Monodeppressiv

[pepp]

Finns det nån här som lever med en manodeppressiv person eller själv är mano? Hur är det för er i förhållandet? Märker du/hen av det?

 

[MM]

Sv: Monodeppressiv

Jag är bipolär.

Nog märks det av alltid. Jag mår ju dåligt 8 månader om året med varierande grad i min depression. Däremellan mår jag okej över sommaren med två hypomanier, en på våren och en på sensommaren.

Äter en hel drös med mediciner för detta. 3 fasta jag tar varje dag och 5 vid behov mediciner som två av dom tas varje vecka. Utan mina mediciner skulle jag ligga på psyket på heltid.

Vi har det bra i vårat förhållande men det prövas hela tiden. Jag har dessutom tre diagnoser till och med alla tillsammans så är jag ett vrak, typ.

Är det något speciellt du vill veta?

 

[pepp]

Sv: Monodeppressiv

Ursäktar rubriken

Är bipolär detsamma som mano?
Min pojkvän har nämnt att han varit rätt manodeppressiv tidigare och fortfarande kan få "attacker".
Han tar inga mediciner eller har fått nån diagnos så vitt jag vet.

Grejen är den är att vårat förhållande är som en berg och dalbana ibland
En vecka kan han vara jättekramig/pussig och fin, andra veckan drar han in sig i sin bubbla och går knappt att prata med. En vecka var det så illa att jag t.o.m trodde att han skulle göra slut med mig...

Jag är lite likadan, men skillnaden är att jag går hem till mig när jag är sån (vi är särbos) så han ska slippa känna på det.
Båda har ett stort behov av egentid.

 

[MM]

Sv: Monodeppressiv

Man sa manodepressiv förr, det nya ordet är bipolär. Så det är rätt

Vårat förhållande är också en berg och dalbana. Det går upp och ner hela tiden. Min man har lärt sig leva med det. Han vet hur han ska hantera det numera.
Jag har en av och på knapp. Eftersom jag även har borderline så svänger mitt humör rätt så konstant. Ena minuten är allt bra och i nästa vill jag lägga in mig på psyket.

Jag drar mig oftast undan när jag mår dåligt och stänger av helt. Därav fixar jag inte att jobba. Mår så dåligt att det är nästintill omöjligt när jag är deprimerad. Men när jag mår bättre så är jag ungefär som vem som helst, med några undantag. Jag har också ett stort behov av egentid. Trivs bäst själv.

Är det inte bättre han ber om att få göra en utredning?
Mina mediciner är guld värt. Klarar mig inte utan dom. Han kanske med skulle bli stabilare om han fick medicin.

 

[pepp]

Sv: Monodeppressiv

Vi har inte pratat så djupt om det... tror inte han är inne på att göra en utredning tyvärr, inte jag heller

Känner igen mig (och honom i mycket av det du skriver) dessvärre påverkas jag ganska rejält ibland av hans dipper och blir själv jättenere och tror att det beror på mig (han har förklarat flera ggr att det inte är mig) Har börjat läsa av när han vill vara ifred och när han är mer neråt. Är mycket värre nu under vinterhalvåret och mörkret...

 

[MM]

Sv: Monodeppressiv

Men varför inte göra en utredning? Finns ju inget negativt med det som jag kan se.

Jag är deprimerad som värst mellan oktober och fram till påsk. Är så varje år och har alltid varit.
Hur långa dippar har han? Och hur mår han annars? Har han några manier? Och samma frågor för dig.

 

[pepp]

Sv: Monodeppressiv

Han verkar också mer deprimerad nu under mörka vintern... (vi har bara varit ihop ett år snart) i början märkte jag inte alls av det...
Dipparna brukar vara runt en vecka ungefär, det är lite samma för mig, värst under vintern, dipparna är ungefär en vecka och kommer med jämna intervall utan speciell utlösning...

Annars mår han okej, han har lite problem med ont i lederna konstant, så jag tror det kan påverka mycket, samt att han är less på sitt jobb. Han överväger dock att börja plugga till våren, vilket jag tror är helt rätt.
Manier kan jag inte komma på, kan du komma med några exempel?

Jag tror jag har nämnt piller och så för han tidigare, men han nappade inte och jag vill inte hålla på tjata...

