Mormor som gör skillnad på barnen

[Kilauea]

Sv: Mormor som gör skillnad på barnen

Min farmor tyckte minst om mig av alla barnbarn (vi var 4 st). Min bror kom först, sen mina två kusiner och sist jag. Visst, jag fick också presenter när jag fyllde år, men jag fick aldrig bekräftelse som de att jag var bra nog. Grät inte ens på hennes begravning....

Min farfar var annorlunda och framför allt min mormor och morfar - de älskade alla barnbarn lika mycket, om inte annat så dolde de det väl annars!

 

[Snurrfian]

Sv: Mormor som gör skillnad på barnen

Jag kan känna igen min egen mamma i en del, hon tyckte att det var svårt med den yngsta när han var yngre och valde dottern i första hand. Och tycker väl än i dag att dottern är enklare att ha med sig eftersom hon finner sig i det mesta när sonen protesterar och gör inte saker som han inte vill och talar om att han är hungrig osv.

Men numera gör hon saker med båda barnen utan problem och tar dem en och en oxå utan att göra någon större skillnad men de är nu 7 och 10 år gamla och är mer självgående.
Jag tror att en del människor helt enkelt inte riktigt känner sig bekvämma med små barn speciellt inte när de inte kan ägna all uppmärksamhet på det. Och även om man kanske inte behöver vakta dem hela tiden så tror de att det behövs. Tex så har min mamma suttit och "vaktat" sonen när han har lekt på sitt rum, trots att han var 4 år gamal och klarade sig alldeles utmärkt själv, så litar hon inte på det och gör det alltså mycket svårare än vad det är.

Så ta upp det till diskussion i ett lugnt sammanhang, lyssna på vad din mamma har att säga, det kanske bara är osäkerhet? Och avvakta lite, det är mitt råd.

 

[Depp]

Sv: Mormor som gör skillnad på barnen

Tack för alla era svar! Känns på något konstigt vis "bra" att veta att jag/vi inte är ensamma om detta. Även om det skulle vara mycket roligare om det inte förekom... Jag hoppas någonstans att detta skall lösa sig i och med att liten blir större och kan uttrycka sig själv. Men fortsätter det måste jag ju ta upp detta... det svåra är tycker jag att ta upp det utan att bli anklagande så att mormor känner sig attackerad. Jag vill ju hitta en lösning, inte skapa en större konflikt...

Jag förstår också att det är lättare med det större barnet som klär på sig själv, går på toaletten, äter själv och kan uttrycka sig mer. Jag vill ju kunna dela på barnen vid passning så att de kan få lite "egen tid". Men jag hoppas ju att det inte alltid ska gå utmärkt att passa den äldre och inte alls gå att passa den yngre...

Vi bor inte så nära varandra så vi ses inte så ofta. Nu hade jag ett specifikt ärende som var i mormors trakter, då tänkte jag att hon kanske ville spendera en dag med sina barnbarn så kommer ju jag sen. Rör sig om 4-5 timmar. Men nej.

Just nu var väl en extra deppig dag. Vi flyttade för 4 år sedan ut på landet, in i skogen. Trivs jättebra, men ibland kan jag verkligen sakna VÄNNERNA.
De där som kliver in utan att knacka för de vet att de är välkomna, de där som man bara "svänger förbi". Människorna här är trevliga, jättetrevliga. Sådär "hälsar-på ICA-trevliga" Men jag kan sakna det där tokroliga man har med sina vänner. Nu satt jag och deppade lite över barnens mormor så ringde jag till en person som jag väl umgåtts med mest här ute och tänkte att vi kanske kunde titta förbi och tänka på något annat än stund. När hon då svarade att "Jag håller på att duka fram till kvällens fest...!" ...då vart det lixom lite för mycket. Naturligtvis är hon inte tvungen att bjuda mig, det var bara lite för mycket när jag satt och kände mig ensam( å ja jag satt och tyckte lite synd om mig själv) så har grannen fest. Jaja... jag trivs ju för det mesta för mig själv i alla fall. Men nu var det en liten ned-period ett par dagar.
Avslutade dagen med att motorn i bilen skar och när jag sedan skulle tända eld i pannan så hade murstocken spruckit så det kom in rök i pannrummet - nej, det var inte den bästa dagen i mitt liv !

