När söka akut psykiatrisk vård, eller, hjälp mig att lösa detta

[Miljon]

Först och främst en bedjan: Vet ni vem jag är, eller på något sätt får reda på det, snälla, håll det för er själva. Tack.

Nu till frågan.
Jag har under lång tid haft psykisk ohälsa i varierande grad. Har varit inlagd, varit på psykakuten ett antal gånger o.s.v. så jag är ingen nybörjare på området så att säga.
Nu är mitt liv ganska bra egentligen. Eller, det borde vara det utifrån sett. Trots det är jag nu i ett läge då jag "vet" att mitt liv snart är slut. Jag är inte "akut" suicidal, inte i dagsläget. Men jag är trygg och lugn med att jag någon gång inom en överskådlig framtid kommer att ta den vägen ut.

Min terapeut känner till de här tankarna/känslorna och kommer väl troligtvis att fråga om det då och då. Likaså vet jag ju om att jag kan vända mig till psykakuten om det blir ohållbart. Problemet för mig är, NÄR ska jag göra det?
Som sagt, läget nu: Jag "vet" att jag kommer att begå självmord, och att det är relativt "kort" tid kvar. Inte kanske dagar eller ens veckor, men det är inte år kvar heller. Jag har visst självskadebeteende, ångest och ökad nedstämdhet men kan ändå uppskatta t.ex. att umgås med en vän.
När det däremot "är dags" så att säga, så är jag rätt övertygad om att söka vård är det sista jag vill. Jag är ju redan lugn och trygg med beslutet, det känns inte hotande utan som att när det är dags, då är det dags. Jag vet hur jag ska gå tillväga. Inga speciella förberedelser behövs. Problemet är alltså att det nog lätt blir "för sent".

Så... Tips? Hur vet jag att det är dags att söka vård, innan det är för sent? För nu kan jag, även om jag är inställd på att min tid snart är slut och det känns bra för mig, så kan jag ändå rationellt se att för t.ex. mina djur och min närmsta familj vore det bättre om jag trots allt stannade kvar. Så nu, i något slags limbo, kan jag se poängen med att även i sista läget ge psykakuten ännu en chans, men nu känns det ju inte alls aktuellt att söka sig dit. Så HUR gör jag för att liksom veta när det är dags att ta sig dit, då alldeles innan det är "för sent"?

Eftersom jag är så säker och tillfreds med att det "snart" är dags, så tror jag inte det kommer bli lika tydligt som tidigare utan att det mer "bara händer" när läget är rätt så att säga.

Förlåt för virrig och osammanhängande tråd, jag vet inte själv riktigt vad jag försöker få fram och inte. Behöver bara något slags tips, någon slags nödbroms för mig själv fast jag inte vet när jag kommer behöva den.

 

[Sporthorse]

Jag tycker att du ska ta upp det här med din terapeut först och främst.

 

[Grazing]

Först och främst en bedjan: Vet ni vem jag är, eller på något sätt får reda på det, snälla, håll det för er själva. Tack.

Nu till frågan.
Jag har under lång tid haft psykisk ohälsa i varierande grad. Har varit inlagd, varit på psykakuten ett antal gånger o.s.v. så jag är ingen nybörjare på området så att säga.
Nu är mitt liv ganska bra egentligen. Eller, det borde vara det utifrån sett. Trots det är jag nu i ett läge då jag "vet" att mitt liv snart är slut. Jag är inte "akut" suicidal, inte i dagsläget. Men jag är trygg och lugn med att jag någon gång inom en överskådlig framtid kommer att ta den vägen ut.

Min terapeut känner till de här tankarna/känslorna och kommer väl troligtvis att fråga om det då och då. Likaså vet jag ju om att jag kan vända mig till psykakuten om det blir ohållbart. Problemet för mig är, NÄR ska jag göra det?
Som sagt, läget nu: Jag "vet" att jag kommer att begå självmord, och att det är relativt "kort" tid kvar. Inte kanske dagar eller ens veckor, men det är inte år kvar heller. Jag har visst självskadebeteende, ångest och ökad nedstämdhet men kan ändå uppskatta t.ex. att umgås med en vän.
När det däremot "är dags" så att säga, så är jag rätt övertygad om att söka vård är det sista jag vill. Jag är ju redan lugn och trygg med beslutet, det känns inte hotande utan som att när det är dags, då är det dags. Jag vet hur jag ska gå tillväga. Inga speciella förberedelser behövs. Problemet är alltså att det nog lätt blir "för sent".

