När man inte "duger"

[Sandra78]

Dottern på 2 år och 3 månader har blivit riktigt pappig, tex kommer hon in till oss på morgonen och vill kliva upp, då ska pappa följa med "inte mamma bara pappa" är standard, kliver jag upp ändå och pappan sover vidare så både gråter och slåss hon. Samma sak med tex blöjbyten, ta på kläder etc. Enda gången jag duger är när hon ska gå och lägga sig och om gör illa sig.
Hur ska man hantera det här, eftersom pappan jobbar kvällar så kan vi inte köra upp honom varje morgon? Jag försöker att gå henne till mötes så mycket som möjligt när det gäller övriga saker, kanske inte alltid till pappans glädje dock... Men det känns liksom dumt att brottas med ett hysteriskt barn medan han sitter i soffan, när alla blir gladare av att han byter blöja.

 

[lil-sis]

Sv: När man inte "duger"

Jo det får ni väl göra om det blir lugnare för alla? Köra upp pappan alltså.

 

[corzette]

Sv: När man inte "duger"

Nu har jag inte barn men jag förstår inte frågan...

Är du sur för att barnet är "pappig" ??? Skojjar du med mej ? Det är ju en övergångsfas. SÅ har syrrans alla ungar varit... Och om du nu är "rädd" för att du inte duger så har det inget med ditt barns relation med sin pappa å göra det är ju enbart DINA egna värderingar som säger så. (elakt sagt "skaffa ett självförtroende")

Njut å ta vara på "Ledigheten" medans den bjuds !

(Ja jag vet har man inget snällt att säga ska man va tyst, men du undrar ju och får då även tåla mitt svar)

 

[trazel]

Sv: När man inte "duger"

Vad olika man kan läsa samma text... Jag ser ingenstans att TS är sur över pappigheten, utan hon ber om råd för att kunna "avlasta" pappan.


TS:
Vår stora son är (och har länge varit) väldigt pappig. Han blir två år nu om någon vecka. Under min jobbiga graviditet var det en stor fördel att han föredrog pappa eftersom det var mycket jag inte klarade av helt enkelt.

Det jag jobbar på nu är helt enkelt att stärka min relation till honom och hitta på saker tillsammans - gärna ensamma utan lillebror (och definitivt utan pappa).

 

[Calazirya]

Sv: När man inte "duger"

Men oj, tagga ner?!

Problemet som TS belyser är att sambon/pappan jobbar kväll och skulle behöva sova lite längre på morgonen då och då men att detta inte accepteras av dottern. Då ångar du på som en ångvält om att TS ska skaffa sig självfötroende i ditt svar?!

 

[AgentCarter]

Sv: När man inte "duger"

Kanske du kan locka med att ni ska göra någon överraskning till pappa på morgonen?
Så kanske ni kan rita eller t.ex baka något till honom tills han går upp.

 

[FengurLaugar]

Sv: När man inte "duger"

Vad olika man kan läsa samma text... Jag ser ingenstans att TS är sur över pappigheten, utan hon ber om råd för att kunna "avlasta" pappan.

Håller med!

Jag ser heller ingenstans i texten där TS är sur pga situationen utan som du säger undrar om tips för att inte behöva dra upp pappan på morgonen när han behöver sova pga kvällsjobb.

 

[Fibusen]

Sv: När man inte "duger"

Nu har jag inte barn men jag förstår inte frågan...

Är du sur för att barnet är "pappig" ??? Skojjar du med mej ? Det är ju en övergångsfas. SÅ har syrrans alla ungar varit... Och om du nu är "rädd" för att du inte duger så har det inget med ditt barns relation med sin pappa å göra det är ju enbart DINA egna värderingar som säger så. (elakt sagt "skaffa ett självförtroende")

Njut å ta vara på "Ledigheten" medans den bjuds !

(Ja jag vet har man inget snällt att säga ska man va tyst, men du undrar ju och får då även tåla mitt svar)

Men hjälp! Vilken sida vaknade du på?

Till TS: Kanske funkar det om du berättar för dottern på kvällen innan att " I morgon bitti så går jag upp med dig,för din pappa måste sova,sen kan vi väll hjälpas åt att överaska honom med en god frukost när han vaknar?"
Då vet hon vad som gäller på morgonen och hon behöver inte bli hysterisk.

 

[Sandra78]

Sv: När man inte "duger"

Men ät en banan så blir du snäll!

Jag tycker att min sambo gott kan få sova längre än till 6 när han kommer hem från jobbet 00.45... Eller att jag ska kunna byta blöja på barnet om hon bajsar medan pappa står i duschen tex. Helst utan att hon slåss/skriker hysteriskt.

 

[Sandra78]

Sv: När man inte "duger"

Det ska vi bli bättre på, att förbereda henne, för det har funkat bra när det gäller andra saker! Spontant tänker jag att det kanske är allra bäst att pappan berättar det innan han åker till jobbet...

 

[lady_mike]

Sv: När man inte "duger"

Ta inte åt dej av tokiga inlägg.

