G
Gisburne
Min lilla vovve är på väg ur tiden! Mamma ringde i morse och berättade att min älskling (Cavaliertik med hjärtproblem sedan några år) inte vill varken äta, dricka eller ta mediciner. Hon var ute i morse som vanligt, men mamma fick bära in henne för hon orkade inte gå. Nu ligger hon inne och vill inget annat än sova.
När jag flyttade hemifrån var största sorgen att inte längre träffa min vovve varje dag, och den senaste tiden har hon blivit så mycket sämre att de få gånger jag träffat henne har jag tvingat mig själv att säga "tack för att du finns" och "adjö" i fall att vi inte skulle ses igen. Och nu verkar det som att jag kramat henne för sista gången. Jag bara väntar på att telefonen ska ringa igen, men jag vet inte om jag vågar/orkar svara.
Vad gör man? Hur orkar man med sorgen? Jag har vetat om att den här dagen skulle komma i flera år, och jag har gråtit många gånger och trott att tiden var kommen, men nu när den slutligen verkar vara det så känner jag mig inte förberedd alls. Mamma trodde att hon kunde klara sig några dagar till om hon bara började äta och dricka igen, men när orken är slut så är den ju slut. Vi har kommit överrens om att inte åka till veterinären med henne, eftersom hon är livrädd för veterinärer och jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag visste att hennes sista stund i livet var fylld av panisk rädsla. Vi hade väl alltid hoppats att hon skulle ramla ihop nån dag när hon var ute och lekte eller på långpromenad som hon älskar, inte hemma i soffan trött, uttorkad och svulten...
När jag flyttade hemifrån var största sorgen att inte längre träffa min vovve varje dag, och den senaste tiden har hon blivit så mycket sämre att de få gånger jag träffat henne har jag tvingat mig själv att säga "tack för att du finns" och "adjö" i fall att vi inte skulle ses igen. Och nu verkar det som att jag kramat henne för sista gången. Jag bara väntar på att telefonen ska ringa igen, men jag vet inte om jag vågar/orkar svara.
Vad gör man? Hur orkar man med sorgen? Jag har vetat om att den här dagen skulle komma i flera år, och jag har gråtit många gånger och trott att tiden var kommen, men nu när den slutligen verkar vara det så känner jag mig inte förberedd alls. Mamma trodde att hon kunde klara sig några dagar till om hon bara började äta och dricka igen, men när orken är slut så är den ju slut. Vi har kommit överrens om att inte åka till veterinären med henne, eftersom hon är livrädd för veterinärer och jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag visste att hennes sista stund i livet var fylld av panisk rädsla. Vi hade väl alltid hoppats att hon skulle ramla ihop nån dag när hon var ute och lekte eller på långpromenad som hon älskar, inte hemma i soffan trött, uttorkad och svulten...