När partnern inte kan tänka sig en till hund

[Vovve]

Ser att jag på nått vis lyckade knappa fel inlägg
Frågan var egentligen till TS

Haha sånt som händer

 

[Sel]

Ja det är lite luddigt på något sätt. Han är väldigt lat och gör gärna inte avkall på sitt i allmänhet och sin sömn i synnerhet, och ännu en hund som någon gång under natten typ vänder på sig i sin bädd på golvet är ju enl honom bara too much Plus att han tyckte valptiden var såå jobbig (ja visst, men det tycker väl alla mer el mindre samt att alla valpar inte är precis likadana). Han tror på något sätt att 2 hundar för honom kommer innebära merjobb, fast han inte gör nåt alls med den hund vi har. Mer än att gosa lite i soffan och gå den där enda promenaden i veckan då.

Han har väl bara inte lust, mkt pga av bekvämlighet helt enkelt, och för att han inte tycker om att anpassa sig efter någon anan individ särskilt mkt. Och den där sömnen som är så förfärligt viktig och komer föra allt. (För några år sedan ville jag gärna ha ett 3:e barn, men det blev nej där med pga ovanstående. Inte för att det har något med hund att göra, men en viss röd tråd kanske ändå finns.)

Pratar ni om kompromisser då? Hundarna kanske kan sova i ett annat rum?
Kanske du och valpen också under valptiden.

 

[Fetaost]

Ja det är lite luddigt på något sätt. Han är väldigt lat och gör gärna inte avkall på sitt i allmänhet och sin sömn i synnerhet, och ännu en hund som någon gång under natten typ vänder på sig i sin bädd på golvet är ju enl honom bara too much Plus att han tyckte valptiden var såå jobbig (ja visst, men det tycker väl alla mer el mindre samt att alla valpar inte är precis likadana). Han tror på något sätt att 2 hundar för honom kommer innebära merjobb, fast han inte gör nåt alls med den hund vi har. Mer än att gosa lite i soffan och gå den där enda promenaden i veckan då.

Han har väl bara inte lust, mkt pga av bekvämlighet helt enkelt, och för att han inte tycker om att anpassa sig efter någon anan individ särskilt mkt. Och den där sömnen som är så förfärligt viktig och komer föra allt. (För några år sedan ville jag gärna ha ett 3:e barn, men det blev nej där med pga ovanstående. Inte för att det har något med hund att göra, men en viss röd tråd kanske ändå finns.)

Måste ni ha hundarna i sovrummet då? Om de är två kan de ju sova tillsammans någon annan stans i bostaden, som en kompromiss

 

[Fetaost]

Haha sånt som händer

Tyckte det var skumt att TS helt plötsligt hette nått annat.

 

[hastflicka]

Nar jag hade en hastgard och Maken jobbade i Asien medan jag bodde i USA forklarade jag att jag ville ha en hund. "Nej, men" sa Maken, "En hund blir ett stort ansvar" fortsatte han, och tyckte att hastarna var sa mycket lattare att aka fran och jag skulle aldrig kunna komma till honom om jag hade hund.
"Det ordnar sig" svarade jag sjalvsakert.

"Jag vill ha en Rottweiler" sa Jag. Maken bleknade nagot och foreslog en Golden Retreiver, men da han aldrig skulle saga att jag inte far, eller kan, gora nagot ifragasatte han bara klokheten i det. "Rottweiler ar en powerful hund, och vad vet du om hundtraning?"
"Da jag ar en intelligent manniska och med tva master degrees pa tva sprak tror jag sakert jag kan lara mig." Svarade jag tvarsakert och skaffade en rottweiler fran arbetande linjer utan att ha en aning om vilken hund jag fick. (Den mest fantastiska och mest perfecta hund i varlden)

"Jag tycker inte om att hundar sover i sovrummet," sa Maken. "Nar jag hade hund forut bodde de i hallen utanfor sovrummet."
"Sa hur tycker du vi ska losa det i det har huset" fragade jag, "Sa valpen ar tillrackligt nara och kan se mig men inte i sovrummet?"
Maken konstaterade att det inte gick ... och valpen bodde i sovrummet, men jag forklarade att jag skulle ge med mig och skaffa en badd pa golvet for henne. Egentligen ville jag inte heller ha hundar i sangen, sarskilt inte sa himla stora hundar.

