När den andra inte vill ha fler

[Sofie_B]

Vi har alltid sagt två barn och varit överens om det. Men sen blev jag oplanerat gravid med nummer två och ända sedan dess har jag önskat ett barn till, men först om några år. Men sambon säger nej och är hittills väldigt bestämd med det så det lutar åt att det inte blir fler, jag känner det som att det fattas något men respekterar såklart sambons nej.
Nu är vår minsta bara ett och det har varit lite jobbigt med honom i perioder innan vi upptäckte allergi så det har bara gjort sambon mer bestämd. Jag ger det nåt år så pratar vi igen.
Han frågade mig precis när minstingen fötts om jag verkligen ville ha en till, han trodde han var smart men mitt svar var att han skulle fråga igen om några dagar

Jag gjorde misstaget att under förlossningen upprepa mantrat ”det blir bara ett barn, det här ska jag ALDRIG göra igen!” så min man försöker fint påminna mig om det.

 

[Sofie_B]

När mitt barn var i ungefärlig ålder med ditt nu, upptogs alla mina tankar på hur mga barn vi skulle ha framöver. Liksom du var jag så upp-över-öronen-förälskad i situationen att jag plötsligt tyckte att ett helt fotbollslag och ett liv som hemma-fru var det mest ideala som jag kunde tänka mig. Jag kan lätt säga att jag var lite besatt i tankegångarna.

Med tiden lugnade både jag och hormonerna ner sig och plötsligt kunde jag resonera mer klart kring det. Och insåg att det var tur att jag inte agerade på de känslorna jag kände då. För idag är vi båda ganska säkra på att vi inte ska ha fler barn.

Så mitt råd är att andas och vänta.

Skönt att höra att det är fler som känt såhär! Tror också att det är mycket hormonerna som talar, men det är starka grejer alltså.. inte alls att leka med.

 

[Sofie_B]

Du är ju fortfarande "ung" om man kan säga så, och det är ändå fem år tills han är 45, och framför allt har ni ju er son. Jag hade avvaktat några år. Kanske har han ändrat sig om två-tre år, eller så kan ju du känna annorlunda när er son är större. Sambons barn är ju också äldre då, som någon annan skrev är ju inte en sextonåring lika sugen på att hänga med familjen på allt som en elvaåring, och i vilket fall blir tiden med storfamiljsanpassade bilar och sånt begränsat när hans äldre barn är så mycket större då.

Jag är lite i samma sits som din sambo, fast utan att ha ett förhållande. Jag vill inte ha barn, definitivt inte mer än ett, och kommer dessutom ha svårt att få barn på naturlig väg. Jag har jättesvårt att se mig själv tillsammans med en man som antingen inte har några egna barn men vill ha, eller med en som redan har men gärna vill ha gemensamma. Delvis därför det tog slut med mitt ex, han var nio år äldre än jag (närmade sig 40) och vill ha många barn. Har inga sen innan. Jag kunde inte ge honom det han helst av allt vill ha. Nu var det absolut inte bara därför det tog slut, och nu har ju ni faktiskt ett gemensamt barn vilket gör er situation annorlunda. Men i ert fall har ni ju lite tid på er att tänka och landa i er nya familj och komma fram till ett beslut som är bra för er båda.

Så är det ju absolut! Man vet inte vad någon av oss känner om några år och eftersom jag ändå bestämt känner att jag inte vill ha en till den närmsta tiden är det egentligen en icke-fråga just nu. Mer bara känslorna som härjar fritt och den här ”njut nu för du får aldrig uppleva att ha en sån här liten igen”-känslan kastar en lite sorgsen skugga över tiden med min son och det känns så tråkigt. Jag vill ju bara njuta fullt ut!

 

[Sofie_B]

Jag hade oxå väntat om jag var du. Är han mannen du vill leva med och det är otänkbart att lämna då har du väl redan svaret på frågan?

Jag har inga barn så jag är väl inte rätt person att säga att jag aldrig hade valt bort mannen i mitt liv för att få ett barn till. Hade varit en helt annan grej om ni inte hade haft barn alls och han inga ville ha. Men att riskera att bli olycklig en lång tid framöver för att få ett barn till , hur lyckligt blir det liksom?

