T
Tufsen
Jag vet inte om den här tråden kan ligga här, men annars blir den väl flyttad.
Jag känner att jag bara måste få skriva av mig lite. I somras dog en bekant till migs häst. Stoet var 21 år gammal och varit pigg och glad samt hur fin i kroppen som helst, plörsligt blev hon så dålig, ville inte äta och fick jobbigt att andas. De kämpade åkte till veterinärer och ringde djursjukhus, men de var ej välkomna dit för hästen hade feber. De stod totalt maktlösa. det slutade med avliving och hästen begravdes hemma. Jag har verkliogen reagreat starkt på detta då jag har lätt för att sätta mig in i andras situationer och den här hästen har jag ridit ett antal gånger då den varit stallkamrat åt mina hästar i sammanlagt 9 år.
Mina hästar är inga ungdomar de heller längre, de är 16 och 17 år. Min 16 åring har jag haft i 10 år och han är verkligen mitt allt! Vår relation och det jag känner för honom är obeskrivlig. Jag har familj och andra djur har även förlorat andra djur och anhöriga, men jag vet inte hur jag ska orka den dag han är borta. Vi har stallet hemma nu så hur orkar man se det tomma stallet när den dagen kommer, den tomma boxen, alla hans grejer, alla minnen?
När min kompis häst dog startade det en slags panikångest hos mig, jag tänker på det här varje dag och gråter. jag vet att man ska njuta av det man har och inte tänka på döden förrän den dagen kommer, men det är svårt. Jag får ångest de dagar jag varit trött och jobbat mkt så jag ej haft så mycket tid för honom.
Jag känner att jag bara måste få skriva av mig lite. I somras dog en bekant till migs häst. Stoet var 21 år gammal och varit pigg och glad samt hur fin i kroppen som helst, plörsligt blev hon så dålig, ville inte äta och fick jobbigt att andas. De kämpade åkte till veterinärer och ringde djursjukhus, men de var ej välkomna dit för hästen hade feber. De stod totalt maktlösa. det slutade med avliving och hästen begravdes hemma. Jag har verkliogen reagreat starkt på detta då jag har lätt för att sätta mig in i andras situationer och den här hästen har jag ridit ett antal gånger då den varit stallkamrat åt mina hästar i sammanlagt 9 år.
Mina hästar är inga ungdomar de heller längre, de är 16 och 17 år. Min 16 åring har jag haft i 10 år och han är verkligen mitt allt! Vår relation och det jag känner för honom är obeskrivlig. Jag har familj och andra djur har även förlorat andra djur och anhöriga, men jag vet inte hur jag ska orka den dag han är borta. Vi har stallet hemma nu så hur orkar man se det tomma stallet när den dagen kommer, den tomma boxen, alla hans grejer, alla minnen?
När min kompis häst dog startade det en slags panikångest hos mig, jag tänker på det här varje dag och gråter. jag vet att man ska njuta av det man har och inte tänka på döden förrän den dagen kommer, men det är svårt. Jag får ångest de dagar jag varit trött och jobbat mkt så jag ej haft så mycket tid för honom.
