlorat flera hästar. Detta har ju givetvis satt sina spår, både i form av extrem noja för att något ska hända igen, och överdrivet försök att förhindra det.

Går det egentligen någonsin över?

Bara för jag skriver den här tråden kommer det väl hända något skit, men..

Haft nya herrn i drygt 3 månader nu. Han är klinikbes UA, men jag har ändå dagligen mer eller mindre noja över en massa mer eller mindre fjantiga saker. Som att vilar han inte bakbenen väl mycket, såg han inte lite kort ut fram där i trav i hagen, känns han inte väl stel i det varvet idag, och värst vad han slår om i ena galoppen, tänk om bakknäna spökar. Tänk om att han fyller i bak nattetid beror på något annat än bara cirkulation. Hmm, han är lite fylld i hasleden idag, det kanske..

Ja ni fattar. Den där oron i magen att minsta lilla är ett tecken på att något är fel. Jag bekämpar den febrilt, och kör mantrat aaaaaandas, aaaandas även fast jag har lust att panikringa kliniken och 'åka in och kolla om utifall att'. Jag VET ju att det är noja, och att jag får inkvartera honom på klinik om jag ska sluta noja. Samtidigt gngaer ju hela tiden 'men tänk om.. tänk omd et är ditt, tänk omd et är datt, tänk om det om en månad visar sig att..'

Jag nojar när jag rider med, herrn är igångsatt med en mupps försiktighet, men jag får ändå noja efter hoppträningarna t ex, att tänk om det blev för mycket igår?

Det blir ju sakta bättre såtillvida att jag njuter av själva träningen och inte sitter och nojar, men 'tänk om..' nojan som nojar före/efter tycks svårare att påverka. Försvinner den någonsin? Just nu känns det som om att om han så är kärnfrisk i TVÅ ÅR, och sen får en ledinflammation t ex, kommer jag börja gå tillbaka till 1700-kallt och tycka 'ja jag skulle inte ha gjort si då'. Jag vet inte riktigt VAR nojan kommer ifrån, jag har aldrig någonsin haft en ditriden skada/förslitningsskada, så varför jag nojar för det NU vet jag inte. Kanske för att jag känner att det är lite för bra för att vara sant, det kommer hända något..

Andra nojan gäller överdrivet inpackande i skydd. Jag tvingade mig själv att ta av skydden fram, och bara ha boots fram + skydd bak (han stryker sig bak). Varje dag känner jag med hjärtat i halsgropen på frambenen. Nu för några dagar sen tvingade jag mig ta av bakskydden. JA han stryker sig (i hagen med), men han är för fan 14 år gammal och har strukit sig hela livet (eller iaf stor del av det) och inte haft skydd i hagen. Men då kommer förutom samma skadenoja som för frambenen nojan att 'ja men stryka sig i 14 år kanske går bra, men stryka sig i 15 år kanske..'

Jag tror ni fattar, jag är hönsig som fan, och trots att jag TVINGAR mig själv att inte låta det påverka, så är ju den där dagliga oron i magen konstant. Jag trodde den skulle börja vika när dagar, veckor och månader gick UTAN att det hände något. Jag tog av framskydden, två månader senare har han varken brutit benen, sparkat av sig dem, fått fula sår eller likande, så jag borde ju börja andas nu. Men nä, det är samma noja nu som för två månader sen.

Så, går det över någonsin egentligen?

 

[Blandrastik]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Stalla upp på klink låter ju lite dyrt i längden.

Var inte så hård mot dig själv, du har ju haft otur. Så köp du skydd till dina hästar och försök hitta en lagom balans i det hela.

Det är alltid bra att ha någon att fråga;"tycker du att han går orent?" Men leta inte fel!

