Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar

[cirkus]

Vill säga att det såklrt finns undantag - min bästis tävlar ganska höga klasser - gör långa galoppass på sin häst i skogen eller på en fantastisk anlagd slinga som är många kilometer. Hästen är bättre än nånsin på alla krumelurer sen de flyttade dit

 

[Human]

Jag tror dock ändå att i det fallet kan det också finnas viss dos sanning. Jag vet islandstränare som också känner att det är många mycket ridrädda med islänningar. Jag har också haft många såna kunder.

Och det har väl förut varit lite samma med de som gick oceaner av tömkörningskurser för han som var namnet inom det förut pga att de inte vågade rida. Absolut inte att alla som gick var rädda. Men helt klart betydligt fler än på tex en fälttävlansclinic eller hoppclinic.

Fast det är väl som alla stereotyper som varit uppe i tråden? Som rädda dressyrryttare, slarviga hoppryttare etc etc, klart att det kan stämma på flera/många i gruppen. Det gör det inte mindre trist att höra stereotypen när man känner att den inte alls stämmer på en.

 

[iNHALE]

En liten reflektion jag hade under Falsterbo i år var att majoriteten av dressyrhästarna som jag såg ledas mellan stallområdet och framridningen antingen leddes av två personer, en på var sida, eller leddes av en person med longerlina, någon häst leddes med longerlina av en person medan ryttaren fortfarande satt på ryggen. Majoriteten av hopphästarna däremot leddes av en person med vanligt grimskaft eller direkt i tyglarna bara, vissa reds med groomen släntrande bakefter utan grimskaft eller liknande. Jag vill ju gärna tro att folk som rider på sådan nivå att man är med under Falsterbodagarna ändå klarar av sina hästar i en tävlingsmiljö och att hästarna är mentalt stabila nog för att vara på en sån plats utan att få frispel, men så kanske det inte är? Eller är det så markant skillnad i blod/mentalitet mellan hopp- och dressyraveln?

 

[warg]

Vill säga att det såklrt finns undantag - min bästis tävlar ganska höga klasser - gör långa galoppass på sin häst i skogen eller på en fantastisk anlagd slinga som är många kilometer. Hästen är bättre än nånsin på alla krumelurer sen de flyttade dit

Men är det undantaget - eller är det undantagen som lyfts fram och görs till norm?

 

[warg]

En liten reflektion jag hade under Falsterbo i år var att majoriteten av dressyrhästarna som jag såg ledas mellan stallområdet och framridningen antingen leddes av två personer, en på var sida, eller leddes av en person med longerlina, någon häst leddes med longerlina av en person medan ryttaren fortfarande satt på ryggen. Majoriteten av hopphästarna däremot leddes av en person med vanligt grimskaft eller direkt i tyglarna bara, vissa reds med groomen släntrande bakefter utan grimskaft eller liknande. Jag vill ju gärna tro att folk som rider på sådan nivå att man är med under Falsterbodagarna ändå klarar av sina hästar i en tävlingsmiljö och att hästarna är mentalt stabila nog för att vara på en sån plats utan att få frispel, men så kanske det inte är? Eller är det så markant skillnad i blod/mentalitet mellan hopp- och dressyraveln?

Jag upplever absolut att dressyrhästar som är ämnade för högre nivå absolut är mer reaktiva, och på Falsterbo är ju många av dem väldigt unga dessutom.

 

[cirkus]

Men är det undantaget - eller är det undantagen som lyfts fram och görs till norm?

Det är absolut undantag här i mina trakter. Normen är rädda ryttare på hästar som aldrig eller sällan rids ut och går korta dagar i hage. En närkommun till Stockholm som är mkt hästtät.

 

[iNHALE]

Korta dagarna ut motiveras av att de ska ha ORK att jobba sen....detta gäller alla hästar från 4.åringar och uppåt.

Detta hade jag en diskussion om med en (fd) bekant som menade på att många timmar i box är nödvändigt för att "hästar på den nivån" behöver återhämta sig mer än hobbyhästar.

 

[iNHALE]

Jag upplever absolut att dressyrhästar som är ämnade för högre nivå absolut är mer reaktiva, och på Falsterbo är ju många av dem väldigt unga dessutom.

Hur kommer det sig? Om man tex jämför med hopphästar som är avlade mot motsvarande nivåer. Är den här nippriga reaktiviteten till nytta för en dressyrhäst på toppnivå? Jag förstår ju att man inte vill att en hopphäst är för reaktiv och skvättig men de behöver ju ändå mycket blod och power i sig för att klara de högsta klasserna.