Så... Tips? Hur vet jag att det är dags att söka vård, innan det är för sent? För nu kan jag, även om jag är inställd på att min tid snart är slut och det känns bra för mig, så kan jag ändå rationellt se att för t.ex. mina djur och min närmsta familj vore det bättre om jag trots allt stannade kvar. Så nu, i något slags limbo, kan jag se poängen med att även i sista läget ge psykakuten ännu en chans, men nu känns det ju inte alls aktuellt att söka sig dit. Så HUR gör jag för att liksom veta när det är dags att ta sig dit, då alldeles innan det är "för sent"?

Eftersom jag är så säker och tillfreds med att det "snart" är dags, så tror jag inte det kommer bli lika tydligt som tidigare utan att det mer "bara händer" när läget är rätt så att säga.

Förlåt för virrig och osammanhängande tråd, jag vet inte själv riktigt vad jag försöker få fram och inte. Behöver bara något slags tips, någon slags nödbroms för mig själv fast jag inte vet när jag kommer behöva den.

Ta upp det med terapeuten, psykakuten är något när det just är akuta tillstånd, ingen behandling mot tankarna. Är det så att du känner en dag att du är helt säker och har planerat tid och plats samma dag och planerat att lämna bort djuren etc, då är det nog tid för akuten.

Du har ju världens chans nu att behandla det innan det blir så att du måste söka akut. Finns ingen anledning att vänta med att behandla det.

 

[MiniLi]

Jag tänker också att det är är tankar och funderingar som vore jättebra om du och din terapeut kan tänka kring tillsammans. Kan ni göra upp en plan som känns hållbar för dig?
Det är ju i den kontakten som du behöver jobba med detta, och då kan du nog inte bara förhålla dig till det genom att "terapeuten kommer fråga om det då och då". Terapi blir som mest effektiv när det är DU som driver frågan, och du är ju den enda som vet vad som är mest aktuellt för dig att lyfta.
Så jag tänker att du ska initiera samtal kring din suicidalitet så gott som varje session, om det fortfarande känns såhär aktuellt.

Sen förstår jag hur du resonerar kring psykakuten, men jag har svårt att tro att du kommer få hjälp där i ditt nuvarande läge. Det troliga är att de bara kommer hänvisa till din aktuella kontakt i psykiatrin (nu tar jag för givet att terapeuten finns inom psykiatrin och att det inte är typ primärvård eller privat?) så länge det faktiskt inte är akut för dig i den stunden.

Det du beskriver tänker jag är väldigt vanligt bland människor som mått väldigt dåligt under en tid. Man kan hitta tröst och trygghet i att det alltid finns en utväg den dagen man inte orkar kämpa längre, och paradoxalt nog kan det vara det som gör att man faktiskt orkar fortsätta leva. En dag i taget.
Att du skriver den här tråden får mig att undra om det inte finns en del av dig som skräms lite av dina självmordstankar och det är i så fall väldigt positivt. Även om det är tankar du är lugn och trygg med, så kanske det också finns en del av dig som tänker att du inte vill hamna där?

Jag kan inget om dig eller din historia, och jag vet inte hur du mår. Men jag vill säga att det inte är det minsta konstigt eller onormalt att känna så som du gör. Jag hoppas att du och din terapeut kan få till goda samtal kring det här, det kan leda till stor förändring om man kan få till en terapeutisk process kring suicidalitet och allt kringliggandes.

 

[Miljon]

Jag tänker också att det är är tankar och funderingar som vore jättebra om du och din terapeut kan tänka kring tillsammans. Kan ni göra upp en plan som känns hållbar för dig?
Det är ju i den kontakten som du behöver jobba med detta, och då kan du nog inte bara förhålla dig till det genom att "terapeuten kommer fråga om det då och då". Terapi blir som mest effektiv när det är DU som driver frågan, och du är ju den enda som vet vad som är mest aktuellt för dig att lyfta.
Så jag tänker att du ska initiera samtal kring din suicidalitet så gott som varje session, om det fortfarande känns såhär aktuellt.

(Svarar även er andra som svarat här @Sporthorse @Grazing )
Jag vet att jag borde/bör/ska vara den som driver frågan. Problemet är bara att jag VILL ju inte diskutera detta med min terapeut, hur bra förtroende jag än har för hen. Jag tycker helt enkelt det är för obekvämt att prata om (duh) och är rädd för att hen ska få klämtande varningsklockor av det jag säger, och jag har fått nog av hot om inläggning hängandes över mig (inte därifrån, men av tidigare kontakter när jag pratat om sånt här).

Det är även så svårt att få till en hållbar plan, eftersom jag fungerar så att jag behöver "stoppa mig själv" innan jag är för säker. För när jag har bestämt mig för tid, plats etc., då är det för sent, då vill jag inte söka hjälp alls. Men nu, tillexempel, är det ju inte aktuellt eftersom det inte är "tillräckligt nära".