Det är ju inte hela världen att var sjåpig, bara det inte går till överdrift. Så ställ frågan till dig själv istället
"Är du inte lite överdriven nu Alex?" Du vet nog själv när svaret blir "jo, kanske"

 

[Modett]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag är inte i läge att svara på om nojjan försvinner just nu, men kan berätta för dig att du inte är ensam. Har följt dina trådar lite till och från, och läget i vårt stall är inte så mycket roligare.

Sedan sommarbetets avslut har 5 av 10 hästar vandrat vidare. Häst nr 1, sto i "mellersta tonåren" som skadat en sena, vilat, satts igång, skadat senan igen.. Häst nr 2, gammal dam på 28 år som fick somna med värdighet. Häst nr 3, fd tävlingshäst i högre hoppklasser som visat pålagringar. Först såg det inte så nattsvart ut, men efter x antal turer och plåtar skickade kors och tvärs så föll domen. Häst nr 4 (MIN älskade häst!!) skadade sig i hagen i höstas och blev aldrig bra, ett trasigt gaffelband i kombination med veka kotor är ingen höjdare. Då hjälper tydligen varken specialskoning eller några andra försiktighetsåtgärder.. Och så häst nr 5, som skulle bli frisk (!) opererades för tumör, operationen gick bra men hästen bröt benet på uppvaket.

Kan lova dig att jag kollar oroligt på foderhästen nu. Vill helst ta på honom en såndär sumodräkt när han ska ut i hagen. Man frågar sig om det finns friska och hela hästar..

Önskar dig iallafall all lycka med hästarna, och mitt kloka förnuftiga jag tror att denna nojja som vi känner kommer lägga sig - tills nästa sak händer

 

[Alexandra_W]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Fast det var ju inte så enkelt =/

Jag kan ju se själv att han är ohalt t ex. Men jag vet ju tyvärr att ohalt är inte automatiskt fräsch/oskadad. Så det hjälper inte nojan. Och det är det jag menar med att han skulle behöva BO på klinik om jag inte skulle vara nojig. För säg jag skulle åka in imorgon och kolla, och vi säger att han är lika UA då som vid köpbesiktningen. Då skulle jag ÄNDÅ noja om att det är något på g, att de bara inte upptäckt felet än - osv. Så för att verkligen övertyga Alex skrämda hjärna skulle kräva att han dagligen böjdes (DÅ kan vi ju snacka om gå sönder btw.. *s*), kollades på lina och under ridning av veterinär, och att minsta lilla bula röntgades och ultraljudades. Equiatrikern skulle få bo i husvagn bredvid kliniken med

Och jag VET ju att jag är nojig, att det sitter i mitt huvud och jag är sjåpig till överdrift. Och jag kan ju tvinga mig att inte 'ta ut det' på honom, men få bort nojan/rädslan/tänk om-känslan var visst svårare.

Och visst kan jag ha skydd så mår jag lite bättre (iofs vet jag av erf att skydd skyddar inte mot allt, olyckan kan vara framme ändå..), men samtidigt så går det ju inte att komma undan att skydd hela dagarna i hagen INTE alltid är det optimala för hästen. Leriga tunga skydd är ju ingen hit t ex för hästen. Därför jag (försöker iaf) tvinga mig att ta bort skydden. För visst, BEHÖVER hästen skydd eller det verkligen är befogat med skydd, då får man ta leran på köpet. Men om skydden är för mattes mentala nojors skull då är det ju inte lika okej att låta den gå med leriga tunga skydd.. (Tar det bara som ett exempel, finns ju mer nackdelar med skydd, och fördelar givetvis)

 

[Pacific]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag vet hur du känner. Känns som att vi har extrem otur med hästarna just nu.

Försöker göra allt vi kan.

Den här veckan har ena hästen(som redan är konvalecent p.g.a broskskada) fått en jättekraftig reaktion på influensa vaccin och den andra har dragit på sig löss som hon antagligen fått på senaste klinikbesöket. Rusar runt som en tok i hagen och kliat upp ett stort sår på bogen.

Just nu väntar jag bara på vad som ska hända nästa vecka känns det som.

