När färger försvinner ur en ras

[Myrten]

Det var därför jag inte heller nämnde direkt något om ryggen när jag kollade rasstandarden, för jag vet att hur man ställer upp hunden kan påverka mycket Det ser man även tydligt i min ras där många som vinner ställs upp så att de har en sluttande rygg (trots att det i domarkompendiet står att det INTE är rastypiskt alls med sluttande rygg...).[…]

Men varför över huvud taget ta upp utställningsvarianten i negativa ordalag - ”jaktfolket har tröttnat” när det vare sig är förklaringen eller motiverat för diskussionen?

Det finns två typer, det har gjort det länge. Att de blev så separerade var förmodligen att med tiden blev både utställning och jaktprov så pass tidskrävande att hålla på med att folk slutade göra båda och valde. Samt att spaniels blev populära som sällskapshundar utanför gods-kretsar = jaktmarker saknades = annan inriktning på uppfödarna. Säga vad man vill om hundutställning, men det är en aktivitet som du inte behöver så stora resurser i form av egen mark att utöva. Eller behövDE. Nu är det svårare eftersom man nästan måste ha bil.

Den ena behöver inte vara mer rätt än den andra. (Och jag skulle själv gärna se mindre päls naturligt på utställningsvarianten.)

 

[drekaflúga]

Jag har en vorsteh som ev är bärare på tan anlag. Hennes pappa har fenotypen brunskimmel med bär ett tananlag har det visat sig när han har gett tan-avkommor. Det är inte förbjudet hos vorsteh i Sverige men icke önskvärt. Uppfödaren ville att vi skulle gentesta innan ev avel. Man hittar inte ens bilder på tanfärgade vorstrar.

 

[geting]

Jag har en vorsteh som ev är bärare på tan anlag. Hennes pappa har fenotypen brunskimmel med bär ett tananlag har det visat sig när han har gett tan-avkommor. Det är inte förbjudet hos vorsteh i Sverige men icke önskvärt. Uppfödaren ville att vi skulle gentesta innan ev avel. Man hittar inte ens bilder på tanfärgade vorstrar.

Intressant när färger bara dyker upp sådär! Hos whippets är ju alla färger utom merle tillåtna och önskvärda, så det blir inte riktigt samma sak, men det föds whippar med sadel ibland riktigt ovanligt dock.

 

[Nepenthe]

Tror det är från USA där det finns utställningsavel i gott som varje ras

Mjo men lm man går på en vanlig utställning och kollar på irländska settrar så är det inte direkt en funktionell jakthund man ser där heller.

 

[Nepenthe]

Nu handla tråden om färger så jag ska ge mig men vurmar lite för den irländska settern och de som är reggade i sverige är nog tyvärr främst utställningsvarianten

Sen ska de nämnas att jaktvarianten i vissa fall tappat just den mörkröda färgen o blivit mer orange

 

[ildiko]

Det föds helt säkert en hel del valpar med oönskad färg, men som min förre veterinär sa så har det säkert förekommit att de valparna, precis som med bl a boxer tidigare, aldrig rapporterats utan "försvunnit".

Japp, händer än idag, men med största sannolikhet inte lika vanligt idag tack och lov!

 

[LaMagia]

Och det kan inte vara så att utställningsvarianterna av de här raserna gått till att bli mer och mer extrem, så att det som vi idag ser som tex en vanlig cocker spaniel idag inte alls är hur de såg ut för säg 100 år sedan? Och att det är därför jaktfolket tröttnat? Tänker du detsamma om schäfrarna, att det är utställningsvarianten som är den rastypiska och bruksvarianten som inte är det?

Tittar man på just rasstandarden för cocker spaniel så ser jag ingenting i texten som inte verkar passa in på vad som syns på bilder av jaktcocker. Jämför jag bilder på de två varianterna så ser jag att utställningsvarianten oftast har mycket(!) mer päls, extremt mycket på öronen, ofta ganska tunga öron, väldigt stora läppar också och vissa har en mer sluttande rygg. Då har jag googlat efter utställningschampions och efter jaktcocker.

I rasstandarden står det såhär om päls:
"Pälsen skall vara slät, silkesaktig, aldrig sträv eller vågig, inte alltför
riklig och aldrig lockig. Tydliga fanor skall finnas på frambenen,
kroppen och på bakbenen ovanför hasen."
Just det om "inte allt för riklig" får det ju i mina ögon att dra åt att det är jaktvarianten som har bättre päls. Det här med att ha mycket lång päls under magen som många har, det nämns öht inte.