Sen förstår jag hur du resonerar kring psykakuten, men jag har svårt att tro att du kommer få hjälp där i ditt nuvarande läge. Det troliga är att de bara kommer hänvisa till din aktuella kontakt i psykiatrin (nu tar jag för givet att terapeuten finns inom psykiatrin och att det inte är typ primärvård eller privat?) så länge det faktiskt inte är akut för dig i den stunden.

Ja, exakt, nu skulle jag ju inte få någon hjälp där och har inget där att hämta. Jag är ju inte på något vis i ett akut skede nu, jag har planer både för kvällen och söndagen t.ex.
Men där är som sagt det svåra. Nu behövs det ju inte. När jag väl står där redo vid platsen där det kommer att ske, då är det för sent. Vilka varningssignaler ska jag hålla utkik efter hos mig själv, för att veta när jag ska söka hjälp när jag fortfarande kan resonera med mig själv om att det är vettigt, men det ändå börjar bli akut? Hur vet jag när jag är i "rätt" läge så att säga? OM jag hamnar där, och OM jag när jag hamnar där, fortfarande känner att jag bör kontakta psykakuten först för en enda liten chans till.

Det du beskriver tänker jag är väldigt vanligt bland människor som mått väldigt dåligt under en tid. Man kan hitta tröst och trygghet i att det alltid finns en utväg den dagen man inte orkar kämpa längre, och paradoxalt nog kan det vara det som gör att man faktiskt orkar fortsätta leva. En dag i taget.
Att du skriver den här tråden får mig att undra om det inte finns en del av dig som skräms lite av dina självmordstankar och det är i så fall väldigt positivt. Även om det är tankar du är lugn och trygg med, så kanske det också finns en del av dig som tänker att du inte vill hamna där?

Ja, det har "alltid" (såklart inte alltid alltid, men länge iallafall) varit just sådana tröstande tankar tidigare. Jag kan försöka en dag till, jag kan ta en inläggning till etc. eftersom att om allt verkligen skiter sig en dag, då finns den utvägen där. Då har det varit mer avlägset och abstrakt.

Det är svårt att förklara riktigt hur tankarna har ändrat karaktär nu, kanske kan jag säga att de gått från "om" till "när". Jag vet att saker kommer gå åt skogen snart, men det gör inte så mycket eftersom jag trots allt snart kommer att lämna det här livet. Det är liksom inte längre "om jag står i det akuta läget då inget mer finns att göra..." utan "det spelar ingen roll vad som händer nu, det är snart dags". En annan sorts trygghet liksom, en säkrare.

Men, du har även rätt i att det finns en motsättning i mig i och med att jag t.ex. skriver den här tråden och trots allt försöker lyfta det lite med min terapeut. Det är inte så mycket att jag är rädd för självmordet eller själva döden (de rädslorna har jag förlikat mig med, vi ska ändå alla dö så det är ingen mening med att vara rädd för något oundvikligt), men jag kommer att behöva lämna mina djur. Mina hundar kommer att undra var jag tagit vägen, och det är vad som får mig att ändå, någonstans, trots säkerheten, vilja stoppa mig själv. Tanken på dem, utan mig. (Logiskt vet jag förstås att de skulle klara sig finemang ändå, men vetskapen att jag sviker dem...)

Jag kan inget om dig eller din historia, och jag vet inte hur du mår. Men jag vill säga att det inte är det minsta konstigt eller onormalt att känna så som du gör. Jag hoppas att du och din terapeut kan få till goda samtal kring det här, det kan leda till stor förändring om man kan få till en terapeutisk process kring suicidalitet och allt kringliggandes.

Tack. Speciellt för det fetade. Jag känner mig konstig, och jag känner mig onormal, så det är skönt att "höra" någon "säga" att det inte är så.

 

[Cattis_E]

[

Jag är ju inte på något vis i ett akut skede nu, jag har planer både för kvällen och söndagen t.ex.
Men där är som sagt det svåra. Nu behövs det ju inte. När jag väl står där redo vid platsen där det kommer att ske, då är det för sent. Vilka varningssignaler ska jag hålla utkik efter hos mig själv, för att veta när jag ska söka hjälp när jag fortfarande kan resonera med mig själv om att det är vettigt, men det ändå börjar bli akut? Hur vet jag när jag är i "rätt" läge så att säga? OM jag hamnar där, och OM jag när jag hamnar där, fortfarande känner att jag bör kontakta psykakuten först för en enda liten chans till.

Det var precis vad jag tänkte när jag läste tråden. Hur kan man veta det?