 

[Mia_R]

Det är absolut undantag här i mina trakter. Normen är rädda ryttare på hästar som aldrig eller sällan rids ut och går korta dagar i hage. En närkommun till Stockholm som är mkt hästtät.

När jag hade häst på Mälaröarna var det vanligt om jag hade med mig någon/några ut så fick vi alltid rida först förbi stenar, vattenpölar, soptunnor och brevlådor för att de skulle våga gå förbi och då tror jag det var mer i huvudet på ryttarna än hästarna.

 

[Habina]

När jag hade häst på Mälaröarna var det vanligt om jag hade med mig någon/några ut så fick vi alltid rida först förbi stenar, vattenpölar, soptunnor och brevlådor för att de skulle våga gå förbi och då tror jag det var mer i huvudet på ryttarna än hästarna.

Mitt sto är väldigt tittig och reaktiv, jag upplever att hon blir värre om vi inte ridit ut på ett tag. Än värre blir det om det tex snöat eller töat, så stenarna (där det bor livsfarliga stentroll) bara syns delvis. Så jag försöker lösa det med att alltid rida ut, dvs de dagar vi rider på banan rider vi fram och skrittar av ute, så jag inte behöver börja om varje gång jag vill rida en vanlig uteritt. Nu är hon dock snäll i sina reaktioner, det blir mest småskutt i sidled som värsta reaktion. Men jag tänker att det kan vara liknande för dressyravlade hästar, att de behöver utsättas hela tiden för att det inte ska bli för "nytt och otäckt".

 

[warg]

Hur kommer det sig? Om man tex jämför med hopphästar som är avlade mot motsvarande nivåer. Är den här nippriga reaktiviteten till nytta för en dressyrhäst på toppnivå? Jag förstår ju att man inte vill att en hopphäst är för reaktiv och skvättig men de behöver ju ändå mycket blod och power i sig för att klara de högsta klasserna.

Jag vet ganska lite om modern hoppavel :-) Men jag upplever absolut att det är lättare (och roligare!) att utbilda en känslig häst i dressyr än en mer okänslig.

 

[Cambrie]

I vårt stall (hobbyryttare upp till medelsvår nivå) är man definitivt rädd för sin häst. Tror ingen av de fyra ryttare som tränar och tävlar dressyr någonsin rider ut på hästarna utan de går i ridhuset av anledningen att de blir så hispiga ute (jo, tacka fan för det). En av ryttarna hade faktiskt en inlånad ryttare som fick hoppa hästen varannan vecka, men hon fick sluta eftersom det skulle satsas mer på dressyren. Men hästarna i vårt stall går i hyfsade hagar med en kompis och har långa dagar ute i alla fall. Annars är de flesta stall som ägs av dressyrryttare här omkring just sådan tråkstall där hästarna får gå in senast fyra på eftermiddagen och stå ensamma i små hagar och aldrig hoppas och väldigt sällan rids ut. Jag känner inte ryttarna tillräckligt väl för att veta om det är av rädsla men det är åtminstone en hästhållning jag inte tycker är värd vatten, å andra sidan finns den hästhållningen säkert inom alla sporter.

 

[tuaphua]

Men är det undantaget - eller är det undantagen som lyfts fram och görs till norm?

När jag hade häst i Stockholmsförort på träningsanläggning med ridhus etc och jobbade en hel del med hästar på gården kunde jag ju ibland rida ut stökiga hästar, ha någon unghäst som skulle vänjas och ev kunde reagera större etc. Jag valde att snudd på alltid rida ut sådana hästar själv. Just för att så många andra kunde bli så otroligt rädda och hade problem att hantera den häst de satt på.
Jag har också mycket haft lektion i att rida ut för folk. Det är inget ovanligt alls i Stockholms-området på anläggningar med ridhus etc tex att folk inte vågar rida ut. Och gör man det är det på preppade, platta, breda ridvägar främst.
Många vet inte alls hur de ska hantera hästarna ute. Vissa som tex rider typ MSVB dressyr vet inte alls hur hästen reagerar ute, på vad och hur de ska hantera det.

Sen är ju en bra häst dyr. Ganska många vill ju ha en flott dressyrhäst med bra gång, exteriör etc. Ibland får man då antingen köpa unghäst eller en med viss problematik iom att man inte har råd att betala för att få rubbet. Och här kanske vissa inte behöver en så jäkla bra häst som de tror och köper på sig problem.

