Mitt kaos går ut över sambon, hanteringshjälp?

[Nethril]

Kort bakgrund:
Vart ett skrotår för både mig och sambon. Jag har blivit sjuk och blir sämre (hypofystumör- misstänkt cushings sjukdom m.m). Hans pappa gick i våras bort i cancer och familjen är rätt rörig och förändrad efter det. Jag har blivit sämre och sämre i snart ett års tid (helt sjukskriven i sex månader) och är till stor del liggande nu. Gör så mycket jag kan och orkar och sambon accepterar läget och stöttar så mycket han kan.

Men.
Jag har en gnagande oro i mig eftersom jag inser att en person inte kan stå ut med allt sådant här hur länge som helst. Alla vändor fram och tillbaka med olika besked som gör att jag oftast kraschar ihop i någon slags limbo och inte får hjälp av vården har tagit ut sin rätt och jag är trött. Så innerligt trött.

Jag inser att jag verkligen stundtals inte är en person man vill vara i närheten av. Jag har efter att ha kämpat så mycket och länge inte så mycket varken energi eller hopp kvar och det lilla som finns används till att träffa läkare, ringa fk etc. Jag vill väldigt mycket men orkar helt enkelt inte.
Jag svänger otroligt fort mellan känslorna och blir väldigt lätt ledsen. Och väldigt lätt glad. Likaså blir jag lätt arg. Men känslorna rinner av mig fort (om man bortser från den på något sätt kroniska sorgen över att jag inte är jag längre - den får jag hjälp av psykolog med en gång/månad även om vi har rätt lång väg kvar). Jag är egentligen en väldigt lugn, trygg och saklig person och har långsamt förvandlats till någonting annat.

Jag är medveten om att jag är extremt känslosam och försöker jobba på det genom att räkna till tio och även genom att eliminera saker som triggar. Det kan till exempel vara allt från att inte följa med på släktmiddagen för att jag alltid blir irriterad på hur hans syster är elak mot hans mamma till att ta bort rasistkompisar på fb eftersom jag blir ledsen över hur kalla folk är. Jag stänger av ljudet på videon med den vanvårdade hunden så jag slipper den ledsamma musiken och jag försöker ha hyfsat lättlagad mat hemma så jag inte blir jobbig för att jag borde ätit tidigare osv. Jag försöker också att inte ta ut mig för mycket för det blir värre då. Även om jag också undviker att trötta ut mig p.g.a. att jag blir helt utslagen. Jag får välja väldigt noga vad för saker jag ska göra eftersom det tar energi jag egentligen inte har, vilket leder till att mitt sociala liv är ytterst lidande.

Igår så diskuterade vi något hyfsat vardagligt och han sa "jag vill inte svara på det för det känns som att du vill bråka" vilket gav mig en rejäl tankeställare. Inte just då för jag ville inte bråka (vilket jag poängterade och vi fortsatte prata) men efter ett par timmar kändes det jobbigt att han känner så och dessutom kanske han har rätt. Jag kanske har blivit taggigare. Jag vill inte vara någon bråkig person och jag vill absolut inte bråka med honom eftersom jag älskar honom och han är världens bästa person.
Vi har inga direkta problem med kommunikationen utan kan prata väldigt sakligt och öppet om allting.

Däremot har det inte alltid varit så då han varit väldigt inåtvänd och konflikträdd tidigare men vi har kämpat och kämpat (eller jag har) för att han ska säga vad han känner, tycker och tänker och nu börjar det verkligen lossna.

Därför tar jag verkligen åt mig när han faktiskt säger någonting för det ska ganska mycket till. Och jag måste göra någonting åt detta.
Jag inser att det är svårt att fungera optimalt och alltid tänka smart när man är sjuk men det känns som att jag måste kunna göra mer för att han inte ska bli så negativt påverkad av att jag är dålig. Jag måste ju uppenbarligen bli bättre på att inte låta mina känslor gå ut över honom. Det är svårt att förklara ordentligt eftersom de här känslorna inte känns helt riktiga på något vis. De känns ofta totalt främmande men det gör dem ju inte mindre arbetsamma för mig och min omgivning.

Kan tillägga att jag haft ordentliga problem med PMS hela livet men det här är på en helt annan nivå.

Jag är orolig över att jag ska förvandlas helt och hållet till den här knäppa kaospersonen och jag måste på något vis bli ännu bättre på att märka när jag ballar ur. Oavsett åt vilket håll.
Har ni några tips? Någon metod? Någon speciell sak som lugnar er när (om) det sker?
Eller några varningssignaler på att det snart kommer en känslobomb?

Har ni kanske partners som har ett superbra sätt att "varna" på så ni kan avstyra stormen?
Tacksam för alla tips och tankar kring detta.