 

[Grazing]

Jag vet att jag borde/bör/ska vara den som driver frågan. Problemet är bara att jag VILL ju inte diskutera detta med min terapeut, hur bra förtroende jag än har för hen. Jag tycker helt enkelt det är för obekvämt att prata om (duh) och är rädd för att hen ska få klämtande varningsklockor av det jag säger, och jag har fått nog av hot om inläggning hängandes över mig (inte därifrån, men av tidigare kontakter när jag pratat om sånt här).

Sålänge du inte uttrycker tid och plats och det känns akut om ens då så är det väldigt liten risk att du skulle bli inlagd för att du uttrycker tankar om självmord. Man måste prata om det för att få bukt på det. Jag känner lite så att ska man ändå leva är det lika bra att försöka ta tag i problemen hur obekvämt det än känns.

Det är även så svårt att få till en hållbar plan, eftersom jag fungerar så att jag behöver "stoppa mig själv" innan jag är för säker. För när jag har bestämt mig för tid, plats etc., då är det för sent, då vill jag inte söka hjälp alls. Men nu, tillexempel, är det ju inte aktuellt eftersom det inte är "tillräckligt nära".

Ring en vän eller något? Testa att ta något som lugnar och trubbar av impulsen litegrann? skaffa någon som du kan akutringa eller messa när som helst på dygnet om det på något vis skulle braka åt fel håll. Det behöver inte vara en vän egentligen, bara någon som kan lyssna och som kan peppa bort tanken litegrann.

Vilka varningssignaler ska jag hålla utkik efter hos mig själv, för att veta när jag ska söka hjälp när jag fortfarande kan resonera med mig själv om att det är vettigt, men det ändå börjar bli akut? Hur vet jag när jag är i "rätt" läge så att säga? OM jag hamnar där, och OM jag när jag hamnar där, fortfarande känner att jag bör kontakta psykakuten först för en enda liten chans till.

Kan bara skriva hur det är för mig och för mig är det en stor varningsklocka när jag känner mig tillfreds och glad. Det är det största varningstecknet att jag är bekväm i tanken på att den tiden ska det ske liksom. När jag planerar att lämna bort djuren en viss dag osv, det är för mig en varningsklocka om att jag är för tillfreds och bestämd med beslutet. Sen finns det ju även dom stunderna då allt är kaos och impulsen blir direkt men då är det rent ångestbaserat och då hinner folk oftast stoppa, iallafall mig då jag inte är så smart i sådana lägen att göra det på platser som är undangömda. Då fungerar det för övrigt oftast med lugnande så jag börjar tänka lite rationellt igen.

 

[Sporthorse]

(Svarar även er andra som svarat här @Sporthorse @Grazing )
Jag vet att jag borde/bör/ska vara den som driver frågan. Problemet är bara att jag VILL ju inte diskutera detta med min terapeut, hur bra förtroende jag än har för hen. Jag tycker helt enkelt det är för obekvämt att prata om (duh) och är rädd för att hen ska få klämtande varningsklockor av det jag säger, och jag har fått nog av hot om inläggning hängandes över mig (inte därifrån, men av tidigare kontakter när jag pratat om sånt här).

Det är även så svårt att få till en hållbar plan, eftersom jag fungerar så att jag behöver "stoppa mig själv" innan jag är för säker. För när jag har bestämt mig för tid, plats etc., då är det för sent, då vill jag inte söka hjälp alls. Men nu, tillexempel, är det ju inte aktuellt eftersom det inte är "tillräckligt nära".


.

Just därför ska du ta upp det nu, även om det är obekvämt att prata om det!

Ibland kan jag också känna rädsla inför att tex inom jobbet framföra jobbiga saker till min chef eller i en relation påtala saker som retar mig och liknande och jag har kommit på ett sätt som gör det mycket enklare.
Jag tänker igenom vad jag vill ha sagt innan jag säger det jag upplever som svårt eller jobbigt, sedan repeterar jag det några gånger ändrar ev hur jag lägger fram det, för att få fram rätt budskap på ett bra vis, och till sist stänger jag av mina känslor och säger att jag har en sak att ta upp, då finns ingen återvändo och jag repeterar lugnt det jag redan tänkt igenom tidigare.
Jag känner ingenting i det här skedet utan kör på autopilot och hör hur jag tar upp det där otroligt svåra/jobbiga eller ångestladdade ämnet.
Det har alltid fungerat till 100% och nervositeten släpper direkt när jag fått fram det obehagliga.
Oerhört skönt när man äntligen får ut det man burit på själv.

Du får helt enkelt tvinga dig till att ta upp det med din terapeut NU, för du vet ju aldrig när / om den dagen kommer.