Kan ju finnas en risk att barn nr 2 bara blir en påminnelse om den lyckan du gick miste om .... eller så träffar du en ny man som du blir ännu mer lycklig med, vem vet Det blir ju en chansning!

Nej, och jag blev lite förvånad när det kom upp som förslag här, att lämna den här relationen för att få fler barn finns inte i min värld.. men jag vill inte heller bli bitter om 15 år, så tänkte mer i banorna om att kanske gå i terapi och bearbeta dom känslorna i förebyggande syfte i så fall. Som du säger hade det varit en stor skillnad om min man inte velat ha barn alls, men då hade jag aldrig varit i den här relationen. Som sagt så har han sagt ett till hela tiden så jag visste vad jag gav mig in på, likväl som han visste att jag ville ha helst två. Men ingen av oss känner tillräckligt starkt i frågan för att bryta upp för det, då hade vi inte varit tillsammans. Dock var det mysigare med bebis än jag förstått!

 

[Sofie_B]

När min dotter var fem-sex veckor ville jag ha minst fyra barn, gärna typ ännu fler. Sen lugnade hormonerna ner sig efter några månader och jag insåg att det nog räckte med ett till, om ens det. Mitt råd är att inte försöka fatta några beslut om antalet framtida barn när du befinner dig mitt i det första hormongalna bebisruset. Försök släppa det i några månader och gosa med bebisen istället.

Tror att det är ett jättebra råd, och jag försöker. Tyvärr tar dom här tankarna lite för mycket fokus och kastar en skugga över tiden med sonen. Det är liksom FÖR mysigt och tanken på att det går så fort gör mig stressad.

 

[KattenKorven]

Tror att det är ett jättebra råd, och jag försöker. Tyvärr tar dom här tankarna lite för mycket fokus och kastar en skugga över tiden med sonen. Det är liksom FÖR mysigt och tanken på att det går så fort gör mig stressad.

Vet inte om det är till någon direkt tröst, men sån mys-stress är också heeelt normal när man har en pyttebebis. Tiden går superfort hela tiden med barn! (Enligt min mamma som har fyra vuxna barn så har hon fortfarande inte vant sig vid hur fort det går.)

 

[supersonic]

Jag gjorde misstaget att under förlossningen upprepa mantrat ”det blir bara ett barn, det här ska jag ALDRIG göra igen!” så min man försöker fint påminna mig om det.

Helt ärligt kommer jag aldrig över de känslorna (att det går för fort). Jag känner så ganska ofta med min fyraåring också så jag antar att det följer med livet ut.

 

[Sofie_B]

Vet inte om det är till någon direkt tröst, men sån mys-stress är också heeelt normal när man har en pyttebebis. Tiden går superfort hela tiden med barn! (Enligt min mamma som har fyra vuxna barn så har hon fortfarande inte vant sig vid hur fort det går.)

Usch, säg inte så! Jag försöker tänka att var tid har sin charm, men kan ändå inte komma över känslan att han snart flyttar hemifrån och glömmer sin gamla mamma.

 

[Sofie_B]

Helt ärligt kommer jag aldrig över de känslorna (att det går för fort). Jag känner så ganska ofta med min fyraåring också så jag antar att det följer med livet ut.

Åååååh, säg inte så! Får längta efter en trotsperiod så att jag blir lite less på honom.

 

[TinyWiny]

Usch, säg inte så! Jag försöker tänka att var tid har sin charm, men kan ändå inte komma över känslan att han snart flyttar hemifrån och glömmer sin gamla mamma.