Nu har jag sen 8 år typ flyttat från Sthlm till landet. Min förra stallägare är bonn-unge liksom, pappa bonde uta på landet och de fick ponnyer och eget stall. Men ridhus och ridbana fanns inte först. Hen rider ut sina Int GP-hästar och fräser på ute. Det är rätt ovanligt att man på den nivån gör så, tyvärr!

Minns också när en träningskompis red SM-final i dressyr och red fram på en hand på alla sina 3 hästar. Flera andra leddes överallt och det var en himla massa dragande i tyglar på hästar som spökade runt. Vår ena tränare blev så besviken på att man i just tävlingsgrenen dressyr inte ens kunde skritta hästen dit man vill. Hen åkte hem när hen sett x antal hästar och ryttare i stressad kamp av och på banan.
När det var min kompis tur på banan var det en unge som fick spel och började vråla just vid banan och lyckades ha sönder en ballong som smällde HÖGT. Hade det varit någon av de som blev ledda överallt iom att de hade noll koll hade det blivit rätt livat. Hennes häst rörde väl ena örat. Men den är också tränad att funka i stökig miljö.
Även hon hade inte ridhus från start utan fick rida ut sina, från början, mycket svåra hästar.

Här på nuvarande stall rids även svårklasshästarna ut. Och ibland av barnbarnen om det inte är under en tävlingssatsning där man vill bevara total respons på hjälperna. Och de går i stora gräshagar i flock.
Ovanligt, men trevligt!

 

[Mia_R]

En av mina jaktkamrater hade en stor och vacker fux som hon red jakter på varje år, dressyrhäst på högre nivå. Skötte sig exemplariskt i fält och hoppade allt med sin dressyrryttare.

 

[warg]

Men du har också hästarna hemma? jag gissar ju på att dom som man träffar när man är iväg och tränar själv är ju såna som vågar rida sin häst. Jag har träffat på en del människor genom åren (då jag alltid har sått uppstallat) som inte våger rida sina hästar varken utomhus, i skogen och dom åker definitivt inte iväg med sina hästar. Ena är dessutom en dressyrtränare som har sina hästar på en stor anläggning i Borås. dessa dressyrhästar tävlas på rätt hög nivå när dom inte är skadade, men dom rids aldrig ut i skogen- någonsin. En bekant till mig fick betald för att rida ut en annans häst i skogen, för ägaren inte vågade- fast hästen va/är jätte snäll.
En tredje bekant red inte ut sin häst i skogen på typ 6 år? la ut i sina stories på instagram nyligen om första skritt rudan i skogen efter dessa 6 åren. Hästen rids i ridhus, på ridbana eller gräs bana.
En annan dressyr ryttare jag såg på instagram, tävlade en del med sin häst (Typ MA nivå?) men vågade inte rida på utomhusbanan hemma ens.
Sen en drös andra hobbyryttare jag stått på anläggning med som aldrig red ut heller.

Kom komma på en hel drös med såna exempel- tyvärr. Själv har jag haft gele-ben efter en avramling förre året, men jag gick massor promenader i början, hade med en från fots som höll i tyglen och nu rider vi ute i alla gångarter, i en barbacka padd även. Skulle jag aldrig trott för 1 år sen! Red senast ut igår med pannlampa, fast min tjej kan vara lite markskygg i mörket och hoppade till några gånger, hade lite hingstnacka och gjorde en fin fin spänstig trav så gick det jätte bra att även gallopera i mörket. Så jag kan absolut förstå folks rädsla, då jag själv har känt det samma. Men för mig vore det inte en option att ge upp, sen har min häst ju även visat att jag kan lita på henne och att även när hon blir rädd, så lugnar hon sig snabbt ner igen och gör inget dumt- GULD VÄRT!

Ja, jag har hästarna hemma och är rätt mycket ute på ffa träningar men även tävlingar. Så de jag träffar på i gruppen "dressyrryttare" är ju verkligen just dressyrryttare eftersom de tränar och i de flesta fall även tävlar dressyr. En del av dem har rejält reaktiva hästar, men jag vet ingen som inte är trygg med att hantera och rida sin häst. Med unghästar får man förstås vara förståndig och se till att de får bra erfarenheter, men det är ju en försiktighet/klokhet som inte bottnar i rädsla utan omsorg om hästen tänker jag.

 

[tuaphua]

Fast det är väl som alla stereotyper som varit uppe i tråden? Som rädda dressyrryttare, slarviga hoppryttare etc etc, klart att det kan stämma på flera/många i gruppen. Det gör det inte mindre trist att höra stereotypen när man känner att den inte alls stämmer på en.