 

[Scilla]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag har ju också hamnat i oturskarusellen och har insett att först och främst så förklara jag allt med... det är klart att det händer mig vem annars..

Min ena häst har ju haft hovledsinflamation som vägrar släppa men nu har hon vilat i 6 månader och skrittats igång i 3 månader och nu har jag tagit beslutet att nu rider jag henne fullt ut dvs 4-5 dagar i veckan eftersom det mår hon bättre av än att vila då hon blir extremt fet och detta frestar mer på hennes leder än att hon kommer upp i kondition. Hon är inte synbart halt och jag känner inget när jag rider henne (det gjorde man innan). Hon skulle säkerligen inte gå igenom ett böjprov men hon är nu 15 år och jag får acceptera det. Så länge hon inte blir synbart halt eller kännbart halt så rider jag.

Min hovslagare sa faktiskt åt mig att sluta leta fel på hästen funkar det så funkar det och njut av det istället. Sedan att han inte tycker om böjprov är ju en annan sak men ibland är det bra att få andras perspektiv på saker.

 

[sissu]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Tycker det låter som du lider av förväntansångest med en släng av hypokondri och blivit manisk. Som du säger det sitter i ditt huvud och när det gått så långt som det verkar gjort på dig så kanske det vore läge att söka hjälp.

Man kan vara nojig och blir helt stirrig i huvudet och bli överdrivet noggrann och leta fel varje dag under perioder men när det varit lugnt en period och inget hänt så släpper man lite på tankarna när man resonerar med sig själv. Kan man ändå inte släppa kontrollen och har forsatt överdriven rädsla så den upptar största tiden i ens dygn så bör man ta till hjälp.
Det är skillnad på att vara noggrann och orolig än att leta fel och tro det värsta varje dag fast verkligheten talar om att allt är bra.

 

[Alexandra_W]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Tycker det låter som du lider av förväntansångest med en släng av hypokondri och blivit manisk. Som du säger det sitter i ditt huvud och när det gått så långt som det verkar gjort på dig så kanske det vore läge att söka hjälp.

Man kan vara nojig och blir helt stirrig i huvudet och bli överdrivet noggrann och leta fel varje dag under perioder men när det varit lugnt en period och inget hänt så släåpper man lite på tankarn när man resonerar med sig själv. Kan man ändå inte släppa kontrollen och har forsatt överdriven rädlsa så den upptar största tiden i en dygn så bör man ta till hjälp.
Det är skillnad på att vara noggrann och orolig än att leta fel och tro det värsta varje dag fast verkligheten talar om att allt är bra.

Fast på vilket sätt skulle hjälp och i vilken typ påverka menar du?

Nojan/rädslan/pessimismen sitter ju tyvärr fast förankrad i erfarenhet. Jag HAR ju slappnat av och slutat noja flera gånger, bara för att se något nytt skit hända. Jag har gång på gång vågar titta framåt, våga tro på att det ska få vara bra, och sett planera krascha och drömmen dö.

Planerar och drömmer gör jag fortfarande, dock är jag ÄN inte förbi stadiet att en glimt av förvåning uppenbarar sig om/när planen går i lås

Men det är ju där det sitter. Jag HAR slutat noja och oroa mig och slappnat av, kikat framåt, trott på att det ska få vara bra, det kan få vara bra, det är slut på eländet nu/man kan inte ha hur mycket elände som helst. Och oftast så är det lagom tills det som eländet slagit till.

Så jag njuter av att ha en jättetrevlig häst som såvitt jag vet är frisk och fräsch, som jag kan träna med, som jag anmält till kurs, planerar tävling för etc. Men i bakhuvudet finns hela tiden den halvironiska 'undrar när bubblan ska brista den här gången?'.