"Öronen skall vara droppformade och lågt ansatta i höjd med ögo-
nen. Öronlapparna skall vara tunna och nå till nosspetsen. Öronen
skall vara väl täckta av lång, rak, silkesaktig päls."
På flera bilder med utställningschampions sitter öronen lägre(!) än ögonen. Sedan har förvisso flera jaktcocker öronen högre än ögonen, men ja. Hur tunna och långa öronen är blir svårt att avgöra på bild.
Läppar nämns inte i rasstandarden och ryggen är det svårt att avgöra något om.

Att jag tog just cocker spaniel nu var för att det är första spanielrasen jag kom att tänka på som tydligt har två typer.

Jag är inte insatt i schäferns historia och har absolut ingen aning om när man började dela på rasen. Jag är kanske mest insatt i labradorens historia av dessa raser. Där ser man i Sverige en viss motsättning mellan jakthundsfolket och utställningsfolket. I Storbritannien ser man inte alls denna motsättning. Varför lägga energi på något som är ett faktum och som faktiskt inte spelar någon roll? Labradoren har funnits i två typer (där det är stamtavlan och inte utseendet som definierar vilken typ hunden är) väldigt länge. Det är inget modernt påfund. Förr såg man korsningar mellan typerna, förmodligen av hoppfulla uppfödare som trodde att de skulle få snygga hundar som gick jättebra på jakt. Det blev inte så. Idag är det inte otroligt att uppfödare kan ha både jakttyp och utställningstyp (eller traditionell labrador kanske man borde kalla dem), men de korsar dem inte i avel, utan har dem som två olika raser.

Tråkigt är dock när man ser att sällskapshundar, som genom sin rastypiska mentalitet fungerar jättebra inom t ex agility, men där folk tror att man måste köpa sin agilityhund från uppfödare som inte ställer ut, utan bara meriterar inom agility. De som har högt utställningsmeriterade hundar anses plötsligt inte föda upp bra hundar, för ska man vara riktigt seriös så avlar man bara på fula hundar (enligt rasstandarden). Sådana gånger så riskerar en ras att delas, utan någon annan anledning än att folk är okunniga.

Älghundarna har ju lyckats kombinera jakt och utställning. För att bli utställningschampion så måste hunden först vara jaktchampion. Nu är iofs retriever och spaniel inte lika extrema jakthundar, utan är trevliga allroundhundar för den aktiva hundägaren, inte bara för fågeljägaren.

 

[Lyan]

Inte färg utan pälstyp. Jag läste för ett tag sedan att krulliga borzoi blir mer och mer ovanliga och eftersom det är ett semidominant anlag så är det betydligt lättare att förlora än ett recessivt anlag

 

[Fetaost]

Jag är inte insatt i schäferns historia och har absolut ingen aning om när man började dela på rasen. Jag är kanske mest insatt i labradorens historia av dessa raser. Där ser man i Sverige en viss motsättning mellan jakthundsfolket och utställningsfolket. I Storbritannien ser man inte alls denna motsättning. Varför lägga energi på något som är ett faktum och som faktiskt inte spelar någon roll? Labradoren har funnits i två typer (där det är stamtavlan och inte utseendet som definierar vilken typ hunden är) väldigt länge. Det är inget modernt påfund. Förr såg man korsningar mellan typerna, förmodligen av hoppfulla uppfödare som trodde att de skulle få snygga hundar som gick jättebra på jakt. Det blev inte så. Idag är det inte otroligt att uppfödare kan ha både jakttyp och utställningstyp (eller traditionell labrador kanske man borde kalla dem), men de korsar dem inte i avel, utan har dem som två olika raser.

Tråkigt är dock när man ser att sällskapshundar, som genom sin rastypiska mentalitet fungerar jättebra inom t ex agility, men där folk tror att man måste köpa sin agilityhund från uppfödare som inte ställer ut, utan bara meriterar inom agility. De som har högt utställningsmeriterade hundar anses plötsligt inte föda upp bra hundar, för ska man vara riktigt seriös så avlar man bara på fula hundar (enligt rasstandarden). Sådana gånger så riskerar en ras att delas, utan någon annan anledning än att folk är okunniga.

Älghundarna har ju lyckats kombinera jakt och utställning. För att bli utställningschampion så måste hunden först vara jaktchampion. Nu är iofs retriever och spaniel inte lika extrema jakthundar, utan är trevliga allroundhundar för den aktiva hundägaren, inte bara för fågeljägaren.

Angående schäfertyperna så finns det gammla filmer från Hitlers borg där man kan se Schäfrar av utställningstypen. Men då var nog det inte så medvetet delat.

