Jag har alltid varit en hästgalning. Men det senaste året har det bara gått utför. Jag går just nu på gymnasiet och mycket tid går till plugg. Vid sidan om har jag sen 5 år tillbaka två hästar, ett russ som mestadels blir körd och en D-ponny 8 år som jag rider på. Med andra ord har jag utbildat D-ponnyn själv, eftersom jag fick honom när han var 3 år. Jag hade ej tidigare haft någon häst utan hade endast erfarenheter från ridskolan samt vänner och släktingar som jag hjälpte, så när jag då köpte unghästen blev det väl lite snackigt och jag som bara var 14 år ansågs inte kunna utbilda henne korrekt. Men jag körde mitt race och tyckte det var roligt.
Jag har tävlar en del, mest dressyr, visserligen låga klasser (Lätt C, B och A) men med goda resultat. Jag har alltid känt att vi ändå varit ovanligt dåliga, att min ponny skulle vara så mycket bättre om han kommit till en erfaren ryttare. Men jag har fortfarande njutit och sett fram emot passen med honom, ja, egentligen med båda hästarna. Men nu när alla mina hästvänner flyttat ifrån trakterna och jag inte längre har någon att rida ihop med, samt ett flertal jobbigare händelser som inträffat under senaste året, har min motivation till ridning och hästar överhuvudtaget fallit till botten. Jag rider för att jag måste, inte för att jag vill. Jag har ingen lust att åka på träningar eller tävlingar, ingen alls. Allt är tråkigt och så har det varit mer eller mindre hela tiden. Det har väl slagit mig att det kan bero bl.a. på att jag varken har tillgång till paddock eller ridhus och får träna på gärden som ofta är blöta och men därmed inte kan göra det "ordentligt", och att jag alltid numera är ensam när jag rider. Jag har insett att min motivation påverkar otroligt mycket av andra, när jag är hos andra som har häst och jag får se på deras "hästliv" blir jag stundvis jättemotiverad till att hålla på med mitt eget, men det håller bara i sig i några dagar. Jag har även märkt att jag påverkas mycket av vädret då jag en solig vecka för några veckor sen red 6 dagar under veckan, medan jag vanligtvis knappt rider 5. Jag var väldigt motiverad hela tiden, den soliga veckan. Sen blev det regnigt och molnigt igen och motivationen föll.. Jag jämför mig dessutom väldigt mycket med andra och inser mer och mer hur mycket jag misslyckats inom ridningen. 19 år och sämre än en 12-åring typ, åtminstone känns det så. Dressyr är oändligt tråkigt, hoppning är grymt kul. MEN, jag har fortfarande ingen tillgång till ridbana och kan därmed inte heller hoppa regelbundet... om jag inte åker på träningar förstås, men jag känner mig så dålig i jämförelse med dom andra så det är knappt jag vågar.
Det är nu jag börjar fundera på vad jag ska ta mig till egentligen. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan hästarna. Jag älskar pysslet omkring, stalljobbet osv. Men jag njuter inte längre av att gå in på Hööks för allt känns meningslöst. Men hästarna är mitt liv, jag är inget utan dom. Jag har bara tappat motivationen så jävla mycket, mer än någonsin. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag älskar dom så mycket, skulle aldrig kunna sälja dom. Har funderat på att låna ut på foder nästa vinter, men jag vill inte låna ut en utan skulle det vara så ska dom komma till samma ställe. Sen planerar jag att ta tillbaka dom när jag går ut gymnasiet (går 4 år då jag böt program efter ett år) och det kan ju bli svårt att hitta någon som kan ta emot 2 hästar samtidigt för en vinter. Detta grubbel..
Nu undrar jag hur ni haft det under alla era hästår, unga som äldre. Hart ni haft såna här riktiga down-perioder inom hästeriet och lyckats ta er upp igen? Jag är inte redo att lägga hästarna bakom mig ännu. Sälja kommer jag göra när jag blir för gammal ändå, så hon får ha en lagom gammal ryttare som hon kan utvecklas med. Men som sagt, det är inte dags ännu. Eller vågar jag inte erkänna för mig själv att jag faktiskt tröttnat? men jag vettefasen vad jag skulle göra på fritiden om jag inte hade dom. Känns som att jag får abstinens utan dom, men när jag väl har dom vill/orkar jag inte? BLIR GALEN! Vad tycker ni? Behöver verkligen hjälp!!!
