Ja jag tror det är väldigt sannolikt, dressyr ses ofta som mesigt av andra.Men då verkar ju problemet vara att hela gruppen "dressyrryttare" döms efter en grupp som inte ens egentligen är dressyrryttare? Det är ju väldigt synd och rätt orättvist?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Ja jag tror det är väldigt sannolikt, dressyr ses ofta som mesigt av andra.Men då verkar ju problemet vara att hela gruppen "dressyrryttare" döms efter en grupp som inte ens egentligen är dressyrryttare? Det är ju väldigt synd och rätt orättvist?
Tror du att det går att bygga en mer sann bild av vad dressyr är?Ja jag tror det är väldigt sannolikt, dressyr ses ofta som mesigt av andra.
Absolut, sen beror det väl på hur mycket man själv tror på fördomarna. Jag tycker det går mycket fördomar om att hoppryttare aldrig rider dressyr och att fälttävlansryttare är galna adrenalinjunkies, men har inte alls den uppfattningen själv.Fast förekommer liknande stereotyper om andra ryttare? Bedöms hoppryttare efter fördomar om en grupp som inte hoppar? Eller fälttävlansryttare efter en grupp som inte rider fälttävlan? Och varför förekommer så många negativa narrativ om just dressyrryttare?
Kanske, men då måste ju de som tycker det är mesigt själva prova leva som de seriöst satsande dressyrryttarna för att se hur deras vardag ser ut och det är de väl kanske inte alltid öppna för.Tror du att det går att bygga en mer sann bild av vad dressyr är?
Går det att bygga en berättelse om det seriösa dressyrarbetet som motvikt till berättelsen om den fege dressyrryttaren? Eller är det en för ointressant sanning?Kanske, men då måste ju de som tycker det är mesigt själva prova leva som de seriöst satsande dressyrryttarna för att se hur deras vardag ser ut och det är de väl kanske inte alltid öppna för.
Tycker det kommer upp ofta ändå, men narrativet verkar leva kvar ändå. Till exempel var det en artikel i ridsport om Cattis Hjärpe som rider GP med Cerina E. Cerina är köravlad och Cattis kör henne på stubbåkern för kondition.Går det att bygga en berättelse om det seriösa dressyrarbetet som motvikt till berättelsen om den fege dressyrryttaren? Eller är det en för ointressant sanning?
Det tycker jag verkligen!Tycker det kommer upp ofta ändå, men narrativet verkar leva kvar ändå. Till exempel var det en artikel i ridsport om Cattis Hjärpe som rider GP med Cerina E. Cerina är köravlad och Cattis kör henne på stubbåkern för kondition.
Min dressyrhästar har gått tornerspelsträning med sambon, det kanske man borde ha tipsat tidningen ridsport om
Det förekommer en hel del fördomar om oss islandshästryttare, bland annat att de av oss som är medelålders kvinnor skulle ha islandshäst just för att vi "inte vågar något annat", att vi "inte kan rida men att det inte spelar någon roll eftersom alla kan rida islandshäst" (det senare ett direkt citat från en person som kallade sig dressyrryttare) och en del annat mindre smickrande.Fast förekommer liknande stereotyper om andra ryttare? Bedöms hoppryttare efter fördomar om en grupp som inte hoppar? Eller fälttävlansryttare efter en grupp som inte rider fälttävlan? Och varför förekommer så många negativa narrativ om just dressyrryttare?
Jag vet inte inte om rädda för är rätt men ser jag till de stall runtomkring så rider dressyrfolket minst varierat. Det är få som är ute och galopperar på sina dressyrhästar, rider de ut är det skritt och lite trav, ev långsam galopp och nedsittning.
Finns många fälttävlansryttare och deras hästar lever överlag mycket roligare och mer varierande liv än ridhusharvarna.
Jag har sett stereotyper/fördomar om andra ryttare också.Fast förekommer liknande stereotyper om andra ryttare? Bedöms hoppryttare efter fördomar om en grupp som inte hoppar? Eller fälttävlansryttare efter en grupp som inte rider fälttävlan? Och varför förekommer så många negativa narrativ om just dressyrryttare?
Jag ser många resonemang i diskussioner som bygger på att dressyrryttare är rädda för sina hästar och att det leder till att hästarna får ett dåligt liv, rids ensidigt, musklas illa osv. Man knyter an till den historien för att stärka sina argument. Det kan handla om allt från att man borde avla fram mindre reaktiva hästar eftersom dressyrryttarna är rädda för de reaktiva hästarna, men även att dressyrryttare inte vågar rida utanför ridhuset osv. Jag undrar varför den här berättelsen/narrativet är såpass utspritt och vanligt.Jag försöker förstå vad du menar och var du ser narrativet?
Jag tycker det finns stereotypa ibland ogrundade och ibland grundade förutfattade meningar om diverse olika ryttar/häst-grupper. Och från alla sidor så att säga.Jag ser det om och om igen. Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar - och att det går ut över hästarnas välfärd. Vad kommer detta ifrån och hur har narrativet vuxit sig starkt? Och varför är det dressyren som drabbas hela tiden av den här typen av narrativ? Jag känner rätt många dressyrryttare och jag vet inte en enda som är rädd för sin häst. (Däremot har jag varit med om att ANDRA tyckt att mina relativt känsliga och reaktiva hästar är läbbiga, men det är ju en annan sak. Jag har valt den typen av hästar för att jag gillar det, om andra vill ha hästar med mindre reaktion är det helt ok för mig).
En besläktad reflektion är att dressyrhästar rids sämre och mindre varierat än andra hästar. Jag vill tvärt om hävda att dressyrryttarna oftare är medvetna om hur hästen behöver gymnastiseras och inte bara motioneras än genomssnittsryttaren - om man nu ska klumpa ihop och generalisera. Däremot går de troligen fler pass på ridbanan än vad t ex en ryttare som har sin häst för att komma ut i skogen väljer att göra - just för att gymnastiserandet ofta lämpar sig att göra på en slät yta med ett bra underlag. Varför tror ni att det låter så här i debatten?
Jag tror dock ändå att i det fallet kan det också finnas viss dos sanning. Jag vet islandstränare som också känner att det är många mycket ridrädda med islänningar. Jag har också haft många såna kunder.Det förekommer en hel del fördomar om oss islandshästryttare, bland annat att de av oss som är medelålders kvinnor skulle ha islandshäst just för att vi "inte vågar något annat", att vi "inte kan rida men att det inte spelar någon roll eftersom alla kan rida islandshäst" (det senare ett direkt citat från en person som kallade sig dressyrryttare) och en del annat mindre smickrande.
Men du har också hästarna hemma? jag gissar ju på att dom som man träffar när man är iväg och tränar själv är ju såna som vågar rida sin häst. Jag har träffat på en del människor genom åren (då jag alltid har sått uppstallat) som inte våger rida sina hästar varken utomhus, i skogen och dom åker definitivt inte iväg med sina hästar. Ena är dessutom en dressyrtränare som har sina hästar på en stor anläggning i Borås. dessa dressyrhästar tävlas på rätt hög nivå när dom inte är skadade, men dom rids aldrig ut i skogen- någonsin. En bekant till mig fick betald för att rida ut en annans häst i skogen, för ägaren inte vågade- fast hästen va/är jätte snäll.Ja den typen av ryttare ser ju aldrig jag! Men så synd att etiketten dressyrryttare i så fall hamnar på en grupp som faktiskt inte är det? (Gasa sig ur situationer är jättebra, och att ge en känslig och reaktiv häst en ventil genom att låta den galoppera på rejält i skogen är ofta en bra metod för att få bättre fokus på banan)