Sv: Ni med två hundar..
Mina föräldrar hade vår greyhound Nicke, då 3 år gammal, när jag kom hemsläpandes med min whippet Sylvester.
Nickes första reaktion när han såg den pyttiga valpen var ren och skär GLÄDJE! Han följde efter Sylve hela tiden och tog på sig rollen som storebror direkt, han tog hand om sin nya lilla kompis på ett exemplariskt sätt. Första gången de träffades var när jag var hemma över helgen (jag bodde i Göteborg då) och när jag och Sylle åkte tillbaka hem till oss efter helgen blev Nicke helt förstörd.
Han vägrade äta på 2 dagar, ville inte gå ut, han ville inte göra något för han saknade sin kompis.
Sylvester skaffade jag för att jag ville ha hund, en egen hund, efter att min förra greyhound dött året innan. Även mina föräldrar skaffade Nicke av den anledningen, de tyckte det var så otroligt tomt och tråkigt att vara utan hund i huset.
Nicke och Sylve blev bästisar direkt, sov tillsammans, åt tillsammans, lekte med varandra som två galningar. Vi har aldrig haft några problem med de två tillsammans, de bråkar aldrig , de är som Knoll och Tott...
Jag tycker precis lika mycket om Nicke och Sylvester, de är väldigt olika i sättet och kompletterar varandra bra.
Nicke var ganska försiktig och lite harig av sig när vi fick honom men med Sylves hjälp har han blivit en tuff och framåt hund, Nicke å sin sida har varit en stor hjälp i uppfostran av Sylve, så de har båda två haft nytta av varandra kan man säga.
Det enda som vi var MYCKET noga med i början var att Nicke aldrig fick känna sig åsidosatt. Vi gosade och lekte precis lika mycket med honom, han fick till och med följa med på alla de små kissrundorna som en liten valp behöver.
Eftersom vi har två mycket glada och trevliga hundkillar så får jag väl utgå från att det var lyckat att skaffa en hund till, de har så mycket glädje av varandra och de tycker verkligen om varandra.