 

[Miljon]

Sålänge du inte uttrycker tid och plats och det känns akut om ens då så är det väldigt liten risk att du skulle bli inlagd för att du uttrycker tankar om självmord.

"Tyvärr", eller vad man ska säga, så är terapeuten medveten om vad som hänt tidigare gånger jag pratat i liknande banor som de här tankarna. Så jag tror tyvärr risken är relativt stor att inläggningspratet skulle komma igång, alternativt ett krav om att min familj ska informeras om läget. Vilket jag inte vill.

Ring en vän eller något? Testa att ta något som lugnar och trubbar av impulsen litegrann? skaffa någon som du kan akutringa eller messa när som helst på dygnet om det på något vis skulle braka åt fel håll. Det behöver inte vara en vän egentligen, bara någon som kan lyssna och som kan peppa bort tanken litegrann.

Jag förstår hur du tänker. Problemet är bara att när det väl brakar åt fel håll, då är det nog för sent. Tidigare har jag som sagt haft det som "tankar i framtiden". Nu är det mer en vetskap om att det är dags snart, så jag tror inte att jag, NÄR det väl brakar iväg, kommer vara i den tanken att över huvud taget ringa eller messa någon för att få bort det.

Kan bara skriva hur det är för mig och för mig är det en stor varningsklocka när jag känner mig tillfreds och glad. Det är det största varningstecknet att jag är bekväm i tanken på att den tiden ska det ske liksom. När jag planerar att lämna bort djuren en viss dag osv, det är för mig en varningsklocka om att jag är för tillfreds och bestämd med beslutet. Sen finns det ju även dom stunderna då allt är kaos och impulsen blir direkt men då är det rent ångestbaserat och då hinner folk oftast stoppa, iallafall mig då jag inte är så smart i sådana lägen att göra det på platser som är undangömda. Då fungerar det för övrigt oftast med lugnande så jag börjar tänka lite rationellt igen.

Tack för att du berättar om dina varningssignaler!
Jag har allt genomtänkt sedan lång tid tillbaka och vet hur och var det kommer att ske, djuren är, även om de i huvudsak är mina, inget problem då det även finns andra som tar hand om dem. Så flera av de där "vanliga" signalerna, eller hur jag ska säga, behöver jag liksom inte tänka på. Jag kan rent teoretiskt göra det nu ikväll (men det kommer jag inte att göra) och allt är "klart" så att säga.

 

[Miljon]

Just därför ska du ta upp det nu, även om det är obekvämt att prata om det!

Ibland kan jag också känna rädsla inför att tex inom jobbet framföra jobbiga saker till min chef eller i en relation påtala saker som retar mig och liknande och jag har kommit på ett sätt som gör det mycket enklare.
Jag tänker igenom vad jag vill ha sagt innan jag säger det jag upplever som svårt eller jobbigt, sedan repeterar jag det några gånger ändrar ev hur jag lägger fram det, för att få fram rätt budskap på ett bra vis, och till sist stänger jag av mina känslor och säger att jag har en sak att ta upp, då finns ingen återvändo och jag repeterar lugnt det jag redan tänkt igenom tidigare.
Jag känner ingenting i det här skedet utan kör på autopilot och hör hur jag tar upp det där otroligt svåra/jobbiga eller ångestladdade ämnet.
Det har alltid fungerat till 100% och nervositeten släpper direkt när jag fått fram det obehagliga.
Oerhört skönt när man äntligen får ut det man burit på själv.

Du får helt enkelt tvinga dig till att ta upp det med din terapeut NU, för du vet ju aldrig när / om den dagen kommer.

Tro mig, att gå igenom vad jag ska säga, planera och förbereda mig är jag något av en expert på på grund av mina svårigheter
Det här är liksom svårt på ett annat sätt. Det är svårt p.g.a. rädsla för en reaktion, och svårt p.g.a. en irrationell, trulig inre tonåring som säger "lägg dig inte i, det här är MITT!" och inte vill dela med sig av de här tankarna. Och det är svårt för att jag inte kan förklara hur säkert det alternativet känns nu, liksom.

Men jag har tagit upp det ändå, och det mesta jag skrivit i den här tråden är egentligen inget nytt eller hemligt för min terapeut. Det är väl snarare så att vi har en lite olika åsikt om hur "allvarligt" det är och vilka insatser som är lämpliga.

 

[Grazing]

"Tyvärr", eller vad man ska säga, så är terapeuten medveten om vad som hänt tidigare gånger jag pratat i liknande banor som de här tankarna. Så jag tror tyvärr risken är relativt stor att inläggningspratet skulle komma igång, alternativt ett krav om att min familj ska informeras om läget. Vilket jag inte vill.

