Börjar min anhöriga bli dement?

Mirre

Trådstartare
Har en anhörig (närmare 50 år) som jag tycker har förändrats sista tiden. Mer lättirriterad och verkar inte bry sig alls om hen säger saker som sårar, har inget intresse för att vara speciellt aktiv och spenderar allt större vaken tid framför dataspel och mobil. Tar inga intiativ för att umgås med barn och familj utan det är bara dataspelet som gäller. Vägrar inse hur mycket tid som läggs på det och som då försummar familjen, utan lever snarare i förnekelse och blir irriterad eller sur när man påtalar det. Offerkoftan är på i alla situationer och det är alltid andra som "trycker ner och är dumma". Trots att de bara försöker få personen att inse fakta.
Nyligen kom hen med en ljuslykta som funnits i personens ägo i åratal och frågade vems den var, den hade hen aldrig sett. Personen ser den dagligen.

Personen kan börja ett samtal med " hon skulle..." eller " nu har dem..." utan att förklara vem eller vilka som menas. När man sedan frågar vad hen pratar om så blir hen irriterad över att "man är så aggressiv". Hen tar aldrig ansvar för sina egna handlingar och försöker alltid skylla på andra, samtidigt som hen tycks förvänta sig i det närmaste perfektion från sin omgivning. Det blir till slut väldigt påfrestande att umgås med personen, man får tassa på tå för att inte trycka på fel knappar.
 
Uvi kan göra äldre personlighetsförändrade, åtminstone om de redan lider av demens. Hurvida det är applicerbart på din anhörig är ju dock svårt att veta.
Jag som är på mitt 48 år tänker ändå att jag inte räknas som riktigt så gammal att jag blir snurrig i skallen av en UVI ;). Om 30 år är jag nog där.

Men det låter som att TS anhöriga har någon form av psykisk ohälsa, kanske inte nödvändigtvis demens i första hand.
 
Du missade att läsa hela meningen? "åtminstone när de redan lider av demens." 🤦🏼‍♀️

Edit: yngsta vi har på mitt jobb (demensboende) är nyss fyllda 65... Vissa typer av demens utvecklas tidigare nu än förr i tiden.
Nej, jag missade inte det men att det finns någon i 65-årsåldern med demens på ditt jobb gör inte att någon som närmar sig 50 faller inom den riskgruppen.
 
Har en anhörig (närmare 50 år) som jag tycker har förändrats sista tiden. Mer lättirriterad och verkar inte bry sig alls om hen säger saker som sårar, har inget intresse för att vara speciellt aktiv och spenderar allt större vaken tid framför dataspel och mobil. Tar inga intiativ för att umgås med barn och familj utan det är bara dataspelet som gäller. Vägrar inse hur mycket tid som läggs på det och som då försummar familjen, utan lever snarare i förnekelse och blir irriterad eller sur när man påtalar det. Offerkoftan är på i alla situationer och det är alltid andra som "trycker ner och är dumma". Trots att de bara försöker få personen att inse fakta.
Nyligen kom hen med en ljuslykta som funnits i personens ägo i åratal och frågade vems den var, den hade hen aldrig sett. Personen ser den dagligen.

Personen kan börja ett samtal med " hon skulle..." eller " nu har dem..." utan att förklara vem eller vilka som menas. När man sedan frågar vad hen pratar om så blir hen irriterad över att "man är så aggressiv". Hen tar aldrig ansvar för sina egna handlingar och försöker alltid skylla på andra, samtidigt som hen tycks förvänta sig i det närmaste perfektion från sin omgivning. Det blir till slut väldigt påfrestande att umgås med personen, man får tassa på tå för att inte trycka på fel knappar.
Det här är en rätt träffande beskrivning av mig(36)perioden kring när jag brände ut mig.

Jag kände mig jagad, ifrågasatt och missförtådd jämt.
Ibland fördes ett resonemang till hälften tyst i huvudet innan den andra halvan kom ut verbalt. Men min hjärna tog inte in skillnaden. För mig var det oerhört jobbigt att folk inte bara FATTADE. Jag kände det som att jag skulle dö om jag behövde upprepa mig.
Jag isolerade mig, orkade inte styra upp kontakt. Om någon annan tog initiativ, planerade och genomförde kanske jag orkade dock. Men jag orkade inte svara på om torsdag passade eller om måndag var bäst.
Det kändes som att jag höll på att drunkna framför ögonen på familj, vänner och kollegor och alla bara tittade på.
Minnet var hemskt. Jag kände inte heller igen saker som jag borde ha kännt igen. Kläder t ex som varit favoriter i flera år trodde jag var nån annans.

Demens kan drabba tidigt, en del redan i 40 års åldern. Men jag tänker nog ändå först just depression/utmattning?
 
Har en anhörig (närmare 50 år) som jag tycker har förändrats sista tiden. Mer lättirriterad och verkar inte bry sig alls om hen säger saker som sårar, har inget intresse för att vara speciellt aktiv och spenderar allt större vaken tid framför dataspel och mobil. Tar inga intiativ för att umgås med barn och familj utan det är bara dataspelet som gäller. Vägrar inse hur mycket tid som läggs på det och som då försummar familjen, utan lever snarare i förnekelse och blir irriterad eller sur när man påtalar det. Offerkoftan är på i alla situationer och det är alltid andra som "trycker ner och är dumma". Trots att de bara försöker få personen att inse fakta.
Nyligen kom hen med en ljuslykta som funnits i personens ägo i åratal och frågade vems den var, den hade hen aldrig sett. Personen ser den dagligen.

Personen kan börja ett samtal med " hon skulle..." eller " nu har dem..." utan att förklara vem eller vilka som menas. När man sedan frågar vad hen pratar om så blir hen irriterad över att "man är så aggressiv". Hen tar aldrig ansvar för sina egna handlingar och försöker alltid skylla på andra, samtidigt som hen tycks förvänta sig i det närmaste perfektion från sin omgivning. Det blir till slut väldigt påfrestande att umgås med personen, man får tassa på tå för att inte trycka på fel knappar.
Sådär är en anhörig till mig, där handlar det om lättare långvarigt drogberoende som börjat ta ut sin rätt. Men det kan ju bero på väldigt mycket det där.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp