Modersmyter!

[No1]

Hörde detta program häromdagen och vill rekommendera det.
Det handlar om myter och skuldbeläggandet runt moderskapet.

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2022166&BroadcastDate=&IsBlock

En aningen kontroversiellt och det var många som ringde/mailade in och var upprörda då myterna enligt dem var sanningar.

 

[Mitten]

Sv: Modersmyter!

Åh tack för tipset, sånt där är intressant Hoppas jag hinner lyssna på det imorgon, just nu har jag en obstinat, hungrig ett och ett halvt - åring som hindrar mig

 

[No1]

Sv: Modersmyter!

Åh tack för tipset, sånt där är intressant Hoppas jag hinner lyssna på det imorgon, just nu har jag en obstinat, hungrig ett och ett halvt - åring som hindrar mig

Ta dig tid, tror du kan tycka det är intressant.
Programmet var långt men jag tappade inte koncentrationen en enda gång

 

[jacko]

Sv: Modersmyter!

Tack för tipset, det ska jag lyssna på.

Läser just nu Från Signe till Alberte av Kerstin Thorvall, och det är befriande att läsa om att hon inte är någon idealmor utan har panikångest och liknande. Eller "befriande" och "befriande", men ibland känns det skamligt att jag inte är gladare än vad jag är över bebisen som ska komma i januari.

 

[No1]

Sv: Modersmyter!

Tack för tipset, det ska jag lyssna på.

Gör det och återkom gärna =)

Läser just nu Från Signe till Alberte av Kerstin Thorvall, och det är befriande att läsa om att hon inte är någon idealmor utan har panikångest och liknande. Eller "befriande" och "befriande", men ibland känns det skamligt att jag inte är gladare än vad jag är över bebisen som ska komma i januari.

Du, var inte det!

Jag har redan skrivit detta men jag tar det igen:
Jag har många vänner och bekanta som nu passerat 30 med råge.
Flera av dem har skjutit på barn till det sista men nu tvingats hoppa på babytåget trots att de innerst inne inte alls känner längtan efter vare sig barn eller föräldraskap.
Det är den krassa sanningen.
Samtliga beskriver skammen och hur de försöker åla sig ur omgivningens gratulationer och nyfikna frågor i stil med "Åh då är du väl jätteglad och förväntansfull nu".....öh nej....

Har en vän som redan har två barn men så träffar hon ny barnlös man, vilken verkligen vill ha ett eget barn.
Nu är hon gravid igen och i besk ton skall hon häromdagen till sin glättiga barnmorska sagt: "Nej, jag är inte ett dugg glad faktiskt. Jag vill bara ha det här överstökat så hoppas graviditeten, förlossningen och det första året går snabbt".

Så, du är inte ensam och inte värst .

 

[Gosi]

Sv: Modersmyter!

Lite utanför tråden, men jag var inte heller glad eller förväntansfull när jag var gravid. Till slut började jag nästan gråta när jag såg min gravidmage i spegel. Så jag undvek speglar sista 4 månaderna. Att träffas i föräldragruppen som MVC ordnade var bland det mest knäckande jag varit med om "alla" andra var förväntansfulla och glada, jag var bara illa mående, bitter och ledsen samt livrädd för en förlossningsdepression för om jag var så ledsen och inte såg fram emot bebisen överhuvudtaget "hatade" magen hur skulle det då bli när bebisen kom. När jag äntligen berättade för min MVC-sköterska under många tårar remitterade hon mig till en kurator, vilken jag aldrig han gå till för bebisen kom 1 månad tidigt, men kuratorn besökte mig på förlossningen och sedan någondag efteråt. Jag ångrar att jag inte bad om hjälp innan för då kanske inte graviditen varit ett enda mörker.
Nu är min son 10 månader och jag inte längre besviken över min graviditet. Jag hade mått väldigt bra av att höra att man behöver inte vara strålande lycklig under graviditeten det blir bra ändå. Ytterligare ett tips läs inte gravidtidningarna och liknande de spär bara på ångsten och bilden att alla gravida är lyckliga och förväntansfulla.

När sonen har somnat i kväll ska jag lyssna på programmet, hmm undrar om han börjar bli trött än...

 

[Minta]

Sv: Modersmyter!

Jag har lyssnat på programmet nu och tyckte det var väldigt intressant.
Det är såna här saker vi måste börja diskutera om, eftersom det är så många kvinnor som har ångest över alla förväntningar som finns angående amning, förlossning mm.

Jag tillhör för övrigt också de som hoppas att det första året går fort. Jag älskar min son, men bebistiden är inte rolig. Jag är inte så förtjust i bebisar över lag. Men det får man ju egentligen inte säga högt.

Och när jag ändå är igång så kan jag ju också berätta att jag avskyr att vara gravid. Båda gångerna har jag mått uselt psykiskt och ångrat mig flera gånger. Och förlossningarna är det värsta jag nånsin gjort.
Behöver jag påpeka att det inte blir fler än två barn?

 

[jacko]

Sv: Modersmyter!

Jag tycker ändå det är bättre nu än vad det varit förr? Jag menar, nu är man medveten om att det finns kvinnor som inte går upp helt i vare sig bebistankar eller gravidlycka.

Skönt att läsa att det är fler som gråter då och då inför kroppens förvandling, jag tycker det är ganska läskigt faktiskt. Jag var inte pinnsmal innan och jag är det verkligen inte nu. Och när naveln buktar ut, eller man ser Mollis röra sig som Sjöodjuret i Loch Ness där inne, då är paniken inte långt borta.

Maken är dock superglad och älskar magen, så jag hoppas att hans förtjusta kuttrande är det som Mollis (arbetsnamn, jag får inte igenom det tyvärr) hör mest av.

 

[Mabuse]

Sv: Modersmyter!

Det var väldigt intressant, tycker jag, framförallt psykiatrikern som gjorde ett mycket kunnigt och seriöst intryck, och som jag gärna hade hört mer av. Lite synd bara att de fokuserade så väldigt mycket på just amningen, hade varit väldigt intressant om de också pratat lite om dessa "mammahormoner" som det pratas mycket om, och så vidare.

Själv tycker jag inte det är ett dugg mysigt att vara gravid. Jag är hela tiden fruktansvärt trött, mer eller mindre konstant illamående, är orkeslös och allmänt håglös samt har väldigt lätt för att bli ledsen och gå ner mig mentalt. Bebislycka - jomen visst!