Var tid har sin charm. Jag minns mina barns uppväxt med glädje, varje ålder hade sin alldeles egna charm. Allt har fortfarande sin charm nu när de är vuxna. Att få följa dem, vara med på ett litet hörn av deras liv även nu är precis lika fantastiskt som det var när de var små, det är bara olika saker som gäller i olika åldrar. Jag har idag varit ute och ridit med min dotter som är hemma över påsk och hälsar på. Det är precis lika värdefullt nu som det var när hon var tretton, åtta eller sexton och precis lika värdefullt som det har varit att få vara en del av mina barns liv från att de blev till.
Var tid har sin charm

 

[Kattennizze]

Nej, och jag blev lite förvånad när det kom upp som förslag här, att lämna den här relationen för att få fler barn finns inte i min värld.. men jag vill inte heller bli bitter om 15 år, så tänkte mer i banorna om att kanske gå i terapi och bearbeta dom känslorna i förebyggande syfte i så fall. Som du säger hade det varit en stor skillnad om min man inte velat ha barn alls, men då hade jag aldrig varit i den här relationen. Som sagt så har han sagt ett till hela tiden så jag visste vad jag gav mig in på, likväl som han visste att jag ville ha helst två. Men ingen av oss känner tillräckligt starkt i frågan för att bryta upp för det, då hade vi inte varit tillsammans. Dock var det mysigare med bebis än jag förstått!

Jag förstår inte varför det är så förvånande. Du skriver ju inledningsvis att du starkt vill ha flera barn och din man är tveksam. Då finns det ju bara ett antal lösningar, du övertala mannen att skaffa flera barn fast han inte vill innerst inne, mannen ändrar sig och vill ha fler barn, och det sista din vilja att ha flera barn är så stark att du lämnar honom och skaffar barn med någon annan eller ensam. Krasst sett är det ju så. Sen ville du ju höra hur andra resonerar och jag resonerar så att jag hade valt det sista alternativet. Så varför du blir förvånad förstår jag nog inte, jag svarade på ditt första inlägg. Ja ett alternativ till finns förstås, att fu ändrar dig och är nöjd med ett.
Problemet är ofta vid sådana här livsavgörande beslut, att någon ger med sig för att kompromissa och anpassa sig till någon med starkare vilja och ambition. Jag säger inte att ni kommer göra det alls, men risken finns alltid. Och när det gäller att skaffa barn är alltid beslutet att skaffa ett överordnat än att inte skaffa ett. Alltid.

 

[ako]

Helt ärligt kommer jag aldrig över de känslorna (att det går för fort). Jag känner så ganska ofta med min fyraåring också så jag antar att det följer med livet ut.

Vår ”stackars” lilla trea, snart fyra år, får fortfarande finna sig i att då och då bli kallad ”bäbisen” . Inte lätt att vara yngst...

 

[supersonic]

Vår ”stackars” lilla trea, snart fyra år, får fortfarande finna sig i att då och då bli kallad ”bäbisen” . Inte lätt att vara yngst...

Det kan jag förstå

 

[fio]

Jag förstår inte varför det är så förvånande. Du skriver ju inledningsvis att du starkt vill ha flera barn och din man är tveksam. Då finns det ju bara ett antal lösningar, du övertala mannen att skaffa flera barn fast han inte vill innerst inne, mannen ändrar sig och vill ha fler barn, och det sista din vilja att ha flera barn är så stark att du lämnar honom och skaffar barn med någon annan eller ensam. Krasst sett är det ju så. Sen ville du ju höra hur andra resonerar och jag resonerar så att jag hade valt det sista alternativet. Så varför du blir förvånad förstår jag nog inte, jag svarade på ditt första inlägg. Ja ett alternativ till finns förstås, att fu ändrar dig och är nöjd med ett.
Problemet är ofta vid sådana här livsavgörande beslut, att någon ger med sig för att kompromissa och anpassa sig till någon med starkare vilja och ambition. Jag säger inte att ni kommer göra det alls, men risken finns alltid. Och när det gäller att skaffa barn är alltid beslutet att skaffa ett överordnat än att inte skaffa ett. Alltid.

Alltså jag är lite förundrad men menar du att ett ofött barn är viktigare än sitt livs kärlek alltså?
Jag förstår absolut grejen med om mannen inte vill ha barn alls men när man redan har ett barn tillsammans ?

 

[MiniLi]

Jag tänker att det kan vara klokt att vara i nuet istället för att stressa om beslut som ligger så mkt som fem år framåt..