 

[Myrten]

[…]
Tråkigt är dock när man ser att sällskapshundar, som genom sin rastypiska mentalitet fungerar jättebra inom t ex agility, men där folk tror att man måste köpa sin agilityhund från uppfödare som inte ställer ut, utan bara meriterar inom agility. De som har högt utställningsmeriterade hundar anses plötsligt inte föda upp bra hundar, för ska man vara riktigt seriös så avlar man bara på fula hundar (enligt rasstandarden). Sådana gånger så riskerar en ras att delas, utan någon annan anledning än att folk är okunniga.

Älghundarna har ju lyckats kombinera jakt och utställning. För att bli utställningschampion så måste hunden först vara jaktchampion. Nu är iofs retriever och spaniel inte lika extrema jakthundar, utan är trevliga allroundhundar för den aktiva hundägaren, inte bara för fågeljägaren.

Men det är det inte naturligt att någon som vill satsa på agility köper av en uppfödare med kunskap inom agility? Bara för att hunden är av en ras som temperamentsmässigt bör passa gör inte alla individer det. Speciellt som många sällskapshundar inte prövas alls i syfte att undersöka om det rastypiska temperamentet är bevarat. Temperament som det bedöms i utställningsringen ger viss information men säger inget om tex Will to please eller jaktlust.

Angående delade championat för spaniel och retriever är det ju så i UK, som för många av dessa raser är ursprungslandet. Så det känns inte så kontroversiellt att vi har det i Sverige.

 

[Lhas]

Intressant när färger bara dyker upp sådär! Hos whippets är ju alla färger utom merle tillåtna och önskvärda, så det blir inte riktigt samma sak, men det föds whippar med sadel ibland riktigt ovanligt dock.

Jäklar

 

[Lyan]

Intressant när färger bara dyker upp sådär! Hos whippets är ju alla färger utom merle tillåtna och önskvärda, så det blir inte riktigt samma sak, men det föds whippar med sadel ibland riktigt ovanligt dock.

Och brindle på det också. Häftigt!

 

[Dentaku]

Långhårig och korthårig collie har exakt samma ursprung som border collie, och delades upp i olika raser för att fårbönderna ville behålla sin arbetande hund när fokus för de förra två lades alldeles för mycket på utseende. I och med det försvann också alla andra färger utom de tre man ser idag - sobel, merle och trefärgad. Enfärgade hundar har också försvunnit och nästan alla har bara det vitfläcksanlag som kallas irish, som ger den klassiska halskragen. I USA har man dock bevarat och avlar på s k övertecknat vita hundar som bara har färg på huvud, svans och någon fläck på kroppen.

Hugh Dalziel, en flitig utställningsbesökare, skrev i slutet av 1800-talet detta om collien:

"I believe black and white, with more or less of tan, to be the predominating colour, and not black and tan, as has been so often insisted on in recent years. All black, black and tan, black and white without tan, red and white, red tawny grizzled, and beautiful blue-grey and white mottle or mirled, I have seen, and it must always be a matter of taste which is preferred. I like the tricoloured best, and do not  object to a good dash of white. If there is much white it is sure to appear on the collar, the feet, and lower legs and the tip of the tail."

 

[Migo]

Långhårig och korthårig collie har exakt samma ursprung som border collie, och delades upp i olika raser för att fårbönderna ville behålla sin arbetande hund när fokus för de förra två lades alldeles för mycket på utseende. I och med det försvann också alla andra färger utom de tre man ser idag - sobel, merle och trefärgad. Enfärgade hundar har också försvunnit och nästan alla har bara det vitfläcksanlag som kallas irish, som ger den klassiska halskragen. I USA har man dock bevarat och avlar på s k övertecknat vita hundar som bara har färg på huvud, svans och någon fläck på kroppen.

Hugh Dalziel, en flitig utställningsbesökare, skrev i slutet av 1800-talet detta om collien:

"I believe black and white, with more or less of tan, to be the predominating colour, and not black and tan, as has been so often insisted on in recent years. All black, black and tan, black and white without tan, red and white, red tawny grizzled, and beautiful blue-grey and white mottle or mirled, I have seen, and it must always be a matter of taste which is preferred. I like the tricoloured best, and do not  object to a good dash of white. If there is much white it is sure to appear on the collar, the feet, and lower legs and the tip of the tail."

Och alla som har stått på en buskig bergssida och samlat djur, förstår varför fårbönderna genom tiderna har gillat att ha mestadels svarta hundar med lite vitt på, inte melerade, bruna eller gråa. Det är i stort sett omöjligt att se en brun hund på en höstfärgad hillside... För både herde och djur. Och vi vill att djuren ska se hunden, snabbt se att det är en vallhund och vart den är på väg.