Maken skulle aldrig sta i vagen for nagot jag vill ... Han kan sucka lite ibland nar jag kommer med nagot nytt, men stottar dar det behovs. Hundarna ar mina, han klappar nar han kanner for det, men jag skoter dem 100%. I gar nar jag jobbade 9 timmar i strack slapte han ut dem pa tomten och tog in dem igen och gav dem en liten godis. Sa langt stracker han sin skotsel av hundarna.

 

[Ainon]

Ja det är lite luddigt på något sätt. Han är väldigt lat och gör gärna inte avkall på sitt i allmänhet och sin sömn i synnerhet, och ännu en hund som någon gång under natten typ vänder på sig i sin bädd på golvet är ju enl honom bara too much Plus att han tyckte valptiden var såå jobbig (ja visst, men det tycker väl alla mer el mindre samt att alla valpar inte är precis likadana). Han tror på något sätt att 2 hundar för honom kommer innebära merjobb, fast han inte gör nåt alls med den hund vi har. Mer än att gosa lite i soffan och gå den där enda promenaden i veckan då.

Han har väl bara inte lust, mkt pga av bekvämlighet helt enkelt, och för att han inte tycker om att anpassa sig efter någon anan individ särskilt mkt. Och den där sömnen som är så förfärligt viktig och komer föra allt. (För några år sedan ville jag gärna ha ett 3:e barn, men det blev nej där med pga ovanstående. Inte för att det har något med hund att göra, men en viss röd tråd kanske ändå finns.)

Så en halvvuxen/vuxen hund som redan är rumsren och mer träningsbar än en valp och ha hundarna utanför sovrummet under natten kan kanske vara ett alternativ ?

 

[Lingon]

Ja det är lite luddigt på något sätt. Han är väldigt lat och gör gärna inte avkall på sitt i allmänhet och sin sömn i synnerhet, och ännu en hund som någon gång under natten typ vänder på sig i sin bädd på golvet är ju enl honom bara too much Plus att han tyckte valptiden var såå jobbig (ja visst, men det tycker väl alla mer el mindre samt att alla valpar inte är precis likadana). Han tror på något sätt att 2 hundar för honom kommer innebära merjobb, fast han inte gör nåt alls med den hund vi har. Mer än att gosa lite i soffan och gå den där enda promenaden i veckan då.

Han har väl bara inte lust, mkt pga av bekvämlighet helt enkelt, och för att han inte tycker om att anpassa sig efter någon anan individ särskilt mkt. Och den där sömnen som är så förfärligt viktig och komer föra allt. (För några år sedan ville jag gärna ha ett 3:e barn, men det blev nej där med pga ovanstående. Inte för att det har något med hund att göra, men en viss röd tråd kanske ändå finns.)

Det låter inte som att du respekterar din partner så mycket. Och ja, sömn är förfärligt viktigt! Nej, alla vill inte väckas flera gånger per natt.

Det är faktiskt den primära anledningen till att jag inte skaffar katt, trots att jag egentligen saknar det. Jag vill inte bli väckt på natten. Det trumfar det mesta.

 

[MML]

Ja det är lite luddigt på något sätt. Han är väldigt lat och gör gärna inte avkall på sitt i allmänhet och sin sömn i synnerhet, och ännu en hund som någon gång under natten typ vänder på sig i sin bädd på golvet är ju enl honom bara too much Plus att han tyckte valptiden var såå jobbig (ja visst, men det tycker väl alla mer el mindre samt att alla valpar inte är precis likadana). Han tror på något sätt att 2 hundar för honom kommer innebära merjobb, fast han inte gör nåt alls med den hund vi har. Mer än att gosa lite i soffan och gå den där enda promenaden i veckan då.

Han har väl bara inte lust, mkt pga av bekvämlighet helt enkelt, och för att han inte tycker om att anpassa sig efter någon anan individ särskilt mkt. Och den där sömnen som är så förfärligt viktig och komer föra allt. (För några år sedan ville jag gärna ha ett 3:e barn, men det blev nej där med pga ovanstående. Inte för att det har något med hund att göra, men en viss röd tråd kanske ändå finns.)

Jag får känslan av att du och din sambo vill åt lite olika håll, och jag tror inte att det är någon bra lösning att övertala någon till att utöka familjen (med hund eller barn eller något annat) om denne inte vill det själv.