Klart risken alltid finns men samtidigt så är det ju enda sättet att få hjälp med det. Att prata om tankar om det är inget farligt eller risk för inläggning, tankar om självmord är det få som blivit inlagda för. Tror det beror på mycket hur livssituationen ser ut och hur man pratar om det som är mera avgörande om det är tal om inläggning eller inte. Jag talade till och med om för min läkare att jag tänkte ta livet av mig på min födelsedag, dock kunde han ju inte göra något då det i den stunden inte var någon risk. Däremot så föreslog han inläggning under födelsedagen om jag ville. Kontakta familj är inte ens lagligt att det görs om du är myndig.

Jag förstår hur du tänker. Problemet är bara att när det väl brakar åt fel håll, då är det nog för sent. Tidigare har jag som sagt haft det som "tankar i framtiden". Nu är det mer en vetskap om att det är dags snart, så jag tror inte att jag, NÄR det väl brakar iväg, kommer vara i den tanken att över huvud taget ringa eller messa någon för att få bort det.

Du kanske inte tror att du är kapabel till att ringa någon eller messa någon men det vet du ju inte riktigt, det finns ju faktiskt en chans att du faktiskt messar ett sms till någon, räcker ju med ett ord bara tex. Det är ju ändå värt att ha som plan även om den sedan inte fungerar. Det lär du ju märka.

Tack för att du berättar om dina varningssignaler!
Jag har allt genomtänkt sedan lång tid tillbaka och vet hur och var det kommer att ske, djuren är, även om de i huvudsak är mina, inget problem då det även finns andra som tar hand om dem. Så flera av de där "vanliga" signalerna, eller hur jag ska säga, behöver jag liksom inte tänka på. Jag kan rent teoretiskt göra det nu ikväll (men det kommer jag inte att göra) och allt är "klart" så att säga.

Jag menar mer när det väl har tex bestämts en tid för att någon tar djuren osv. Jag kan lämna min hund tex när som helst också, men när jag lämnar honom med tanken att jag ska göra något, det är en helt annan sak. Även om jag kommer på det samma dag så är det fortfarande för mig tid att agera om jag vill.

 

[Miljon]

Klart risken alltid finns men samtidigt så är det ju enda sättet att få hjälp med det. Att prata om tankar om det är inget farligt eller risk för inläggning, tankar om självmord är det få som blivit inlagda för. Tror det beror på mycket hur livssituationen ser ut och hur man pratar om det som är mera avgörande om det är tal om inläggning eller inte. Jag talade till och med om för min läkare att jag tänkte ta livet av mig på min födelsedag, dock kunde han ju inte göra något då det i den stunden inte var någon risk. Däremot så föreslog han inläggning under födelsedagen om jag ville. Kontakta familj är inte ens lagligt att det görs om du är myndig.

Jo, jag vet, och som sagt så baserat på tidigare tankar, erfarenheter och händelser så är jag rädd för att min terapeut skulle ta det på (för?) stort allvar, därför vågar jag inte ta upp det här i den utsträckning jag kanske skulle behöva.
Jag vet att det inte är lagligt att kontakta familjen, däremot kan de ju t.ex. rekommendera att familjen informeras om situationen för att undvika inläggning. Och det är inget jag vill heller.

Du kanske inte tror att du är kapabel till att ringa någon eller messa någon men det vet du ju inte riktigt, det finns ju faktiskt en chans att du faktiskt messar ett sms till någon, räcker ju med ett ord bara tex. Det är ju ändå värt att ha som plan även om den sedan inte fungerar. Det lär du ju märka.

Förstår hur du menar, dock har jag inte någon jag skulle kunna tänka mig att ringa eller messa när/om jag är i det läget. Eller om såna här saker över huvud taget.
De gånger tidigare då jag haft den här typen av tankar (om än inte lika "säkra"/trygga som nu) så har det varit pga lyhörd terapeut som känner till en del som jag kommit till psykakuten och sedan blivit inlagd, inte för att jag klarat av att be om hjälp själv. Jag fixar helt enkelt inte det, och har som sagt inte direkt någon att be om den hjälpen heller.

Jag menar mer när det väl har tex bestämts en tid för att någon tar djuren osv. Jag kan lämna min hund tex när som helst också, men när jag lämnar honom med tanken att jag ska göra något, det är en helt annan sak. Även om jag kommer på det samma dag så är det fortfarande för mig tid att agera om jag vill.

Jag behöver inte ens bestämma tid för det. Det är väl lite av "faran" också, att det inte behövs några förberedelser varken gällande djuren, mig själv eller själva handlingen. Det gör det svårare för mig att veta NÄR det är dags att söka vård, så att säga, eftersom det kan gå så fort. Jag behöver veta hur och när jag ska hinna stoppa mig själv, OM jag i det läget känner att jag vill.

