Jag håller med. Är själv uppväxt i en familj med fyra barn (vi har dock samma föräldrar, men är uppdelade på två kullar), vi hade sjusitsig bil tills jag, som är äldst, hade tagit körkort. Mamma och pappa skaffade inte den bilen förrän jag var kanske fjorton, då var min syster som är yngst sex år. Vi var så himla åksjuka när vi var små, att det var först då vi kunde börja åka lite ordentligt i bilen (jag är värst, och har kvar problemen även som vuxen). De hade den alltså bara några år. Efter det kunde vi börja köra med två bilar om alla nödvändigtvis skulle någonstans samtidigt och eftersom min äldste bror började jobba utomlands redan efter studenten har han sällan varit hemma efter det. En sjusitsig bil är inte helt fel även om man inte har så många barn (fyra) att det verkligen är ett krav. Mamma använde oftast de två bakre platserna som bagage.
Jag tycker det är en jättestor skillnad i att TS och hennes sambo redan har en son tillsammans, att TS sambo inte sagt tvärt nej och att det är fem år tills hans övre gräns för när han inte längre vill ha fler barn, jämfört med om han hade sagt nej till barn överhuvudtaget med TS för att han redan har barn med någon annan. Hans barn som bor varannan vecka kommer aldrig, och ska heller aldrig bli, TS biologiska barn och att hon funderat i banor om två verkar vara något hon gjort redan innan hon träffade mannen i fråga? Jag hade aldrig lämnat mannen i mitt liv för att han inte vill ha fler barn om vi redan hade haft ett, det är helt annorlunda om valet står mellan mannen och inga barn alls eller lämna för att (eventuellt) få barn med någon som vill.