 

[MM]

Sv: Monodeppressiv

Okej, är du säker på att inget yttre påverkar? Det är det som brukar utlösta en depression/mani hos en bipolär. Men det händer så klart utan anledning med!
Det kan vara något litet bara. Det krävs inte mycket för att jag ska bli deprimerad.

Att han har ont i lederna är klart en bidragande faktor. Tex så har jag social fobi och det kan göra mig deprimerad ibland bara för att jag känner mig så isolerad. Små saker som tillhör ens vardag men som man inte tänker kan vara anledningen.

Min sista hypermani var i augusti. Då var jag på Kreta och lyckades spendera en hel del pengar utan att tänka mig för. Närmare bestämt 11.000 kr på mat, shopping och lyx som spa. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig..
Sen när jag kom hem så var jag full med energi och fick för mig skulle riva tapeterna i vardagsrummet för vi håller på att renovera. Så på tre dagar rev jag alla tapeter, spacklade och slipade, tog bort alla lister och var på väg att riva golvet men sansade mig lite och kunde låta bli.
Sen sover jag ytterst lite, kan inte vara stilla, blir irriterad för minsta lilla och får en väldigt kort stubin och det är alla andra som är idioter och inte jag själv.
Två veckor senare var jag deprimerad vilket är vanligt att bli efter en mani.

Medicin när man är bipolär är bara positivt. Det kan inte bli värre. Prata med honom igen om att söka hjälp. Vad kan det skada?

 

[Monifa]

Sv: Monodeppressiv

Jag är bipolär.
Har hittills inte lyckats leva i ett längre förhållande mer än med vänner. Man märker på mig i ett förhållande i vilken "fas" jag är i. Har borderline och ptsd också (det sistnämnda är väll det som sätter störst käppar i hjulen där förhållande).

Men om jag hittade nån som i perioder klarar av att lämna mig ifred och i nästa ge 110% vore det säkert lättare. Och som kan stå ut med hypermanin när jag sover en timme per natt och alla dumheter jag gör. Men de flesta tycker bara när jag är galen när jag sätter igång

Edit: äter inga mediciner. La om min kost, har strikta rutiner över min vardag, äter b12 och arbetar ständigt med att känna när topparna/Dalarna är på ingång så jag kan förbereda mig. Funkar bra oftast (utom vid mycket stress, förändringar eller slarv)

 

[Qelina]

Sv: Monodeppressiv

Jag är också bipolär, varit inlagd på sjukhus flera veckor för det och blivit skickad till psykakuten av läkare i öppenvården några gånger men lyckats "lura" läkarna på akuten så jag fått åka hem. Jag har haft ångestproblematik sen jag var typ 7 år, många långa depressioner ända sen jag var i 11 års åldern och i tonåren började de hypomana faserna komma. Min grundaffekt är i princip deprimerad, det är det jag är oftast. Det märks STOR skillnad på mig när jag blir hypoman och det svänger ruskigt fort, precis som det kan svänga precis lika fort tillbaka till en depression.Och det utan yttre påverkan.

Har också borderline men det blir en annan sorts svängningar av det, mer från stund till stund till eller från en dag till en annan till skillnad från det bipolära som är mer långvariga skov.

I de hypomana faserna tar jag mer stora ogenomtänkta beslut, startar projekt som egentligen inte alls är rimliga på något vis, blir extremt pratig och "fladdrig", får en massa ideér om allt möjligt, väldigt aktiv, ganska rolig tycker nog en del men, folk blir också stressade för jag kan inte sitta still, samtalen fladdrar runt utan en riktig röd tråd, jag pratar så snabbt så ingen hör vad jag säger, jag får för mig saker som jag aldrig nämnt förut men som jag nu är blixtsäker på, jag får bra självförtroende. Sen blir jag väldigt ångestfylld mot slutet av en hypoman period när all energi i mig sätter sig på ångesten och gör den tusen gånger starkare. Jag bli som ett vilt djur, alla intryck är så skarpa och starka. Jag klarar inte av ljud, ljus, känslointryck eller sortera min omgivning. Det blir läskigt att gå ut för att det blir för mycket intryck. Kan inte koncentrera mig på saker någon längre stund förutom om jag blir helt "manisk" på något särskilt projekt/område då kan jag gå in helt i det. Kan inte sova särskilt mycket men är pigg iaf.