 

[MiniLi]

Men om din terapeut jobbar i psykiatrin så tänker jag att hen är van vid att prata om självmordstankar? Och hen borde ju inte ha några problem med att särskilja det du beskriver och sånt som kräver akuta insatser. Framförallt inte om du ramar in samtalet med att du vill prata om dina självmordstankar för att ni tillsammans ska kunna hitta ett sätt att hjälpa dig må bättre.

 

[Miljon]

Men om din terapeut jobbar i psykiatrin så tänker jag att hen är van vid att prata om självmordstankar? Och hen borde ju inte ha några problem med att särskilja det du beskriver och sånt som kräver akuta insatser. Framförallt inte om du ramar in samtalet med att du vill prata om dina självmordstankar för att ni tillsammans ska kunna hitta ett sätt att hjälpa dig må bättre.

Nä, det har du rätt i. Det svåra är väl det där med att jag inte själv vet NÄR det är dags för mer akuta insatser för att det är akut, eller, på väg att bli akut. Jag vet liksom inte var den gränsen går och när jag är där, eftersom jag tidigare inte varit såhär lugn och tillfreds med tankarna. Tidigare har de skrämt mig mer vid det här laget, det gör de inte nu och därför vet jag inte hur/när jag ska veta att det "är dags" liksom.

Hela terapin går ju ut på att hitta strategier för mig att kunna må bättre, men det här känns som nåt jag måste på något sätt reda ut själv också. Jag behöver ju inte direkt strategier nu, för det här, utan jag behöver veta hur jag ska veta när det är akut, liksom. Jag vet inte om det är något en terapeut kan säga, hur bra hen än är?

Förlåt för osammanhängande och virrig text.

 

[Grazing]

Nä, det har du rätt i. Det svåra är väl det där med att jag inte själv vet NÄR det är dags för mer akuta insatser för att det är akut, eller, på väg att bli akut. Jag vet liksom inte var den gränsen går och när jag är där, eftersom jag tidigare inte varit såhär lugn och tillfreds med tankarna. Tidigare har de skrämt mig mer vid det här laget, det gör de inte nu och därför vet jag inte hur/när jag ska veta att det "är dags" liksom.

Hela terapin går ju ut på att hitta strategier för mig att kunna må bättre, men det här känns som nåt jag måste på något sätt reda ut själv också. Jag behöver ju inte direkt strategier nu, för det här, utan jag behöver veta hur jag ska veta när det är akut, liksom. Jag vet inte om det är något en terapeut kan säga, hur bra hen än är?

Förlåt för osammanhängande och virrig text.

Låter ju lite som att det är akut nu, eller börjar bli kanske. Bästa är väl att ringa psykakuten och rådfråga dom vad du ska ta dig till. Åk dit om dom anser att du bör.

En terapeut kan ju inte läsa tankar tyvärr, så säg att du är orolig för att du inte kan känna själv när det blir akut. Det är ju bara jättepositivt att vilja prata om sådant och ta upp sådana grejer.

Förstår hur du menar, dock har jag inte någon jag skulle kunna tänka mig att ringa eller messa när/om jag är i det läget. Eller om såna här saker över huvud taget.

Tänker mer att det kan vara vem som helst, ta en på nätet som har lust att ställa upp på att distrahera/lyssna? Behöver inte be om hjälp så utan bestäm ett ord eller liknande om att nu behöver du hjälp med att distrahera dig och då kan den messa eller ringa eller vad du nu vill. Jag hittade min sådan person på en chatt för längesen. Lättare nästan om det är någon man inte känner tycker jag iallafall.

 

[MiniLi]

Nä, det har du rätt i. Det svåra är väl det där med att jag inte själv vet NÄR det är dags för mer akuta insatser för att det är akut, eller, på väg att bli akut. Jag vet liksom inte var den gränsen går och när jag är där, eftersom jag tidigare inte varit såhär lugn och tillfreds med tankarna. Tidigare har de skrämt mig mer vid det här laget, det gör de inte nu och därför vet jag inte hur/när jag ska veta att det "är dags" liksom.

Hela terapin går ju ut på att hitta strategier för mig att kunna må bättre, men det här känns som nåt jag måste på något sätt reda ut själv också. Jag behöver ju inte direkt strategier nu, för det här, utan jag behöver veta hur jag ska veta när det är akut, liksom. Jag vet inte om det är något en terapeut kan säga, hur bra hen än är?

Förlåt för osammanhängande och virrig text.

Jag tänker att det är exakt vad terapi behöver gå ut på. Strategier är ju inte det enda man jobbar med.
Klart att inte din terapeut kan veta allt, men ni behöver ju prata TILLSAMMANS. Och hen är ju utbildad för detta.