Men DEN delen den blir ju helt klart bättre med tid, även om jag fortfarande ofta garderar mig. Typ i formen 'då ska jag på FT kurs. Om hästen får vara frisk alltså'. Men jag har inte senaste träningarna haft med reservationen 'om han är frisk och hel' efter orden 'på torsdag ska jag på träning'. Dvs jag skulle idag blir initialt mer förvånad om han INTE var fräsch (eller hade tappat en sko eller ngt) på torsdag när det är träning än om han är det. Och det lär bli likadant med kurser och tävlande sen med när/om jag får genomföra det utan att det går i stöpet.

Däremot den här dagliga oron är värre. Jag sitter inte på dagarna och oroar mig för att han ska ha skadat sig/vara ofräsch. Men just när jag på kvällen tagit in, och böjer mig ner för att ta av skydden och visitera benen. Då är nojan där med full kraft. Och när jag visiterat hela, fina ben, då är den tyst igen. Till nästa kväll.

På samma sätt sitter jag ju inte och oroar mig på jobbet för vaaad det kan vara som gör att galoppen är si eller så. Men när jag sitter där och galopperar, och galoppen är si eller så, då går nojan på högvarv (och påverkar mig några dagar genom att jag tittar och analyserar överdrivet hur han rör sig/inte rör sig i hagen, hur han vilar bakbenen etc)

Men du får gärna utveckla vad för hjälp du menade? Jag skulle vara jätteglad om jag kunde få hjälp att slippa oroa mig. Men jag ser inte hur det skulle ske, med annat än tid och mer tid och om det då förhoppningsvis hjälper. För det här med att våga tänka framåt osv, det är ju tyvärr ingen hjälp.

FÖRTYDLIGANDE FÖRRESTEN - Jag är alltså inte nojig på så sätt att jag 'ser i syne' och t ex stirrar fram hälta, som 'ääär han inte liten oren? Joo, lite är han nog'. Utan det att jag dels är orolig för att han ska bli skadad/sjuk/tas ifrån mig som alla de andra (okej alla är en överdrift men just nu känns det så), och att när något inte är klockrent så får jag kämpa mot nojan att det KAN bero på ditt eller datt, och borde jag inte kolla upp så det inte är det utan 'bara' något annat ( t ex obalans).

 

[Scilla]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Du får göra som jag och plocka fram de där aporna som inte ser, hör inte, säger inget.. och bara rid och njut istället

 

[Hippo]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag velade lite om jag skulle skriva eller inte då det ibland känns svårt att "erkänna" att man har psykiska problem, men jag fick faktiskt riktig panikångest av rädslan av att förlora mina husdjur för några år sedan. I mitt fall handlar det om skador både på häst och hund - de betyder lika mycket för mig allihop!

Jag har faktiskt fått jättebra hjälp av en psykiatrisjuksköterska på psykiatriska enheten på vår vårdcentral. Nu var jag även tvungen att äta medicin i omgångar då jag verkligen fick ångest men så allvarligt verkar det ju inte vara för dig.

Mitt råd är att ta kontakt med vårdcentralen och be att få prata med någon inom psykiatrin. Det kan kännas jobbigt och som om det är onödigt och att man borde klara det själv men ibland är det sååå skönt att få hjälp!! För min del har det hjälpt massor, i början av detta året gick en av våra unghästar omkull i hagen och blev jättehalt. Jag klarade av det riktigt bra. Ingen hysteri, inte allt för överbeskyddande och kunde sova om nätterna! Idag mår hästen bra igen och jag kan låta henne busa i hagen utan att få ont i magen.

För mig är det underbart att återigen kunna njuta av mina djur och klara av att tänka att varje underbar dag ihop är en gåva, och det finns bara nu! Morgondagen vet ingen någonting om!

 

[lasseman]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag vet hur det känns även om jag inte riktigt tar till samma agerande som du med skydd och liknande. Men oron finns där, JÄMT... och veterinärräkningarna m.m. vill man inte räkna.