När jag är djupt deprimerad har jag svårt att ta mig för saker, bara att duscha eller borsta tänderna känns som ett omöjligt uppdrag och jag har självmordstankar nästan hela tiden. Då blir jag tvärtemot det hypomana och drar mig undan, undviker ögonkontakt, blir väldigt ledsen, apatisk. Hatar mig själv, får dåligt självförtroende och självkänsla, kan inte fokusera eller koncentrera mig. Sover dåligt, är väldigt trött hela tiden.

Och ja, det har påverkat mina förhållanden (inte alls haft många) men man kan ju även tänka vänskapsförhållanden och familjeförhållanden. När jag är nere har jag svårt att ta mig för saker, planera träffar, höra av mig, orkar inte umgås mer än typ 1 timme,klarar inte att prata i telefon eller särskilt länge överhuvudtaget, klarar inte att resa någonstans utan måste ses hos mig eller i centrum precis här. Det finns fler olika sätt det påverkat på men det finns flera fina vänner och min familj som förstår och har lärt sig känna igen symtomen och de accepterar och låter mig vara som jag är men frågar och håller koll på mig så det inte drar iväg helt upp i det blå, eller ner i det svartaste svarta. Vissa har kanske skrämts iväg eller inte orkat med att jag är sjuk och inte kan leva ett vanligt liv (har ju anorexi också) men dom som finns kvar är de viktigaste för mig, för jag är ju ändå samma person där under allt det här. Även om det kan verka som helt olika personer ibland.

Det är inte säkert att han är bipolär för att det svänger en del, det kan finnas många andra förklaringar till det och just manodepressiv sjukdom (som det hette förr) finns det något mycket "fördomar" och tankar om, man använder lätt ordet manisk i fel sammanhang om man utgår från diagnoskriterierna, det blir liksom ett uttryck man svänger sig men lite grann. Men helt klart värt att söka hjälp för oavsett om det är det eller inte så förtjänar han ju att må bra och få hjälp. Och kanske är det bipolär sjukdom och då är det väldigt viktigt att få hjälp så fort som möjligt för risken finns att sjukdomen blir värre med åren.

Jag medicinerar med många mediciner men har 3 stycken som är just för det bipolära och de har räddat mitt liv. På riktigt utan överdrifter. Trodde inte det skulle kunna hjälpa mig men efter 7-8 års provande av olika mediciner hittade vi en kombination som hjälpte mig. Missade att ta en medicin i tre veckor och direkt blev allt kaos och bergodalbana och akutbesök till läkaren. Efter några dagar med medicinen igen blev det stabilare. Dock är det starka mediciner, jag har höga doser också vilket har en del biverkningar men utan medicinerna skulle jag nog inte leva nu eller så skulle jag vara mycket sjukare i min sjukdom än vad jag är nu så då får man ta det. Är inte symtom fri men mycket stabilare och klarar mig bättre.

 

[Qelina]

Sv: Monodeppressiv

Sorry, såg när jag postat att det blev jäääätte långt men låter det vara kvar ifall någon orkar läsa

 

[sthu]

Sv: Monodeppressiv

Jag fick diagnos bipolär i våras. Innan dess utreddes jag för depression. Jag var dålig i många år innan jag sökte hjälp. Bästa tipset; sök hjälp!

Förutom samtalsterapi har jag provat lite olika mediciner och doseringar, men inte hittat rätt än. Ska byta till litium nu i januari. Massa blodprover, urk!

Jag har en sambo, förlovade och glada. Vi har varit tillsammans sedan 2005.
Det har varit jobbigt, riktigt jäkla jobbigt, men det har fungerat. Vi flyttade ihop 2010, varit en riktig berg-och-dalbana men vi har fått det att funka ändå.
Har ingen aning om hur. Han är helt fantastisk som står ut med mig!

 

[pepp]

Sv: Monodeppressiv

Tack för era svar igår brast det för mig totalt, då han var frånvarande och "sur" hela helgen (förutom i fredags när vi drack lite) och han sa förlåt älskling, sa att "vi har ett problem med mitt humör" jag frågade om han inte kunde tänka sig att gå och prata med nån, men nej, big nono. Han förstår inte vad det skulle göra för nytta typ...

Grejen är den att det varit mycket nu, han har ordentliga problem med sina ben, har rasat 10 kg i vikt p.g.a att han inte kan träna, han känner sig oattraktiv, äcklig och låg
Det är skönt att läsa att ni fått det att fungera trots berg och dalbanor. Jag är ju tyvärr inte den stabilaste själv, så jag påverkas väldigt mycket av hans mående också.