Däremot tror jag att bra och tydlig kommunikation är en väg framåt. Jag vet inte om det är jag som läser in "för mycket", men jag tycker mig se en lite föraktfull inställning gentemot din sambo och hans behov. Jag kan tänka mig att det färgar av sig även i samtal om hund, och att det om något gör att han blir än mer avigt inställd till att skaffa en till hund.

Jag tror att ni behöver prata, och - viktigast av allt - lyssna på varandra. Varför vill du ha en till hund? Vad är det du hoppas att den hunden ska ge dig/er? Varför vill din sambo inte ha en till hund? Vad är hans största orosmoment? Går det att mötas någonstans på mitten?

Några förslag på kompromisser kring levnadssituationen skulle kunna vara t. ex. att skaffa en vuxen (rumsren och grundtränad) omplacering, att hundarna inte sover i sovrummet, att ni har separata sovrum, att ni blir särbos i stället.

Är det en ekonomisk oro kanske det går att lägga undan till en buffert för oförutsedda hundutgifter? Är det så att sambon upplever att han får ta ett större ansvar än vad han vill, prata igenom det och se om det går att ändra på något. Gör han verkligen ingenting med hundarna, eller är det "små" saker som ändå känns betungande för honom?

Angående tid så tror jag att vi som är hundintresserade i bland glömmer hur mycket tid vi faktiskt lägger på våra hundar, och att det förstås är tid som vi då inte kan lägga på annat. Kan det vara något sådant som din sambo oroar sig för? Har han egna intressen som tar tid, eller kan han uppleva det som att du "lägger all fritid på hunden" och han mer eller mindre sitter hemma och väntar på dig? Har ni en uppdelning av skötsel av hemmet, matlagning, ta hand om barnen etc. som båda är nöjda med? Har ni tid, lust och ork till att umgås med varandra?

Jag tror inte att det finns några "rätt" och "fel" i sådana här situationer, men jag tror att det är viktigt att man pratar med varandra och respekterar varandras känslor. Förhoppningsvis går det att komma fram till en kompromiss som båda är nöjda med!

 

[Oh_really]

Jag skulle inte skaffa ett till djur mot min partners vilja, jag tycker partnerns hälsa och vardag är lika viktig som min. Jag vill inte ha en "snäll" man som är beredd att bita ihop för att jag ska må så bra som möjligt, jag tror det leder till en ohälsosam dynamik långsiktigt.

Däremot är det ju viktigt att visa sina känslor och verkligen sörja drömmen som kanske inte blev av, utan att lägga skuld på partnern. Att visa att det är tungt att vara utan en andra hund, om den första av någon anledning inte duger för att man ska må helt bra. Men det är ju också något som kan vara värt att reflektera över. Varför behövs två? Varför duger inte en, för att man ska känna sig nöjd?

Kanske kan man kompromissa och göra något gemensamt roligt av den tid och den ekonomi som blir över. Lycka till med dina fortsatta dialoger med partnern, jag hoppas på det bästa!

 

[co-SMAD4]

Ja det är lite luddigt på något sätt. Han är väldigt lat och gör gärna inte avkall på sitt i allmänhet och sin sömn i synnerhet, och ännu en hund som någon gång under natten typ vänder på sig i sin bädd på golvet är ju enl honom bara too much Plus att han tyckte valptiden var såå jobbig (ja visst, men det tycker väl alla mer el mindre samt att alla valpar inte är precis likadana). Han tror på något sätt att 2 hundar för honom kommer innebära merjobb, fast han inte gör nåt alls med den hund vi har. Mer än att gosa lite i soffan och gå den där enda promenaden i veckan då.

Han har väl bara inte lust, mkt pga av bekvämlighet helt enkelt, och för att han inte tycker om att anpassa sig efter någon anan individ särskilt mkt. Och den där sömnen som är så förfärligt viktig och komer föra allt. (För några år sedan ville jag gärna ha ett 3:e barn, men det blev nej där med pga ovanstående. Inte för att det har något med hund att göra, men en viss röd tråd kanske ändå finns.)

Det låter som att det i grund och botten inte handlar om en hund till, utan att du upplever att du kompromissat mer i förhållandet än din sambo. Det tror jag du borde sätta dig ner och bena ut, med sambo eller utan, gärna i samtalsterapi - finns ingen skam i det. För om det är något som gör en bitter över lång tid är det att gå runt och bära på vad man upplever är oförrätter mot en.