Ja, jag skrev också iom att det är som övriga ogrundade och grundade stereotyper, som jag skrev om i mitt tidigare inlägg. Och jag använder ibland vissa delar i min bakgrund för att connecta snabbare med nya kunder, tex som att prata om min islandsgubbe istället för mitt dressyrhalvblod om jag är i islandsstall tex.

Klart det kan vara tråkigt för folk om det blir så. Men samtidigt finns det väl alltid folk som tycker saker om folk, i stall eller övriga livet.

Jag har absolut stuckit ut iom att jag dels jobbat med problemlösning och även i dressyren jobbar i ett system som är klassisk dressyr med moderna tävlingsinfluencer. Jag jobbar en hel del för hand både i dressyr och rehab. Det sticker också ut. Och jag vet inte hur många gånger folk tycker det är konstigt, man ska rida istället etc. Och så tricktränar jag lite på skoj, med typ läggning. Mkt märkligt för vissa och kul för andra.
Nu börjar det ju bli lite trendigt med rehab-tänk och lite alternativa läror med fokus balans etc. Och folk vet iaf lite vad arbete vid hand kan vara iom att fler större namn kan göra lite basic-sånt när de trampar etc. Så det är inte lika mycket alien-intryck för folk om de ser ngt sånt.

Men generellt skulle vi nog gynnas av att folk tar lärdom över "inriktningarnas gränser" så att säga.
När jag var på en western-tävling och kollade med en kompis var det kossor och ca 4-5 ekipage som hjälpte till utöver den som tävlade. Nästa tävlande värmde upp inne på banan. Domare satt på pickup mitt på banan. Efter ritt skulle hästen tränsas av och visa bett och mun. Jag vet inte många dressyrhästar som skulle greja det. Man tränar inte så mkt passivitetsträning och av- och på-knapp på dressyrhästar. Och inte sådan miljöträning så klart.
Även om det finns negativa stereotyper så finns det också grundade fördelar och nackdelar så att säga med olika typer av träning, hästar, mål etc.

 

[tuaphua]

Ja, jag har hästarna hemma och är rätt mycket ute på ffa träningar men även tävlingar. Så de jag träffar på i gruppen "dressyrryttare" är ju verkligen just dressyrryttare eftersom de tränar och i de flesta fall även tävlar dressyr. En del av dem har rejält reaktiva hästar, men jag vet ingen som inte är trygg med att hantera och rida sin häst. Med unghästar får man förstås vara förståndig och se till att de får bra erfarenheter, men det är ju en försiktighet/klokhet som inte bottnar i rädsla utan omsorg om hästen tänker jag.

Just det med försiktighet/klokhet är ju det något alla inte förstår eller besitter.
Ska jag jobba med yngre häst eller problemhäst kan jag oftast lära in ett mer avancerat signalsystem avsuttet och se till att de hjälperna sitter 100% innan jag rider. Ibland på riktigt bökiga hästar kan jag börja med det i ridhus/på bana. Jag checkar av lite om det finns triggers i olika lägen och hur de ter sig.
En del har då tyckt att det är onödigt eller ev tolkat det som rädsla om de inte känner mig.
Men det handlar ju om att inte gå sönder i onödan som ryttare också.
Det är ju vissa ekipage som man hört att "ja, de skenade och hon ramlade av och bröt benet" eller "hästen sprang rätt över henne" och man bara har väntat på NÄR det ska ske och inte OM. För man ser ju att det där kommer skita sig när som helst.
Jag är väl hyfsat sadelfast. Men inte så där överjordiskt. Men jag åkte inte av på 10 år trots att jag red in, red problemhästar, red ut de andra inte vågade, red dem barbacka etc. Just för att jag checkade igenom avsuttet och hade system även uppsuttet. Även om många bara trodde jag var galen och orädd iom att de inte fattade det jobbet.
Man ska ju inte glorifiera att vara orädd så pass att folk blir dumdristiga. Det finns inget imponerande i det.
Sen fuckar vi ju alla upp ibland oavsett så klart!