 

[mandalaki]

Min spontana tanke är: han löste det jättebra och du behöver inte ha dåligt samvete! "Jag vill inte svara för det känns som att du vill bråka" - det tycker jag låter bra. Du får möjlighet att tänka ett varv till och försöka känna efter om han har rätt, om det är din sjukdom som talar just då eller om det du vill ha svar på INTE var humörstyrt.

 

[purity_666]

Jag undrar om du har någon samtalskontakt? Där kan du dels få hjälp med att hantera dina känslor inför din situation och du kan också få verktyg gällande hur du ska hantera situationer. Få lite andra tankesätt och också bearbeta ditt dåliga samvete.

 

[mandalaki]

Jag undrar om du har någon samtalskontakt? Där kan du dels få hjälp med att hantera dina känslor inför din situation och du kan också få verktyg gällande hur du ska hantera situationer. Få lite andra tankesätt och också bearbeta ditt dåliga samvete.

Hon skrev ju att hon har det ...

 

[purity_666]

Hon skrev ju att hon har det ...

Jag läste det som att de "bara" jobbar med hennes mående. Jag menar någon som också kan lära ut hur hon kan hantera situationer som kan uppstå med sambo/andra människor. Ändra lite tankesätt. Hitta varningar hos sig själv. Alltså får hjälp med att tolka och känna igen beteendet som uppstår. Lite KBT-inriktat.

 

[nickan1]

@Nethril Först vill jag säga att det är väldigt tråkigt att höra om din situation kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara. Nu är jag inte alls i din situation men ibland om jag är på dåligt humör utan anledning så brukar jag vara helt öppen mot min make och säga att jag är på dåligt humör nu, jag vet inte vad det beror på och om jag verkar sur och otrevlig så beror det inte på dig. Sen är det ju dock svårt om du inte känner att du är på väg dithän att det kommer en känslostorm.

Sen undrar jag om ni får någon hjälp i hemmet? Det kan vara jobbigt om större delen av allt hushållsarbete ligger på en person för att den andra är för sjuk. Det kan lätt leda till att den partnern inte orkar med riktigt, det brukar vara tillräckligt att hjälpa den sjuka på ett eller annat sätt. Om ni har någon önskan om det kanske ni ska kolla upp om ni har några möjligheter att få hjälp av hemtjänst ibland för att en ska slippa göra allt. Kanske något som du kan diskutera med din partner om du känner att det skulle vara en hjälp för er.

Ibland kan det också vara en lättnad för den andra om du åker bort bara några dagar till en annan person så att din partner får en chans att andas lite och vara själv. Men det är naturligtvis något du måste diskutera med din partner.

 

[Amha]

Har din psykolog möjlighet att ordna anhörigstöd åt din partner? Och att ni kanske möts tillsammans för att försöka hitta mönster och utefter detta försöka skriva en krisplan för att försöka hantera det?

Min åsikt är att det är viktigt att få in även partner/andra som står en nära i sin vård och det gäller även psykvård. Det är värt massor.

 

[Nethril]

Min spontana tanke är: han löste det jättebra och du behöver inte ha dåligt samvete! "Jag vill inte svara för det känns som att du vill bråka" - det tycker jag låter bra. Du får möjlighet att tänka ett varv till och försöka känna efter om han har rätt, om det är din sjukdom som talar just då eller om det du vill ha svar på INTE var humörstyrt.

Du har helt rätt. Han löste det utmärkt och jag sa det till honom här om dagen vilket gjorde honom glad. Han tycker inte att jag behöver ha dåligt samvete för det men vill att jag försöker känna efter före såklart vilket jag lovat att göra.

 

[Nethril]

Jag undrar om du har någon samtalskontakt? Där kan du dels få hjälp med att hantera dina känslor inför din situation och du kan också få verktyg gällande hur du ska hantera situationer. Få lite andra tankesätt och också bearbeta ditt dåliga samvete.

Hittills har vi mest jobbat med mitt mående ja (ffa mest pratat igenom vad som hänt sedan juli då) men nu när min psykolog ska sluta och jag ska "börja om" med en ny så ska jag ta upp detta med den nya angående olika nycklar och tankesätt, åt KBT-hållet. Min nuvarande psykolog kommer jag träffa en gång till innan hon slutar så då kan jag ta upp just detta med knaskänslorna och be henne rekommendera metoder jag kan be nästa psykolog om tänkte jag. Tror du är inne på helt rätt spår där och jag har nog mer att hämta hos psykolog än bara prat om mående och sjukdom.

 

[Nethril]

@Nethril Först vill jag säga att det är väldigt tråkigt att höra om din situation kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara. Nu är jag inte alls i din situation men ibland om jag är på dåligt humör utan anledning så brukar jag vara helt öppen mot min make och säga att jag är på dåligt humör nu, jag vet inte vad det beror på och om jag verkar sur och otrevlig så beror det inte på dig. Sen är det ju dock svårt om du inte känner att du är på väg dithän att det kommer en känslostorm.