Jag har tävlar en del, mest dressyr, visserligen låga klasser (Lätt C, B och A) men med goda resultat. Jag har alltid känt att vi ändå varit ovanligt dåliga, att min ponny skulle vara så mycket bättre om han kommit till en erfaren ryttare. Men jag har fortfarande njutit och sett fram emot passen med honom, ja, egentligen med båda hästarna. Men nu när alla mina hästvänner flyttat ifrån trakterna och jag inte längre har någon att rida ihop med, samt ett flertal jobbigare händelser som inträffat under senaste året, har min motivation till ridning och hästar överhuvudtaget fallit till botten. Jag rider för att jag måste, inte för att jag vill. Jag har ingen lust att åka på träningar eller tävlingar, ingen alls. Allt är tråkigt och så har det varit mer eller mindre hela tiden. Det har väl slagit mig att det kan bero bl.a. på att jag varken har tillgång till paddock eller ridhus och får träna på gärden som ofta är blöta och men därmed inte kan göra det "ordentligt", och att jag alltid numera är ensam när jag rider. Jag har insett att min motivation påverkar otroligt mycket av andra, när jag är hos andra som har häst och jag får se på deras "hästliv" blir jag stundvis jättemotiverad till att hålla på med mitt eget, men det håller bara i sig i några dagar. Jag har även märkt att jag påverkas mycket av vädret då jag en solig vecka för några veckor sen red 6 dagar under veckan, medan jag vanligtvis knappt rider 5. Jag var väldigt motiverad hela tiden, den soliga veckan. Sen blev det regnigt och molnigt igen och motivationen föll.. Jag jämför mig dessutom väldigt mycket med andra och inser mer och mer hur mycket jag misslyckats inom ridningen. 19 år och sämre än en 12-åring typ, åtminstone känns det så. Dressyr är oändligt tråkigt, hoppning är grymt kul. MEN, jag har fortfarande ingen tillgång till ridbana och kan därmed inte heller hoppa regelbundet... om jag inte åker på träningar förstås, men jag känner mig så dålig i jämförelse med dom andra så det är knappt jag vågar.
Det är nu jag börjar fundera på vad jag ska ta mig till egentligen. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan hästarna. Jag älskar pysslet omkring, stalljobbet osv. Men jag njuter inte längre av att gå in på Hööks för allt känns meningslöst. Men hästarna är mitt liv, jag är inget utan dom. Jag har bara tappat motivationen så jävla mycket, mer än någonsin. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag älskar dom så mycket, skulle aldrig kunna sälja dom. Har funderat på att låna ut på foder nästa vinter, men jag vill inte låna ut en utan skulle det vara så ska dom komma till samma ställe. Sen planerar jag att ta tillbaka dom när jag går ut gymnasiet (går 4 år då jag böt program efter ett år) och det kan ju bli svårt att hitta någon som kan ta emot 2 hästar samtidigt för en vinter. Detta grubbel..
Nu undrar jag hur ni haft det under alla era hästår, unga som äldre. Hart ni haft såna här riktiga down-perioder inom hästeriet och lyckats ta er upp igen? Jag är inte redo att lägga hästarna bakom mig ännu. Sälja kommer jag göra när jag blir för gammal ändå, så hon får ha en lagom gammal ryttare som hon kan utvecklas med. Men som sagt, det är inte dags ännu. Eller vågar jag inte erkänna för mig själv att jag faktiskt tröttnat? men jag vettefasen vad jag skulle göra på fritiden om jag inte hade dom. Känns som att jag får abstinens utan dom, men när jag väl har dom vill/orkar jag inte? BLIR GALEN! Vad tycker ni? Behöver verkligen hjälp!!!
.