Jag har äntligen fått min häst riktigt fräsch efter ett rejält spiktramp med påföljande luriga hovbölder men nu börjar jag istället fundera över alla muskelspänningar hon måste ha efter att ha gått halt så länge. Ut med massör osv. Dessutom brunstar hon ovanligt ofta, just nu som en galning, och när jag tänker efter har det inte varit nästan året om...? Trots att hon nu är piggare och arbetsvilligare än någonsin finns ändå tveksamheten, ska jag kolla upp genom gynundersökning? Hon HAR ju varit så ovillig förut och HAR jag verkligen hittat den egentliga orsaken osv osv!!!

Det är som att så fort hästen är frisk börjar man fundera i andra kroppsdelar, ledtrådar, symptom om i fall att det kanske kan vara något. För mig är det nog en reaktion på att jag under flera år ägde en valack som uppvisade diverse symptom som behandlades, alternativt behandlades som olydnad men där orsaken diagnostiserades först efter flera år. Han hade slinger (troligtvis medfött) och hade aldrig hållit som ridhäst, det var ett under att han fungerat så väl som han gjort. När jag insåg hur mycket han måste ha stått ut med, kämpat, huggit i och bitit ihop bestämde jag mig för att aldrig utsätta en häst för det igen. Hellre kolla en gång för mycket än en gång för lite och hitta ORSAKEN. Och då är man fast...

Jag har inget vettigt svar hoppas bara också att det ska lägga sig. Dessutom har jag vid det här laget röntgat i stort sett hela hästen och skulle kunna sätta upp en snygg skelettsiluett på väggen som tavla . Finns snart inget mer att utreda.

 

[Hippo]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Nu hann du skriva lite själv medans jag svarade...

Det som har hjälpt mig är faktist att INTE se framåt för mycket, utan att vara här och nu och njuta av det!

 

[mackan]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

din nojja har ju en legitim orsak. det finns logiska anledningar till att du känner så, och reagerar så. Men på frågan om det går över av sig själv svarar jag nej - såvida du inte aktivt själv jobbar på det. Tycker Hippos sätt att se på det är det man behöver arbeta med. Någonstans handlar det ju om att förlika sig med sådant man inte har kontroll eller makt över - och finna en ro trots den vetskapen, och kunna leva i nuet.

det enda du kan göra för att bättra på och minska nojjan, är att arbeta med ditt sätt att tänka, dvs du måste arbeta på mentalt, att INTE låta nojjan göra dig till ett offer där nojjan styr ditt liv.
att nojja åstadkommer inget och det förhindrar inte att om det vill hända ngt så händer det.
det enda nojjan åstadkommer är att den FÖRSTÖR din glädje och förmåga att leva i nuet och ta tillvara på den tid han INTE är skadad. Med andra ord så servar nojjan inte till ett dyft mer än slår tillbaka på dig själv och enbart dig själv. så det är bara att börja tänka på det ur den aspekten och jobba på det mentalt, för att för din egen skull må bättre.

 

[Hippo]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Det är PRECIS det här som jag har fått hjälp med att göra! Jag kunde inte riktigt göra det själv, trots att jag envist trodde det länge....

 

[sissu]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Om du hade slutat noja så skulle du inte oroa dig varje dag du tar av skydden, du skulle inte noja om hur det är när du rider.

Är man inte orolig så gör man bara sakerna utan att tänka och känna om det är nåt.

Att vara rädd för vad som kan vara eller vad som kan hända är ju förväntansångest oavsett inoom vilket område.

Å du skrev ju i första tråden att du plockat av skydden, har du satt dig dem igen?

Det är lätt att säga, men varför lägga ner så mycket energi på att vara orolig när du ändå inte kan göra nåt i förväg? Det som händer händer ändå och du lär märka när det verkligen är nåt fel.

Hästarna blir inte mindre sjuka eller olycksdrabbade för att vi dagligen försöker ha överdriven kontroll.