 

[Pilot]

Jag får känslan av att du och din sambo vill åt lite olika håll, och jag tror inte att det är någon bra lösning att övertala någon till att utöka familjen (med hund eller barn eller något annat) om denne inte vill det själv.

Däremot tror jag att bra och tydlig kommunikation är en väg framåt. Jag vet inte om det är jag som läser in "för mycket", men jag tycker mig se en lite föraktfull inställning gentemot din sambo och hans behov. Jag kan tänka mig att det färgar av sig även i samtal om hund, och att det om något gör att han blir än mer avigt inställd till att skaffa en till hund.

Jag tror att ni behöver prata, och - viktigast av allt - lyssna på varandra. Varför vill du ha en till hund? Vad är det du hoppas att den hunden ska ge dig/er? Varför vill din sambo inte ha en till hund? Vad är hans största orosmoment? Går det att mötas någonstans på mitten?

Några förslag på kompromisser kring levnadssituationen skulle kunna vara t. ex. att skaffa en vuxen (rumsren och grundtränad) omplacering, att hundarna inte sover i sovrummet, att ni har separata sovrum, att ni blir särbos i stället.

Är det en ekonomisk oro kanske det går att lägga undan till en buffert för oförutsedda hundutgifter? Är det så att sambon upplever att han får ta ett större ansvar än vad han vill, prata igenom det och se om det går att ändra på något. Gör han verkligen ingenting med hundarna, eller är det "små" saker som ändå känns betungande för honom?

Angående tid så tror jag att vi som är hundintresserade i bland glömmer hur mycket tid vi faktiskt lägger på våra hundar, och att det förstås är tid som vi då inte kan lägga på annat. Kan det vara något sådant som din sambo oroar sig för? Har han egna intressen som tar tid, eller kan han uppleva det som att du "lägger all fritid på hunden" och han mer eller mindre sitter hemma och väntar på dig? Har ni en uppdelning av skötsel av hemmet, matlagning, ta hand om barnen etc. som båda är nöjda med? Har ni tid, lust och ork till att umgås med varandra?

Jag tror inte att det finns några "rätt" och "fel" i sådana här situationer, men jag tror att det är viktigt att man pratar med varandra och respekterar varandras känslor. Förhoppningsvis går det att komma fram till en kompromiss som båda är nöjda med!

Jag håller inte alls med om att TS har en föraktfull inställning, utan fortfarande är lite ledsen över att det inte blev ett 3 barn och att sambon nu använder samma argument några år senare.

Det kan ju vara tufft att känna att man gör "större" uppoffringar för förhållandets skull och sen känna att sambon inte förstår hur tuff den uppoffringen var. (Även om jag inte tror att TS hade tänkt tanken på att skaffa barn mot sambons vilja.)

Det kan ju vara så att TS tycker att hen redan kompromissade stort för några år sedan och nu tycker det är sambons tur att kompromissa?

 

[Hedinn]

Ja det är lite luddigt på något sätt. Han är väldigt lat och gör gärna inte avkall på sitt i allmänhet och sin sömn i synnerhet, och ännu en hund som någon gång under natten typ vänder på sig i sin bädd på golvet är ju enl honom bara too much Plus att han tyckte valptiden var såå jobbig (ja visst, men det tycker väl alla mer el mindre samt att alla valpar inte är precis likadana). Han tror på något sätt att 2 hundar för honom kommer innebära merjobb, fast han inte gör nåt alls med den hund vi har. Mer än att gosa lite i soffan och gå den där enda promenaden i veckan då.

Han har väl bara inte lust, mkt pga av bekvämlighet helt enkelt, och för att han inte tycker om att anpassa sig efter någon anan individ särskilt mkt. Och den där sömnen som är så förfärligt viktig och komer föra allt. (För några år sedan ville jag gärna ha ett 3:e barn, men det blev nej där med pga ovanstående. Inte för att det har något med hund att göra, men en viss röd tråd kanske ändå finns.)

Låter som att det är ganska mycket du irriterar dig på hos honom? För vissa personer är ju sömnen väldigt viktig, precis som att det är extremt jobbigt för vissa att anpassa sig mycket efter andra individer och viss anpassning vill man kanske helt enkelt inte göra för att det får en själv att må lite sämre/påverkar en negativt.