Sen en fundering - vad är det du menar att du vill ha när du säger ”två barn”?
För nu har ni ju egentligen tre barn. Jag vet att de äldre inte är dina biologiska och att du kom in ”sent” i deras liv, men de är ju också barn i er familj. Eller är det just bebistiden? Graviditet? Ngn slags känsla kring egenproducerade avkommor?

I slutändan så är ni ju ändå en familj och du kanske behöver tänka mer kring den helheten. Vill du ha fyra barn? För det är ju så din verklighet kommer se ut även om du bara fött två av dem..

 

[Raderad medlem 6459]

Och när det gäller att skaffa barn är alltid beslutet att skaffa ett överordnat än att inte skaffa ett. Alltid.

Vad menar du här?

 

[Sofie_B]

Var tid har sin charm. Jag minns mina barns uppväxt med glädje, varje ålder hade sin alldeles egna charm. Allt har fortfarande sin charm nu när de är vuxna. Att få följa dem, vara med på ett litet hörn av deras liv även nu är precis lika fantastiskt som det var när de var små, det är bara olika saker som gäller i olika åldrar. Jag har idag varit ute och ridit med min dotter som är hemma över påsk och hälsar på. Det är precis lika värdefullt nu som det var när hon var tretton, åtta eller sexton och precis lika värdefullt som det har varit att få vara en del av mina barns liv från att de blev till.
Var tid har sin charm

Vad härligt att höra!

 

[Sofie_B]

Jag förstår inte varför det är så förvånande. Du skriver ju inledningsvis att du starkt vill ha flera barn och din man är tveksam. Då finns det ju bara ett antal lösningar, du övertala mannen att skaffa flera barn fast han inte vill innerst inne, mannen ändrar sig och vill ha fler barn, och det sista din vilja att ha flera barn är så stark att du lämnar honom och skaffar barn med någon annan eller ensam. Krasst sett är det ju så. Sen ville du ju höra hur andra resonerar och jag resonerar så att jag hade valt det sista alternativet. Så varför du blir förvånad förstår jag nog inte, jag svarade på ditt första inlägg. Ja ett alternativ till finns förstås, att fu ändrar dig och är nöjd med ett.
Problemet är ofta vid sådana här livsavgörande beslut, att någon ger med sig för att kompromissa och anpassa sig till någon med starkare vilja och ambition. Jag säger inte att ni kommer göra det alls, men risken finns alltid. Och när det gäller att skaffa barn är alltid beslutet att skaffa ett överordnat än att inte skaffa ett. Alltid.

Alltså jag är lite förundrad men menar du att ett ofött barn är viktigare än sitt livs kärlek alltså?
Jag förstår absolut grejen med om mannen inte vill ha barn alls men när man redan har ett barn tillsammans ?

@Kattennizze visst är det så! Jag förstår helt hur du menar, och jag håller med om att det rent krasst är dom alternativ som finns. Däremot så resonerar jag nog som @fio och för mig är det inte ens ett alternativ (det är därför jag inte tänkt tanken och därför jag blir förvånad). Inte när det redan finns ett gemensamt barn. Men sen inser jag också att jag är väldigt fast i min tanke om att kärnfamiljen är det optimala, förutsatt att dom vuxna är lyckliga och mår bra i sin relation. Det gör att jag tycker att i nuvarande konstallation är vi fem som är lyckliga, om jag skulle göra slut och skaffa ett till barn själv tror jag inte någon skulle vara lycklig. Men det är ju jag. Sen skulle det krävas väldigt mycket för att jag skulle vilka skilja mig, för mig är äktenskapet heligt och överordnat väldigt mycket, även barnfrågan. Om vi ponerar att mannen inte hade haft barn sedan tidigare och det efter en tid visat sig att han inte kunnat få barn men jag kunde så hade jag ändå inte lämnat mig, men det hade varit en sorg att inte kunna få gemensamt barn.

 

[Sofie_B]

Jag tänker att det kan vara klokt att vara i nuet istället för att stressa om beslut som ligger så mkt som fem år framåt..