Min son har varit så i princip sen jag slutade amma. Troligen pga att hans pappa är borta på veckorna. Vi har förberett dagen innan att "i morron är det mammas tur att gå upp för pappa behöver sova". Och att man talar om det ordentligt innan och följer upp.
När sonen varit arg och ledsen har jag sagt att pappa är lite extra trött och behöver sova idag. Men vi kan göra frukost på sängen så blir han glad.. Sonen älskar att baka, koka kaffe och göra frukost till sin pappa. Kokar vi ägg får han måla på äggskalet oxå.
En liten rolig morronrutin helt enkelt för pappas skull helt enkelt.
Blöjbyten får pappan oftast ta men kan han inte så får sonen acceptera det. Annars får han gå med smutsig rumpa tills pappa kan och det vill han inte.


I början är det suriga miner men efter ett tag så släpper det. Först nu när sonen är 3,5 år så duger jag lite oftare.

 

[ameo]

Sv: När man inte "duger"

Dottern på 2 år och 3 månader har blivit riktigt pappig, tex kommer hon in till oss på morgonen och vill kliva upp, då ska pappa följa med "inte mamma bara pappa" är standard, kliver jag upp ändå och pappan sover vidare så både gråter och slåss hon. Samma sak med tex blöjbyten, ta på kläder etc. Enda gången jag duger är när hon ska gå och lägga sig och om gör illa sig.
Hur ska man hantera det här, eftersom pappan jobbar kvällar så kan vi inte köra upp honom varje morgon? Jag försöker att gå henne till mötes så mycket som möjligt när det gäller övriga saker, kanske inte alltid till pappans glädje dock... Men det känns liksom dumt att brottas med ett hysteriskt barn medan han sitter i soffan, när alla blir gladare av att han byter blöja.

Det är fullkomligt normalt att barnen blir fixerade av ena föräldern i perioder och oftast brukar det växla mellan föräldrarna.

Sen kan jag absolut förstå att det är jobbigt. Och mitt bästa råd är att man vänligt men bestämt talar om för barnet att "nej, pappa kan inte nu, han måste sova/duscha/whatever just nu".
Ert barn är på väg in i gränstestaråldern (som påstås infalla först när de blir 3 - den boken hade i alla fall inte mina barn läst...) och detta är ett av uttrycken för det. Dags att börja med att vara dödskonsekvent, med andra ord. Tala om för barnet hur det ska vara, vänligt men bestämt.

 

[Sandra78]

Sv: När man inte "duger"

Att hon får hjälpa till med frukost och så är en bra idé när jag är ledig! Hon gillar ju att pyssla med sånt. Jobbar jag så åker vi till dagis innan pappan vaknar, vilket i sig är en bra morot.

 

[Sandra78]

Sv: När man inte "duger"

Tror nog att gränserna testas redan nu, saker kastas, hon klättrar i skåpen för att komma åt sånt hon inte får ha, försöker köra med hunden osv.
Problemet är att det är så himla svårt att prata vänligt men bestämt med någon som mest påminner om en fly förbannad skalbagge i ryggläge Annars, när hon är på gott humör, är hon väldigt duktig på att prata och att förstå.
Och naturligtvis är det tråkigt att vara föremålet för hennes ilska, men framförallt blir det så krångligt och ledsamt när hon måste gråta sig trött...

 

[ameo]

Sv: När man inte "duger"

bara att gratulera till ett viljestarkt barn!
Gränstestaråldern kan vara oerhört frustrerande och jag är övertygad om att nästan alla föräldrar haft större eller mindre duster med sina barn som är jämförbara med den du har nu. Det finns inget riktigt bra svenskt ord för "tantrum" men det är inte helt ovanligt med barn i den åldern som fullkomligt flippar ur och vrålar nästan tills de somnar. (och det är INGEN ide alls att försöka resonera med dem i såna lägen (och avsett om det är helhysteriskt eller "bara" skrikigt), det är bara att göra det som ska göras och resonerar med dem sen när de har lugnat ner sig.

 

[Sandra78]

Sv: När man inte "duger"

Tack! Och jag menar det Hon är "för det mesta" underbar, självsäker, empatisk, förståndig, smart (ungefär sådär som alla föräldrars barn är alltså), men enormt viljestark på gott och ont.
Men då känner jag bara en person som är tjurigare än jag, och det är hennes pappa Vad kan man vänta sig...
Idag har vi i alla fall haft en riktigt bra och konfliktfri dag, medan gårdagen var sju resor värre. Har märkt att hon förutom tjurigheten har ärvt min känslighet för hunger/lågt blodsocker, nu har hon sista två tänderna på väg upp och det har varit klurigt att hitta mat som funkar = humörsvängningar deluxe...

 

[Sunshine]

Sv: När man inte "duger"

Vad bra att det har varit en battre dag!

"Terrible two's" kallas det pa engelska (benamningen trearstrots finns inte), och det stamde iaf pa mina barn, perioden 2-3 var riktigt testande medan 3-4 var mycket enklare.