Det kanske är så simpelt att era personligheter och önskemål faktiskt inte matchar så bra? Jag har själv separerat pga att det fanns saker vi omöjligt kunde kompromissa om utan att minst en blev olycklig. Absolut att man behöver kunna kompromissa i ett förhållande, precis som med allt annat i livet, men det får ju inte gå ut över ens eget välmående, då är det ju kanske bättre att gå skilda vägar.

Rent krasst så kompromissar man ju med det mesta man gör i livet. Äga häst eller samla pengar på sparkontot och kunna unna sig en massa saker. Det är ju få förunnat att ha båda saker där. Skillnaden med såna kompromisser mot kompromisser med partner är ju att det är man själv som väljer det ena över det andra i första exemplet, medan det mellan partners blir att en får det den önskar och den andra förlorar sin önskan. Det blir ju mycket svårare att förhålla sig till, men går det inte att göra så att båda ändå mår bra i besluten så är det kanske krasst så att man får välja mellan sin önskan/dröm och partnern.

 

[Jumper]

Det låter inte som att du respekterar din partner så mycket. Och ja, sömn är förfärligt viktigt! Nej, alla vill inte väckas flera gånger per natt.

Det är faktiskt den primära anledningen till att jag inte skaffar katt, trots att jag egentligen saknar det. Jag vill inte bli väckt på natten. Det trumfar det mesta.

Jag respekterar honom jo, men att en hund byter liggställning i sin bädd (alltså inget aktivt väckande, och inget knarr i bädden el så) är ju lite väl att som argument. Inte varje natt han vaknar av det heller. Jag vänder mig också i sängen många ggr/natt. Han går upp på toa mitt i natten, men jag "klagar" inte.

Jaja, jag får helt enkelt förlika mig med att min man är för bekväm och ovillig att ha fler än en hund.

 

[Lingon]

Jag håller inte alls med om att TS har en föraktfull inställning, utan fortfarande är lite ledsen över att det inte blev ett 3 barn och att sambon nu använder samma argument några år senare.

Det kan ju vara tufft att känna att man gör "större" uppoffringar för förhållandets skull och sen känna att sambon inte förstår hur tuff den uppoffringen var. (Även om jag inte tror att TS hade tänkt tanken på att skaffa barn mot sambons vilja.)

Det kan ju vara så att TS tycker att hen redan kompromissade stort för några år sedan och nu tycker det är sambons tur att kompromissa?

Fast så funkar det ju inte riktigt. Det faktum att partnern har argument fortfarande visar snarare att det faktiskt är så han tycker och det tycker jag ska respekteras. Jag tycker faktiskt att TS visar en lite föraktfull inställning till sin partners åsikter. Som att hans åsikter på nåt sätt är mindre värda än hennes. Att han skulle vara lat för att han inte vill ha ett barn till eller en hund till.

Det enda TS kan göra är att prata med sin partner, utan anklagelser om lathet eller annat, och ta reda på varför han inte vill ha en hund till. Lyssna och respektera hans svar. Sen kan TS fatta ett beslut om vad som är viktigast i hennes liv.

 

[Lingon]

Jag respekterar honom jo, men att en hund byter liggställning i sin bädd (alltså inget aktivt väckande, och inget knarr i bädden el så) är ju lite väl att som argument. Inte varje natt han vaknar av det heller. Jag vänder mig också i sängen många ggr/natt. Han går upp på toa mitt i natten, men jag "klagar" inte.

Jaja, jag får helt enkelt förlika mig med att min man är för bekväm och ovillig att ha fler än en hund.

Det tyder ju på att han egentligen inte alls vill leva med hund men gick med på den första för att du ville ha en. Jag kan också störa mig på småsaker en hund gör. Men det är ju för att jag verkligen inte vill leva med hund. Jag tycker om hundar och hade gärna tränat hund, men vill inte ha en i mitt hem.

Det handlar inte om bekväm utan om att man har olika åsikt om en företeelses förträfflighet. Du tycker att hundar är toppen och han gör det inte. Jag skulle gärna ha på metal på hög volym hemma ofta men min man tycker inte att det är så roligt alla gånger så jag tar på mig hörlurar eller gör det bara ibland medan jag lagar middag och han sitter i datorrummet och spelar med hörlurar på.