 

[Riley]

Sv: Mormor som gör skillnad på barnen

Jag har haft det problemet, men personligen, så att säga. Det vill säga, jag var barnet som mormodern ignorerade till förmån för mina kusiner. Vi bodde hos henne någon dag i veckan då våra föräldrar jobbade, och varje gång var en pina. Allt kusinerna gjorde lyftes fram och hon sa helt öppet till mig eller till mina föräldrar/kusiner och inför mig, att "varför är du inte lite mer som kusin x?", "titta vilken fin teckning kusin z gjorde, varför kan du inte också göra det?", "jaså, gillar hon inte det, x klagar då minsann inte" etc. etc.

Det slutade med att jag från cirka 8 års ålder vägrade träffa min mormor. Jag vägrade följa med på julafton, lät henne inte komma hem till mig på födelsedagen, och så vidare. Idag har jag inte träffat henne på minst 10 år, ser jag henne ute totalignorerar jag henne. Jag går inte runt och är arg eller påverkas av det, men det hon tyckt (tycker) om mig går inte att reparera eller förlåta. Jag kommer inte att bli ledsen när hon dör.

Vad jag vill säga är att barnet säkert kan påverkas när det blir äldre (om hon inte redan gör det, jag vet inget om barn och vid vilken ålder de börjar uppfatta saker och ting), men i längden är nog "risken" stor att det blir familjerelationen som blir lidande, inte nödvändigtvis dottern själv. Hur som helst hoppas jag att du kan prata med mormodern och att det ordnar sig för er alla på bästa sätt.

 

[Skjøldur]

Sv: Mormor som gör skillnad på barnen

Jag har haft det problemet, men personligen, så att säga. Det vill säga, jag var barnet som mormodern ignorerade till förmån för mina kusiner. Vi bodde hos henne någon dag i veckan då våra föräldrar jobbade, och varje gång var en pina. Allt kusinerna gjorde lyftes fram och hon sa helt öppet till mig eller till mina föräldrar/kusiner och inför mig, att "varför är du inte lite mer som kusin x?", "titta vilken fin teckning kusin z gjorde, varför kan du inte också göra det?", "jaså, gillar hon inte det, x klagar då minsann inte" etc. etc.

Det slutade med att jag från cirka 8 års ålder vägrade träffa min mormor. Jag vägrade följa med på julafton, lät henne inte komma hem till mig på födelsedagen, och så vidare. Idag har jag inte träffat henne på minst 10 år, ser jag henne ute totalignorerar jag henne. Jag går inte runt och är arg eller påverkas av det, men det hon tyckt (tycker) om mig går inte att reparera eller förlåta. Jag kommer inte att bli ledsen när hon dör.

Vad jag vill säga är att barnet säkert kan påverkas när det blir äldre (om hon inte redan gör det, jag vet inget om barn och vid vilken ålder de börjar uppfatta saker och ting), men i längden är nog "risken" stor att det blir familjerelationen som blir lidande, inte nödvändigtvis dottern själv. Hur som helst hoppas jag att du kan prata med mormodern och att det ordnar sig för er alla på bästa sätt.

 

[Skjøldur]

Kanske mormor hade hoppats att andra barnet skulle vara en pojke? Hur som helst kanske hon behöver lite hjälp att se att hon också är duktig? Öva till ex in sånger tillsammans med henne som ni kan sjunga för mormor.

 

[Fille]

Kanske mormor hade hoppats att andra barnet skulle vara en pojke? Hur som helst kanske hon behöver lite hjälp att se att hon också är duktig? Öva till ex in sånger tillsammans med henne som ni kan sjunga för mormor.

Gammal tråd!