Sv: Naturlig födsel, eller?
Tycker följande text från socialstyrelsen talar för sig själv ang riskerna med kejsarsnitt, saxat från:
http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/3053EF38-1210-4385-A918-A65709A3A278/3463/20051123.pdf
// Det kan vara rimligt att anta att en del av den ökande kejsarsnittsfrekvensen
visserligen kan vara betingad av en bättre identifiering av risksituationer
– både prenatalt och intrapartalt – men att mycket talar för att en stor andel
av den drastiska ökningen knappast har varit medicinskt motiverad.
I rapporten visades det att kejsarsnittsförlösta jämfört med vaginalförlösta
kvinnor löpte ökad risk för
• riklig blödning i samband med förlossning (blödning ledande till koagulationsrubbning,
behov av blodtransfusion, blödning ≥ 1000 ml, blödning
≥ 1500 ml)
• endometrit i puerperiet
• tromboemboliska komplikationer efter förlossning (lungemboli, djup
ventrombos, cerebral infarkt/trombos – ”stroke”)
• uterusruptur vid nästföljande graviditet.
En del riskskattningar har dock bedömts som tämligen osäkra då de påverkats
av metodologiska svårigheter. Den största tyngden i denna rapport ligger
på de mer allvarliga komplikationerna – tromboemboliska komplikationer
samt uterusrupturer.
I den population som studerats (där kvinnor med vissa risktillstånd exkluderats)
antydde resultaten att kejsarsnittsförlösta kvinnor löpte en 3-4 gånger
så hög risk som vaginalförlösta kvinnor att drabbas av lungemboli, djup
ventrombos eller cerebral trombos i puerperiet. Riskökningen vid kejsarsnitt
tycktes vara markant, men det måste framhållas att det rör sig om ovanliga
komplikationer (mindre än 2 per 1000 kejsarsnittsförlösta kvinnor). Det
finns alltså ingen anledning att oroa den enskilda kvinnan, även om förlossningsvårdspersonal,
mot bakgrund av en ökande kejsarsnittsfrekvens, bör
vara medveten om riskökningen för allvarliga tromboemboliska komplikationer.
9
En kvinna som tidigare förlösts med kejsarsnitt löper en mer än 30 gånger
så hög risk att drabbas av uterusruptur vid en efterföljande graviditet som en
omföderska som enbart haft vaginala förlossningar. Den absoluta risken för
en kvinna som genomgått ett kejsarsnitt att råka ut för en uterusruptur vid
varje följande graviditet/förlossning är dock inte särskilt påtaglig – ca 5,4
per 1000. Den absoluta risken är dock så pass stor att den bör beaktas och
vägas mot övriga risker och fördelar vid ett kejsarsnitt.
Konsekvenser av riskskattningarna av maternella komplikationer:
• risk för blödning > 1000 ml som direkt konsekvens av ingreppet vid
1 av 12 kejsarsnitt
• risk för allvarlig tromboembolisk komplikation (som direkt följd av ingreppet)
vid 1 av 820 kejsarsnitt
• risk för uterusruptur vid nästkommande graviditet vid 1 av 185 graviditeter
efter tidigare kejsarsnitt.
Det torde råda bred enighet om att man bör minimera antalet ickemedicinskt
indikerade kejsarsnitt med bibehållen säkerhet och kvalitet i
förlossningsvården. Dock kommer det knappast någonsin att finnas kristallklara
kriterier för när ett kejsarsnitt är medicinskt motiverat. Med barnutfallet
mätt som peri- och neonatal dödlighet går det inte i rapporten att hitta
övertygande hållpunkter för att den drastiskt stigande kejsarsnittsfrekvensen
först och främst skulle vara en följd av en säkrare förlossningsvård.
Vid en akut risksituation är ett beslut om en akut åtgärd inte kontroversiell,
men vid de talrika tillfällen då riskminskningarna för barnen är mer
måttliga finns det en rad aspekter som måste vägas in. En ständigt fortsatt
diskussion om användandet av kejsarsnitt som förlossningsmetod kan förhoppningsvis
förhindra att förlossningsvårdspersonal, i sin iver att minska
vissa risker för barnen, kan råka utsätta både barn och moder för andra, inte
lika ofta uppmärksammade, risker.//
Även om det procentuellt är högre risk för komplikationer vid vaginal förlossning än vid kejsarsnitt så är komplikationerna vid kejsarsnitt av så pass mycket allvarligare art att jag tycker det tål att ta sig en extra fundering på.