Ändå utesluts inga färger, så länge hunden faktiskt kan göra jobbet.

 

[Dentaku]

Och alla som har stått på en buskig bergssida och samlat djur, förstår varför fårbönderna genom tiderna har gillat att ha mestadels svarta hundar med lite vitt på, inte melerade, bruna eller gråa. Det är i stort sett omöjligt att se en brun hund på en höstfärgad hillside... För både herde och djur. Och vi vill att djuren ska se hunden, snabbt se att det är en vallhund och vart den är på väg.

Ändå utesluts inga färger, så länge hunden faktiskt kan göra jobbet.

Det verkar alltså inte vara en slump att sobel(för att inte tala om merle!) är så oerhört mycket vanligare hos lång- och korthårscollien.

 

[Migo]

Det verkar alltså inte vara en slump att sobel(för att inte tala om merle!) är så oerhört mycket vanligare hos lång- och korthårscollien.

Typ så. Fast det håller ju på att ändras nu...

 

[BornAgain]

Ett problem vi har i podengovärlden är att folk alltid vill ha det sällsynta. När hundarna blir mer sällskapshundar så finns det folk i USA som avlar på de inte önskvärda och t.o.m. diskvalificerande färgerna. Vi har även folk i Sverige som gärna använder det udda utan att synbart fundera alltför mycket på hur det ser ut bakom och vilka kvalitéer den enskilda hunden har.

Jag förstår inte hur "fel" färg kan diskvalificera en annars god hund med bra bakom - men jag kan inte heller förstå hur folk kan gå bonkers för en fawn/gul flatte eller en svart podengo.

 

[geting]

Typ så. Fast det håller ju på att ändras nu...

Hur menar du? Har inte så bra koll på BC-världen. Börjar sobel bli poppis?

 

[Ainon]

Mer att det går mode i färger och andra utseendemässiga egenskaper.

Brun i någon form, korthårig och slimmad med ståöron tycker jag verkar poppis.

För länge sedan skulle bordern enligt en äldre bondebekant iaf helst vara en rejält långhårig lite grövre typ av border collie med uttryck som gjorde att de ’såg kloka och snälla ut’, han tycker min korthåriga kofärgade med ståöron är en ful avart som aldrig hade fått flytta hem till honom

Har suttit och läst lite om hur olika raser har förändrats sedan de introducerades. Man blir lite slagen av hur många raser har förlorat färger som en gång i tiden var fullt godkända - någon bestämde sig för att det var fult, helt enkelt. Vet att t.ex. gula flattar fortfarande dyker upp då och då, men de är ändå inte godkända. Finns det någon ”rörelse” inom rasen som vill få dem godkända? Hur ser det ut hos era raser - har ni förlorat någon färg under åren? Finns det några färger som tekniskt sätt existerar men som inte uppskattas och därför inte syns? Tankar på det hela?

Här är några exempel jag kunde hitta, fyll gärna på om ni kan fler:
- Irländsk setter som nu är två raser: röd och röd&vit
- Gordon setter brukade finnas i både svart och tricolor variant
- Bullmastiff fanns som ”pied” (vit med mörka fläckar) men det togs ut ur standarden på 1880-talet av okänd anledning
- Rhodesian ridgeback fanns som brindle (och med vita tassar) när den först etablerades

 

[Fruentimber]

Tråkigt är dock när man ser att sällskapshundar, som genom sin rastypiska mentalitet fungerar jättebra inom t ex agility, men där folk tror att man måste köpa sin agilityhund från uppfödare som inte ställer ut, utan bara meriterar inom agility. De som har högt utställningsmeriterade hundar anses plötsligt inte föda upp bra hundar, för ska man vara riktigt seriös så avlar man bara på fula hundar (enligt rasstandarden). Sådana gånger så riskerar en ras att delas, utan någon annan anledning än att folk är okunniga.

Hur vet jag att jag hittar en bra agility-hund genom att stå och titta på hundar i vänstervarv?

Givetvis ser jag hellre andra meriter än just BIR/BIM-vinster. Inom flera raser premieras de tyngre och grövre hundarna, som föga passar särskilt bra i agility t ex. Inom min egen ras finns där exemplar som tas fram i utställningsringen, men som skulle ha stora bekymmer med att sköta sitt ursprungliga jobb som boskapsfösare, då trenden tenderar att gå åt alltför djupa bröstkorgar som nästan släpar i backen, tunga hundar med dålig höjd på benen. Det är ändå en ras som många räknar som sällskapshund, eftersom det framför allt är det som de används till idag. Dvs vill jag ha en funktionell hund, så tittar jag inte främst på de från uppfödare som bara ställer ut.