A
Anonyma_alma
Nu är det långt över ett år sen min hund omkom i en hemsk olycka. Min fantastiska hund, hunden med stort H, jordens mest underbara varelse. Alla säger att tiden läker alla sår, är det verkligen så?
Jag älskar honom, jag saknar honom och jag orkar verkligen inte må så här dåligt längre! Det är verkligen riktigt illa och jag klarar det snart inte längre. Sitter i timmar nästan varje dag och gråter framför hans foton, sömnlösa nätter, ingen motivation till något. Dessutom har jag blivit obalanserad, aggressiv, hatisk och kan få hemska raseriutbrott för egentligen ingenting. Allting slutar med att jag flyr till ensamheten och stortjuter över min älskling, mår dåligt och vill dö. Har försökt begå självmord en gång i somras, men misslyckades. Vet egentligen inte ens varför, jag tror inte på att man "ses" efter döden. Annars hade jag definitivt sett till att lyckas.
Han var den enda som verkligen betydde något för mig, min allra bästa vän, min tränings och tävlingspartner, min sängvärmare och min ständige följeslagare. Livet är så fruktansvärt tomt utan honom. Jag hatar mig själv för den jävla dagen, fy fan, jag övergav min älskling och det kostade honom livet. Jag TRODDE och handlade därefter, hade jag försäkrat mig om hur det var, väntat och ropat igen, så kanske, kanske hade jag haft honom hos mig idag. Hur förlåter man sig själv? Det känns helt omöjligt.
Till sist: Alla ni som har era älskade hundar kvar i livet - krama de en extra gång och gläds åt den underbara tiden tillsammans.




Jag älskar honom, jag saknar honom och jag orkar verkligen inte må så här dåligt längre! Det är verkligen riktigt illa och jag klarar det snart inte längre. Sitter i timmar nästan varje dag och gråter framför hans foton, sömnlösa nätter, ingen motivation till något. Dessutom har jag blivit obalanserad, aggressiv, hatisk och kan få hemska raseriutbrott för egentligen ingenting. Allting slutar med att jag flyr till ensamheten och stortjuter över min älskling, mår dåligt och vill dö. Har försökt begå självmord en gång i somras, men misslyckades. Vet egentligen inte ens varför, jag tror inte på att man "ses" efter döden. Annars hade jag definitivt sett till att lyckas.
Han var den enda som verkligen betydde något för mig, min allra bästa vän, min tränings och tävlingspartner, min sängvärmare och min ständige följeslagare. Livet är så fruktansvärt tomt utan honom. Jag hatar mig själv för den jävla dagen, fy fan, jag övergav min älskling och det kostade honom livet. Jag TRODDE och handlade därefter, hade jag försäkrat mig om hur det var, väntat och ropat igen, så kanske, kanske hade jag haft honom hos mig idag. Hur förlåter man sig själv? Det känns helt omöjligt.
Till sist: Alla ni som har era älskade hundar kvar i livet - krama de en extra gång och gläds åt den underbara tiden tillsammans.