 

[MidnightSoul]

Viktigt att tänka på. Om du känner att du kompromissar med att tex inte ha hundarna i sängen, så är det viktigt att komma ihåg att det även är en kompromiss för sambon att ha hunden i sovrummet.
Tänk på att det inte är bara skötseln av hunden som tar tid även om du känner att du tar all skötsel av hunden så finns det andra aspekter att tänka på. Som många nämnt tex städningen. Har sambon en längre tolerans för hundhår liggandes tex. Samma om du har hela ekonomiska ansvaret så kanske det påverkar din sambos ekonomi men på ett icke synligt sätt. Lägger du alla dina pengar på hund kontot så kan det innebära att sambon får hela ansvaret för att betala för familje semestern han vill åka på då du inte kan bidra ekonomiskt.

 

[Fruentimber]

Jag respekterar honom jo, men att en hund byter liggställning i sin bädd (alltså inget aktivt väckande, och inget knarr i bädden el så) är ju lite väl att som argument. Inte varje natt han vaknar av det heller. Jag vänder mig också i sängen många ggr/natt. Han går upp på toa mitt i natten, men jag "klagar" inte.

Jaja, jag får helt enkelt förlika mig med att min man är för bekväm och ovillig att ha fler än en hund.

Som en mycket lättväckt hundägare så kan jag tipsa din sambo om att använda öronproppar. Det kan göra under för sömnen!

 

[Migo]

Jag respekterar honom jo, men att en hund byter liggställning i sin bädd (alltså inget aktivt väckande, och inget knarr i bädden el så) är ju lite väl att som argument. Inte varje natt han vaknar av det heller. Jag vänder mig också i sängen många ggr/natt. Han går upp på toa mitt i natten, men jag "klagar" inte.

Jaja, jag får helt enkelt förlika mig med att min man är för bekväm och ovillig att ha fler än en hund.

Jag har fem hundar i sängen men har ändå full förståelse för att en hund som rör sig kan vara jättestörande. Nu har maken valt att låta sin hund sova på hans kudde så för oss är det inte en diskussion, men jag hade lätt satt en grind så hundarna inte kom upp i sängen om de störde hans nattsömn.

Sömn är skitviktigt.

 

[Fruentimber]

Ett av de första sakerna som min man sade när vi träffades första gången för över tio år sedan nu var att han 1. hatade hundar 2. aldrig skulle flytta från huset där han bodde då.

Nu inväntar vi hund nr 4 som är beräknad födas nästa vecka och bor sedan fem år tillbaka på en gemensamt ägd gård, så ni hör ju hur bra det gick. Vi är också bekväma av oss och har därför avstått barn.

Jag är hundmänniska ut i fingerspetsarna och gjorde klart tidigt att med mig kommer även hund, dessutom i plural. Det visade sig ganska snabbt att det där med att han "hatade hundar" var kraftigt överdrivet och han kom fort in i en vardag med hund när vi hade flyttat ihop. Hundarna är mitt ansvar och mitt intresse, och vi har helt enkelt resonerat som så att vi inte vill stå i vägen för varandras glädje i den mån det går. Han älskar våra hundar fullt ut och tar till och med initiativ till träning ibland, och går regelbundet promenader på frivillig basis. Visst, beslutet om en fjärde hund skedde inte helt utan gnissel, men när han förstod hur viktigt det var för mig accepterade han det (även jag tycker att det inte är optimalt, men vi har inget annat val om jag ska få en avkomma efter min hane).

"Kompromissen" blev att han fick välja namn till valpen, som ska heta Ernst.
(Vi ska ha en tikvalp.)



Så TS, var lyhörd men ge inte upp. Om det är mycket viktigt för dig med en andra hund, så bör din sambo ändå ha någon förståelse för det.

 

[Fruentimber]

Jag har fem hundar i sängen men har ändå full förståelse för att en hund som rör sig kan vara jättestörande. Nu har maken valt att låta sin hund sova på hans kudde så för oss är det inte en diskussion, men jag hade lätt satt en grind så hundarna inte kom upp i sängen om de störde hans nattsömn.

Sömn är skitviktigt.

Men hunden ligger i sin egen bädd, om jag förstod inlägget rätt?