Sv: När hästen går undan!?
På tal om att "stoppa ner huvudet i tränset".
Min gammelpålle (som fö är kittlig under magen, och ändå är en helt fräsch nu 23-åring
), har alltid gjort så.
Jag har tom skojat och när han kommer och sticker in huvudet i tränset sänkt det, eller flyttat det åt ena sidan.
Och han följer då med med huvudet, tills han får tag i bettet.
Man tränsar alltså honom genom att endast hålla i nackstycket, sedan letar han själv upp bettet och gapar.
Ska man tro många härinne, så är ju det då en häst som alltid fullkomligt älskar att ridas.
Kan säga att det gör han LÅNGT i från alla ggr!
Hästen är en underbart intelligent och snäll individ, mattes ögonsten!
Men samtidigt lat som 17! Har han inte lust, så kan allt från att leka skiträdd för ridhusdörren så han får dra upp huvudet och komma undan jobb några steg, till att envist streta med skallen rätt upp vara hela ridpass!
Nästa dag "passar det", då jobbar han på hur bra som helst!
Tävla hoppning mkt, det var trist tyckte han. Det var som att galoppera en elefant i kola, och han kunde i stället för att ta i, glatt peta ner en bom. Träben!
Ändå var han lika lätt att tränsa på tävlingsplatsen som hemma!
Dressyrtävla däremot, se det var kul det! Lika lätt att tränsa, men en häst som lyssnade på minsta lilla hjälp, och aldrig skulle få för sig att skygga för ngn ridhusdörr!
I ett dressyrprogram kunde man fälla en vätebomb bredvid utan att han rörde ett öra!
Så att tro att en lättränsad/lättsadlad häst automatiskt älskar sitt arbete, det är allt att tro lite för mkt!
Min andra häst (den kittliga som ju så många anser sjuk...) däremot är precis tvärt om!
Han älskar att tävla och träna! Spetsade öron och aldrig som den andra, som att rida en elefant i kola.
Och han öppnar inte alls munnen så lätt när jag tränsar, även om jag aldrig behöver "gräva" för att få in bettet.