Sedan så pratar du mot dig själv hela tiden i mångt och mycket så det är svårt att diskutera och försöka ge några råd.

ex.

Jag HAR slutat noja och oroa mig och slappnat av, kikat framåt, trott på att det ska få vara bra, det kan få vara bra, det är slut på eländet nu/man kan inte ha hur mycket elände som helst.

[Men i bakhuvudet finns hela tiden den halvironiska 'undrar när bubblan ska brista den här gången?'.
/QUOTE]

På samma sätt sitter jag ju inte och oroar mig på jobbet för vaaad det kan vara som gör att galoppen är si eller så. Men när jag sitter där och galopperar, och galoppen är si eller så, då går nojan på högvarv (och påverkar mig några dagar genom att jag tittar och analyserar överdrivet hur han rör sig/inte rör sig i hagen, hur han vilar bakbenen etc

Den där oron i magen att minsta lilla är ett tecken på att något är fel. Jag bekämpar den febrilt, och kör mantrat aaaaaandas, aaaandas även fast jag har lust att panikringa kliniken och 'åka in och kolla om utifall att'. Jag VET ju att det är noja, och att jag får inkvartera honom på klinik om jag ska sluta noja. Samtidigt gngaer ju hela tiden 'men tänk om.. tänk omd et är ditt, tänk omd et är datt, tänk om det om en månad visar sig att..'

M.fl

Jag ser inte att du har släppt oron nånstans.

Varför skulle han bli skadad just nu i benen av sina strykningar när han inte blivit det på som du säger 14 år? Tänk som så att du tar tag i problem OM det kommer istället för att tro att de ska komma varje dag.

Varför kan han han inte få ha vanlig träningsverk efter en hopprunda som vilken annan häst som helst utan att det för den skull är en allvarlig dödlig sjukdom?

Din rädsla går på högvarv och är överdriven och det går bara bort om man jobbar med sig själv med maindfullness eller tar hjälp av en KBT are om man inte klarar att komma ur det själv.
Det går ju åt så mycket onödig energi och du lider ju av hur du är, annars skulle du inte startat tråden. Man måste hela tiden jobba med sina tankar och fundera på sannorlikhetsgraden i ens egna rädlsa.

 

[sissu]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

När det kommer till det psykiska så föreligger fortfarande mycket tabu, tyvärr eftersom det idag är en av våra folksjukdomar.

Och som du säger klarar man inte att jobba med sig själv så behöver man ha hjälp att hitta rätt verktyg.

Jag fick själv denna överdrivna rädsla för många år sedan då jag fick ta bort min häst, efter det har jag haft många hästproblem och sjukdomar + en utbrändhet på det som gjorde allt jag blev ännu nojigare hästmässigt.

Det gick så långt ett tag att jag knappt vågade ge min häst foder för rädsla att han skulle bli ännu mer sjuk ( bl.a.foderallergier), under hösten så förväntade jag mig att jag skulle få ta bort även denna häst jag har nu och trillade tillbaks en bit, men nu är han nästan frisk och jag tänker nu njuta tills sommaren kommer och dess ev. problem. Jag kommer inte oroa mig idag för det utan jag tar det när det kommer.

Jag tog också hjälp av VC och kurator för några år sedan för att till slut få ett stop. Jag har också på egen väg lärt mig att hantera mina känslor och jag kan idag va i stallet utan att ha en oroande tanke. Ibland kommer det tillbaks, men jag kan styra det och jag mår inte längre dåligt av mina egna tankar och rädslor inom hästeriet.

 

[Harald]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Förstår dej till 100% hur du känner dej Alex... Har oxå nojja typ hela tiden för att min pålle inte ska gå "sönder".

Han var skadad förra sommaren innan jag köpte han i sommras å då hade han varit frisk i nästan 7 månader.

Ridskolan som han stod på hade slitit ut honom genom för mycket hoppning, han fick problem med hovlederna.. Så tack vare, kan man säga ouppmärksamhet från ridskolans sida så kan jag ida inte hoppa honom så mycket som hade varit möjligt..

