Jag kommer inte att spekulera i mabuses avsikter eller hennes inställning till barn.
Snarare ser jag de svar hon får som en skola i socialisering, och den socialiseringen drar sig inte för att använda rätt hårda metoder. Du har ju gjort det, tex.
Man "måste" alltså låta på ett visst sätt, småhoppa av iver inför bebisprylshoppingen, bekräfta andra kvinnor i den ivern, för att framstå som en kvinna som kommer att älska sitt barn? Uppenbarligen kan många här endast hantera just den sortens uttryck för föräldrakärlek.
Eller borde jag skriva moderskärlek?
Tror du att blivande fäder skriver om bebisshoppingen på samma sätt på mansdominerade forum? Jag tror inte det. Enligt ditt tolkningssätt älskar alltså de männen inte sina barn.
Varför ser du inte att det du gör är att tolka de bekanta uttrycken "idag ska vi shoppa barnvagn
" som något du känner dig bekant med - nämligen kärlek till barn? Och att du tolkar andra uttryck "jag tycker inte att shopping är så roligt, det får min man fixa sen" som något du inte känner dig bekant med - nämligen brist på kärlek till barn?
Därför: ser vi bara det minsta lilla sakligt på de här exemplen så kan vi lika gärna tolka shoppingglädjen som jag föreslog, som att barnet är ett slag accessoar, som att göra den oerhört hårdhänta och kallhamrade tolkning som du gjorde.
Intressant att notera är ju också att mabuse resonerat om shoppingen utifrån barnet - vad det kommer att behöva och passa i beroende på vilken person det är (utseende, storlek etc) - till skillnad från de som så ivrigt shoppar. De väntar inte in den individ som man lätt skulle kunna förledas att tro borde vara huvudperson, utan de shoppar till det barn de på förhand tänker sig att få. Inte
enbart en accessoar, men
också en accessoar. Eller. Som ska se ut, utrustas och kläs på vissa vis, som inte har med själva barnet att göra, utan med mamman (föräldrarna).