 

[Miljon]

Låter ju lite som att det är akut nu, eller börjar bli kanske. Bästa är väl att ringa psykakuten och rådfråga dom vad du ska ta dig till. Åk dit om dom anser att du bör.

Nja, jag har saker att göra ikväll och imorgon som jag fortfarande har för avsikt att göra (tror jag). Så det är väl inte aktuellt med psykakuten just nu iallafall.

En terapeut kan ju inte läsa tankar tyvärr, så säg att du är orolig för att du inte kan känna själv när det blir akut. Det är ju bara jättepositivt att vilja prata om sådant och ta upp sådana grejer.

Hm, ja, jag får kanske försöka med det. Jag är bara så nedrans rädd för det där, att min terapeut ska dra igång värsta grejen på grund av det.

Tänker mer att det kan vara vem som helst, ta en på nätet som har lust att ställa upp på att distrahera/lyssna? Behöver inte be om hjälp så utan bestäm ett ord eller liknande om att nu behöver du hjälp med att distrahera dig och då kan den messa eller ringa eller vad du nu vill. Jag hittade min sådan person på en chatt för längesen. Lättare nästan om det är någon man inte känner tycker jag iallafall.

Ja, det är nog lättare med någon man inte känner (så väl) kan jag tänka mig. Dock har jag svårt för att be om hjälp, så jag vet inte hur jag skulle hitta nån sån person och hur jag skulle klara att kontakta hen om jag behöver distraheras.

 

[Miljon]

Jag tänker att det är exakt vad terapi behöver gå ut på. Strategier är ju inte det enda man jobbar med.
Klart att inte din terapeut kan veta allt, men ni behöver ju prata TILLSAMMANS. Och hen är ju utbildad för detta.

Jaa... Som sagt, jag är bara så rädd för det. Just att ta upp den här osäkerheten med att jag själv inte vet om/när det är dags att söka akut vård, och att jag är så säker och trygg med att det är den vägen det kommer att gå. Och att jag inte vet om jag kommer vilja/kunna söka vård DÅ. Jag är skiträdd för att prata om det, rent ut sagt. Rädd för att tas på för stort allvar, rädd för att terapeuten ska dra igång något jag inte vill ska dras igång, rädd för allt möjligt egentligen. Det är liksom "mitt" på något sätt, som jag inte vill dela med hen.
Fast jag vet samtidigt med den mer rationella delen av hjärnan att du har rätt i att det är precis vad jag behöver göra.

 

[MiniLi]

Jaa... Som sagt, jag är bara så rädd för det. Just att ta upp den här osäkerheten med att jag själv inte vet om/när det är dags att söka akut vård, och att jag är så säker och trygg med att det är den vägen det kommer att gå. Och att jag inte vet om jag kommer vilja/kunna söka vård DÅ. Jag är skiträdd för att prata om det, rent ut sagt. Rädd för att tas på för stort allvar, rädd för att terapeuten ska dra igång något jag inte vill ska dras igång, rädd för allt möjligt egentligen. Det är liksom "mitt" på något sätt, som jag inte vill dela med hen.
Fast jag vet samtidigt med den mer rationella delen av hjärnan att du har rätt i att det är precis vad jag behöver göra.

Jag tänker att din terapeut, om du är helt öppen mot hen, borde vara ganska väl lämpad att bedöma när det är dags att dra igång saker och inte. Det är ju hens jobb. Och hen har liksom ingen chans att hjälpa dig när du undanhåller detta.

 

[Miljon]

Jag tänker att din terapeut, om du är helt öppen mot hen, borde vara ganska väl lämpad att bedöma när det är dags att dra igång saker och inte. Det är ju hens jobb. Och hen har liksom ingen chans att hjälpa dig när du undanhåller detta.

Nä, jag vet. Det är ju det som är så läskigt, om hen gör bedömningen att NU är det akut. Om hen anser att jag är i det där "steget före", som jag själv vill veta när jag är i.
JAG vill ju ta beslutet om jag ska söka hjälp då eller inte, jag vill inte bli "tvingad" till det. Inte när den alternativa utvägen känns så trygg och säker. Men jag vill vara medveten om när steget är, så att jag själv kan göra bedömningen.

Kontrollbehov much, och ologiskt, jag vet. Och säkert en del av problematiken. Och antagligen ytterligare ett skäl till att jag bör ta upp det här. Eftersom jag är så rädd för att bli tagen på "för stort" allvar, så är det antagligen just det jag behöver. Egentligen. Fast jag inte vill erkänna det eftersom jag inte vet ut eller in och inte vill bli "hindrad".