Nu är jag som tur e ingen inbiten hopp människa men d hade varit roligt om man kunnat hoppa lite högre med honom någon gång lixom... Så jag e oxå väldigt nojjig över att han inte ska klara av den träning som vi gör, men peppar peppar, det har gått bra...

Men som dom andra har skrivit så får man ta dagen som den kommer och inte glömma att njuta av sin häst medans den finns och sen om det skulle hända något, ta det då... Så försöker jag tänka... :smirk:

Men det är svårt....

Hoppas d löser sej med nojjan...

kram

 

[Alexandra_W]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Hippo - psykriatin har ingen annan hjälp av erbjuda mot nojorna än att försöka tänka att det inte kommer hända. (Förenklat). I övrigt är det bara tid som rekommenderas, och att i princip räkna dagar och försöka ända tankesättet till 'det har inte hänt någonting idag heller, och det finns ingenting som talar för att det skulle göra det imorgon heller. Och om det gör det var det ingenting du kunde påverka'.

Haken (även rent psykiatriskt) är ju att det är en noja som har en grund. Alltså det är inte så att jag 'utan anledning' går och oroar mig för att saker ska hända fast det inte hänt. Utan är baserad på att det tyvärr är så det sätt ut.

Och det man kan göra då (och få hjälp med) är att aktivt försöka ändra tankesätt. Och det + tid är vad som hjälper.

Frågan är dock som den ställdes i första inlägget - hur lång tid tar det egentligen? och är det i fallet hästar så att den någonsin går över? Oddsen är ju inte jättegoda att det inte händer någonting någon gång så att säga. Men om det är lugnt i två år, försvinner nojan då? Eller har det för de som varit där tagit sex månader, sex år?

 

[mackan]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Men du har ju fått svar på de frågorna? dvs att NEJ nojan försvinner inte av sig själv såvida du inte ändrar ditt tankesätt och sätt att se på det...... det försvinner inte av sig själv bara för att det passerar lång tid, om du hela tiden tänker som du skriver nu att "pust, det har inte hänt ngt idag heller, men kanske i morgon....). det tankesättet är ju fortfarande en reflektion av att låter nojjan styra dig. det du måste processa om i fråga om tanke sätt är att INTE tänka så, utan istället att "just nu är han frisk och fin - är han inte det en dag så tar jag det DÅ." det är ju det som är den fundamentala skillnaden i tänket.

du har ju helt fel om du ser det som att psykiatrins syfte är att få dig att tänka att det inte kommer hända. Det stämmer inte. Psykiatrins syfte är att få dig att acceptera att du inte kan förutspå eller förhindra om det händer ngt - att det därför är orelevant och oproduktivt hur mkt du nojjar och oroar dig - innan det ens hänt.
det är ett kontroll behov/en strävan efter kontroll som driver det sortets tänk. och det är en mänsklig tendens vi har att försöka kontrollera. det är det du behöver bearbeta - att komma till en acceptans att du INTE har kontroll över detta - och att det är okej att INTE ha kontroll över detta - för det påverkar inte över huvud taget om saker händer eller inte händer. du styr inte över det oavsett.

 

[sissu]

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag tror att nojan kan försvinna om man jobbar med sig själv och sina tankar, men jag tror aldrig oron försvinner helt när den väl ha visat att den finns, men det är skillnad att leva med noja och oro.

Det är ju när nojan gör att vi lider som den blir ett problem och då är det faktiskt inte så dumt att ändra sitt tankesätt.

Nu efter två år har jag kommit så långt med mig själv att jag slutade (i foderproblemet, hans andra sjukdomar kan/kunde jag inte gör nåt åt) titta på symtomen, jag blundade och lät dem vara och han blev inte sjukare för att jag gjorde det. Det var bot nog för mig en stund.