Jag hade nog som andra foreslagit fortsatt att locka med roliga aktiviteter pa morgonen sa att barnet tycker att mamma ar spannande. Det kanske inte alltid hjalper men det ar ju en overgaende period. Jag brukade tanka intensivt nar det var som varst "det ar bara en fas det ar bara en fas det ar bara en fas"

 

[Badger]

Sv: När man inte "duger"

Vi har haft lite problem med läggningen, dvs att A föredrog mamma. Men vi har gjort så enkelt att vi har kört varannan gång ändå när vi haft möjlighet (jag lägger oftare). Om jag inte var där så gick det alltid bättre så i början stack jag och tränade när det var läggdags (en gång "gick jag och handlade" satt och läste i trappan en stund ...). Det har löst sig ganska bra.

A kan fortfarande protestera lite (händer alltmer sällan) men då säger vi att både mamma och pappa jättegärna vill lägga A, men att vi får ta varannan gång för det är mest rättvist.

Det skulle bara inte fungera på något annat sätt, jag skulle bli helt vansinnig om jag nattade i timmar varje kväll när han har sådana perioder.

Lite samma sak om morgonen, min man har helt enkelt tagit det vrålande barnet under armen och gått ut och lekt. Det har gått jättebra, efter ett par gånger fungerade pappa lika bra.

Men det kan ju självklart vara så att andra barn vrålar på en annan nivå och inte bara uppenbart protesterar för att de kan och snart kommer att vara nöjd och trygg. Men det känns i alla fall så att när vi gjort som vi gjort har vi gett en trygghet i att båda föräldrar är säkra på att de duger lika bra. Och så har det inte heller egentligen hänt mig (utom som liten test i läggning tex), möjligt att jag skulle bli så sårad att jag lät pappan ta barnet hela tiden.

 

[Badger]

Sv: När man inte "duger"

Enligt min föräldrabok så måste man också vara noga med tantrums så att man inte rakt av uppmuntrar dem. Dvs säger nej hela tiden fram tills barnet blir hysteriskt och därefter säger ja. Den metoden kan tydligen öka antalet och det är säkert jobbigt för barnet att skrika sig blå också.

Den verkar förespråka att man får välja mellan att säga ja direkt (när man misstänker att ett kan komma) eller leva ut tantrumet med ett fortsatt nej.

Men det finns säkert olika teorier om det.

 

[ameo]

Sv: När man inte "duger"

Den verkar förespråka att man får välja mellan att säga ja direkt (när man misstänker att ett kan komma) eller leva ut tantrumet med ett fortsatt nej.

HELT enig med detta.
Har man sagt nej så gäller det att fullfölja det - den gången - oavsett om man ångrar sitt nej 10 sekunder senare...
Sen finns det inget som säger att man alltid måste säga nej, utan man kan lika gärna svara ja nästa gång samma situation uppstår. Det viktiga är att man alltid fullföljer "det nej som är påbörjat", så att de inte kommer på att de får som de vill om de skriker tillräckligt länge.
Som förälder handlar det lite om att "ransonera sina nej", så man inte hamnar i såna situationer i onödan. Måste man alltid säga nej om barnet vill ha godis i affären? Nej, det måste man inte, man kan köpa en tablettask ena gången och låta bli följande fyra gånger etc... Släpp prestigen och fröken-duktig-komplexet!

Ett av mina barn har varit helt makalös på att inte vilja göra som h*n blivit tillsagd. Inte så att det har varit några tantrum-situationer, utan snarare så att h*n liksom "fryser fast" och vägrar göra som h*n blir tillsagd. Första gången vi hade en stor "fight" var h*n 2½-3 år nånting. Vi hade varit ute, skulle bara in och kasta i oss något ätbart innan vi skulle åka till simhallen. Och den lilla sötnosen lade sig på golvet och vägrade ställa sig upp så att jag kunde hjälpa henom att ta av sig overallen. Jag bestämde mig då att NU är det dags att ta den där fighten, som man ofta annars smiter undan genom att hålla fast ungen och ta av kläderna ändå. Den här gången skulle jag visa att det inte hjälper att tjura ihop. Fast jag trodde nog inte att h*n skulle vara riktigt sååå envis...
Medan jag bestämt med jämna mellanrum bad barnet att ställa sig upp hann jag laga mat och äta tillsammans med syskonen, fylla en tvättmaskin, fylla en diskmaskin, tömma både disk- och tvättmaskin etc.
Två timmar och 45 minuter senare kom mormor, som skulle ta hand om barnen medan jag åkte iväg på sjukgymnastik, barnet låg då fortfarande på golvet i köket med overallen på. Jag skulle iväg ganska direkt och tänkte att mormor skulle slippa fortsätta dusten, så jag ställde frågan till barnet: "Ska jag eller mormor hjälpa dig av med overallen?". Då ställde sig ungen upp och sa bestämt att "DU SKA!"... Sen var den dusten slut, barnet åt sin lunch (tackolov för mikron...) och var hur solig som helst resten av dagen! Och det dröjde länge innan vi hade någon viljekamp igen...