Sen en fundering - vad är det du menar att du vill ha när du säger ”två barn”?
För nu har ni ju egentligen tre barn. Jag vet att de äldre inte är dina biologiska och att du kom in ”sent” i deras liv, men de är ju också barn i er familj. Eller är det just bebistiden? Graviditet? Ngn slags känsla kring egenproducerade avkommor?

I slutändan så är ni ju ändå en familj och du kanske behöver tänka mer kring den helheten. Vill du ha fyra barn? För det är ju så din verklighet kommer se ut även om du bara fött två av dem..

Precis, och vår familj har fem medlemmar, varav tre är barn. Vi har en superfin relation jag och bonusbarnen, men dom är inte mina barn. Dom har en mamma och en pappa och sen har dom två bonusvuxna i mig och mammans nya. Det finns något jättefint i det bandet och vi kan spela en väldigt betydande roll i barnens liv, men det blir aldrig och ska aldrig heller i min mening bli som en mamma-barnrelation. Dessutom kom jag in så sent i bonusbarnens liv, dom var 7 och 9 när vi träffades, så jag har missat jättemycket av ”barntiden”.

Dock ser jag ju, rent praktiskt, att vår familj mår bättre av att ha tre barn än fyra och det är därför jag rent logiskt är beredd att nöja mig med ett gemenstamt. Dock var det här med att få vara mamma med alla känslor (och hormoner ) det innebär och den närhet och totala och absoluta kärlek man känner till sitt barn mycket mysigare än jag föreställt mig. För visst är det det som gör det, tar man bort att det här är min bebis ur ekvationen så är det kanske inte superhärligt med den första tiden där dagarna mest består att att byta bajsblöja och nätter med dålig sömn och en bebis som bara tittar skeptiskt på en dom få stunder man får kontakt på dagen.

 

[ako]

Precis, och vår familj har fem medlemmar, varav tre är barn. Vi har en superfin relation jag och bonusbarnen, men dom är inte mina barn. Dom har en mamma och en pappa och sen har dom två bonusvuxna i mig och mammans nya. Det finns något jättefint i det bandet och vi kan spela en väldigt betydande roll i barnens liv, men det blir aldrig och ska aldrig heller i min mening bli som en mamma-barnrelation. Dessutom kom jag in så sent i bonusbarnens liv, dom var 7 och 9 när vi träffades, så jag har missat jättemycket av ”barntiden”.

Dock ser jag ju, rent praktiskt, att vår familj mår bättre av att ha tre barn än fyra och det är därför jag rent logiskt är beredd att nöja mig med ett gemenstamt. Dock var det här med att få vara mamma med alla känslor (och hormoner ) det innebär och den närhet och totala och absoluta kärlek man känner till sitt barn mycket mysigare än jag föreställt mig. För visst är det det som gör det, tar man bort att det här är min bebis ur ekvationen så är det kanske inte superhärligt med den första tiden där dagarna mest består att att byta bajsblöja och nätter med dålig sömn och en bebis som bara tittar skeptiskt på en dom få stunder man får kontakt på dagen.

Som sagt, ta det lugnt och vänta några år! Försök att inte tänka på det nu utan njut av bäbistiden och ta upp saken med din man längre fram. Av det du beskriver så låter han ju trots allt inte helt anti ett barn till även om han själv tycker att det hade räckt med tre (och då han redan har tre som han älskar och är en bra pappa till så lär det ju bli detsamma med nr 4 i så fall). Om han absolut inte vill när det kan vara aktuellt om några år så får du ta tag i ditt mående med ev samtal med terapeut då om du känner behov av det.

Att det däremot skulle vara så väldigt mycket mer opraktiskt att ha ett barn till kan jag inte riktigt se. Visst, en större bil behövs ju förstås (vi köpte faktiskt 7- sitsig även fast vi ”bara” har tre barn- skönt med plats och bra att kunna köra kompisar osv) , men det finns ju många modeller med extrasäten bak. De stora barnen bor ju dessutom bara varannan vecka och den äldsta kommer ju att vara vuxen ganska snart efter det eventuella lillasyskonet ankomst.

Så njut av bäbistiden nu och ha en skön vår!!