Sv: Ni som är frånskilda och har barn...
Vi har varit skilda sedan barnen var 3 och 5 år. Han bestämde sig för att han skulle köpa en annan lgh på samma gård som var ledig - vilket har gjort att vi bor grannar.
När barnen var riktigt små bodde de mest hos mig, och han betalade en liten summa i underhåll varje månad. Däremot köpte han kläder etc till dem, plus att han ändå hade dem en del - tog dem kanske några dagar då och då, eller en kväll om jag måste till stallet, eller en helg och så vidare. Lite blandat. Skulle tippa att det var cirka 80/20 fördelat i tid.
Så småningom övergick vi till att de numera bor en vecka hos oss var och flyttar emellan, och de trivs med det. Och JAG trivs med det också!
Den vecka de är hos sin pappa passar jag på att göra en massa saker: jobbar massor, är i stallet hur mycket som helst, träffar kompisar (som också är varannanveckasföräldrar), går promenader, tittar på tv (på en kanal som JAG har valt ...) och så vidare. Det känns förstås trist när de går till sin pappa, men det är JÄTTESKÖNT att ha en vecka för sig själv också. Sedan blir man desto gladare när man ses igen.
Kan också tillägga att när man träffar någon ny är det suveränt att få vara i fred i början med den personen. Hur kul är det att vara i kaninstadiet med ett gäng ungar som ligger vakna halva nätterna med öronen på helspänn? Inte kul alls ... Dessutom får ungarna en chans att vänja sig vid ens pojkvän som bara behöver komma och hälsa på och ta en fika i början, inget mer.
Kan också tillägga att vi hjälper varandra de veckor den andra har barnen - ibland kommer de hit några timmar och tar en fika och spelar tv-spel eller gör något annat. Antingen för att deras pappa ska iväg någonstans, eller bara för att de tycker det är trevligt. Men det tror jag kräver att de har blivit lite äldre. Mina är ju 10 och 12 nu, och har tex nycklar hem till bådas lägenheter. När de var yngre höll vi mer på att om det var X vecka och då skulle de vara där vi hade bestämt.
Numera är mina barn så stora att jag har frågat dem flera gånger om de gillar det här med att bo på varsitt håll. Jag har ju också dåligt samvete ibland och tänker att det hade varit bättre att göra annorlunda. Men min yngste son fick mig att ändra åsikt en gång för alla. Han stod i hallen med sina grejor i en kasse och jag frågade om han inte tyckte det var jobbigt att flytta emellan. Skulle han hellre vilja bo hela tiden hos pappa eller mig, och så hälsa på den andra hur mycket han ville?
– Nej, mamma, sa han allvarligt, det skulle jag inte. Jag älskar er båda två!
Kan ju tillägga att jag läste också en artikel i DN för ett par år sedan om att barn som bor växelvis mår MYCKET bättre än barn som bara bor hos den ena föräldern och hälsar på hos den andre. Varför? Jo, för att det blir vardag på båda ställena. Annars blir det mer att man "hälsar på" och man känner sig som en gäst hos den förälder man inte bor med stadigvarande.
Och näst sist: nästan alla jag känner har växelvis boende för sina barn och det fungerar utmärkt i alla fall jag vet. Ungarna är lyckliga, föräldrarna kan samarbeta och det fungerar hur bra som helst.
Och allra sist: byt boende på fredagarna! Då kan man inleda med en myskväll med ungarna och prata om veckan som gått. De har lördag och söndag på sig att landa och man hinner umgås mer än man hinner under veckorna. Rekommenderas härmed!
Lycka till och hoppas att allt ordnar sig!