 

[animalasia]

Men du har också hästarna hemma? jag gissar ju på att dom som man träffar när man är iväg och tränar själv är ju såna som vågar rida sin häst. Jag har träffat på en del människor genom åren (då jag alltid har sått uppstallat) som inte våger rida sina hästar varken utomhus, i skogen och dom åker definitivt inte iväg med sina hästar. Ena är dessutom en dressyrtränare som har sina hästar på en stor anläggning i Borås. dessa dressyrhästar tävlas på rätt hög nivå när dom inte är skadade, men dom rids aldrig ut i skogen- någonsin. En bekant till mig fick betald för att rida ut en annans häst i skogen, för ägaren inte vågade- fast hästen va/är jätte snäll.
En tredje bekant red inte ut sin häst i skogen på typ 6 år? la ut i sina stories på instagram nyligen om första skritt rudan i skogen efter dessa 6 åren. Hästen rids i ridhus, på ridbana eller gräs bana.
En annan dressyr ryttare jag såg på instagram, tävlade en del med sin häst (Typ MA nivå?) men vågade inte rida på utomhusbanan hemma ens.
Sen en drös andra hobbyryttare jag stått på anläggning med som aldrig red ut heller.

Kom komma på en hel drös med såna exempel- tyvärr. Själv har jag haft gele-ben efter en avramling förre året, men jag gick massor promenader i början, hade med en från fots som höll i tyglen och nu rider vi ute i alla gångarter, i en barbacka padd även. Skulle jag aldrig trott för 1 år sen! Red senast ut igår med pannlampa, fast min tjej kan vara lite markskygg i mörket och hoppade till några gånger, hade lite hingstnacka och gjorde en fin fin spänstig trav så gick det jätte bra att även gallopera i mörket. Så jag kan absolut förstå folks rädsla, då jag själv har känt det samma. Men för mig vore det inte en option att ge upp, sen har min häst ju även visat att jag kan lita på henne och att även när hon blir rädd, så lugnar hon sig snabbt ner igen och gör inget dumt- GULD VÄRT!

Din beskrivning stämmer tyvärr på pricken in på ett av grannstallen. Hästarna rids alltid i ridhuset och står en och en i små grushagar.

 

[QueenLilith]

Ja, jag har hästarna hemma och är rätt mycket ute på ffa träningar men även tävlingar. Så de jag träffar på i gruppen "dressyrryttare" är ju verkligen just dressyrryttare eftersom de tränar och i de flesta fall även tävlar dressyr. En del av dem har rejält reaktiva hästar, men jag vet ingen som inte är trygg med att hantera och rida sin häst. Med unghästar får man förstås vara förståndig och se till att de får bra erfarenheter, men det är ju en försiktighet/klokhet som inte bottnar i rädsla utan omsorg om hästen tänker jag.

ah men precis, men många av dessa ryttare kallar sig ju själva dressyrryttare och jag har främst träffat på dom på anläggningar- där finns nog fler av dom än vad man tror som sagt har jag ännu fler exempel än dom jag listade i tråden, men väldigt många vågade inte rida ut sina hästar. Det va rätt vanligt.

 

[cirkus]

Eftersom bästis och jag pratar en del om dressyrhästar kontra hopphästar så finns det några stora skillnader att ha i beaktande som inte rör hästhpållning eller hur de rids egentligen utan mer själva tävlingsmomentet och vad det kräver av hästarna.

Dressyrhästarna måste vara reaktiva för hjälperna och göra allt väldigt precist på rätt ställe. En störning och ett helt program kan gå åt pipsvängen, då tänker många men varför TRÄNAR man inte störning - för att det är svårt. Fokuset på tävlingen är bara ryttaren och det inom staketen - då är minsta störning väldigt mycket mer påtaglig jämfört med en hopptävling, för en hopphäst är det litet annorlunda, självklart är fokus på ryttaren MEN hopphästen har hindren också - när den får "sug" på ett hinder vet den exakt vad den ska göra - en dressyrhäst FÅR inte göra något utan signal, en hopphäst ska ha suget och koncentrationen på nästa hinder. Jag har fött upp en hopphäst som är väldigt ängslig och tror att ungefär allt är förenat med omdelbar död, MEN när han ser hinder drar hsn en lättnadens suck och säger - ÅH hoppning, det kan jag. Han vet. Han är känslig som en dressyrhäst och det bir tydligt att han hade haft så mycket mentalt svårare för just dressyr.

Jag tror att en mer stimulerande miljö med blandad träning gynnar dressyrhästar såväl som hopphästar, för att återgå till bästisens häst, han är den känsligaste jag vet, och väldigt markskygg - skillnaden nu mot innan är milsvid. Han får ur sig spänningar på sina galopppass. Han får gå i skog och mark och vänja sig vid all form av underlag och där är det sällan problem för det ÄR så varierande, men en ridbana där en vattenpöl blänker till kunde ställa till allt för honom förr - numera funkar det också mycket bättre - allt på grund av uteträningen