Sen undrar jag om ni får någon hjälp i hemmet? Det kan vara jobbigt om större delen av allt hushållsarbete ligger på en person för att den andra är för sjuk. Det kan lätt leda till att den partnern inte orkar med riktigt, det brukar vara tillräckligt att hjälpa den sjuka på ett eller annat sätt. Om ni har någon önskan om det kanske ni ska kolla upp om ni har några möjligheter att få hjälp av hemtjänst ibland för att en ska slippa göra allt. Kanske något som du kan diskutera med din partner om du känner att det skulle vara en hjälp för er.

Ibland kan det också vara en lättnad för den andra om du åker bort bara några dagar till en annan person så att din partner får en chans att andas lite och vara själv. Men det är naturligtvis något du måste diskutera med din partner.

Tack för dina tips och tankar. Min mamma har faktiskt frågat om inte hon kan få komma och hjälpa till med typ städ och sådant någon gång men jag är väl lite stolt och dessutom tycker sambon det är onödigt eftersom han såklart fixar det. Sedan är jag ju inte helt stendöd varje dag utan jag får nog faktiskt ta en dag när jag iallafall är såpass så jag kan greja någon timma (pricka in när sambon är på jobbet t.ex.) och be mamma komma förbi en sväng. Det skulle nog kännas bra för oss alla tre.

Hemtjänst känns lite väl att ta i just nu, känner nog att andra behöver den hjälpen bättre.

Jag brukar försöka göra så mycket jag orkar när han är iväg så det iallafall ser fint ut när han kommer hem. Det blir ju lite så också att han gör mer eftersom han tycker att jag ska vila (vilket jag ju ska) och då är det bättre att jag gör det jag kan när han jobbar t.ex. för då kan jag vila efteråt
Däremot hjälper jag såklart alltid till. Vi handlar ihop och brukar laga mat ihop, om han dammsuger så dammtorkar jag osv. Jag orkar bara oftast inte så länge så det blir spridda skurar liksom.
Sambon kommer vara bortrest en hel del i vår och jag tror det kommer vara jätteskönt för honom att få tänka på annat. Jag försöker ta mig iväg lite då och då (även om det blir för sällan) och det märks att han tycker det är skönt att få vara själv ibland såklart.
Dessutom blir det inte lika rörigt när jag är själv hemma så det är enklare att sköta

 

[Nethril]

Har din psykolog möjlighet att ordna anhörigstöd åt din partner? Och att ni kanske möts tillsammans för att försöka hitta mönster och utefter detta försöka skriva en krisplan för att försöka hantera det?

Min åsikt är att det är viktigt att få in även partner/andra som står en nära i sin vård och det gäller även psykvård. Det är värt massor.

Jag hörde med sambon om han skulle kunna tänka sig något sådant men han tycker absolut inte att detta är ett problem (vilket jag ju ska vara väldigt glad över) och känner inget behov av stöd sa han. Det är mest jag som oroar mig över att han ska må dåligt vilket ju kanske inte är det mest konstruktiva i nuläget.

 

[Saija]

Jag hörde med sambon om han skulle kunna tänka sig något sådant men han tycker absolut inte att detta är ett problem (vilket jag ju ska vara väldigt glad över) och känner inget behov av stöd sa han. Det är mest jag som oroar mig över att han ska må dåligt vilket ju kanske inte är det mest konstruktiva i nuläget.

Fast benämningen anhörigstöd kanske inte riktigt är som det låter. Här i mitt landsting används det även som information till anhöriga om vad ens handikapp/sjukdom kan innebära både hur man fungerar fysiskt och psykiskt, så att det kan bli mer förståelse och mindre irritationsmoment. Och även att det finns en kanal att höra av sig till om det blir väldigt jobbigt.

 

[Amha]

Jag hörde med sambon om han skulle kunna tänka sig något sådant men han tycker absolut inte att detta är ett problem (vilket jag ju ska vara väldigt glad över) och känner inget behov av stöd sa han. Det är mest jag som oroar mig över att han ska må dåligt vilket ju kanske inte är det mest konstruktiva i nuläget.

Precis som @Saija skrev är anhörigstöd väldigt heltäckande. Det du kan göra om du vill öppna dörren på riktigt så att säga är att ta hem information och ge honom. Det borde du kunna få från din samtalskontakt och läkare. Även ett visitkort eller liknande till dem. Vad han gör med det är upp till honom men då kommer han lätt in i det när han känner att han behöver, utan att gå massa krångelvägar, sen om det används eller blir liggande i en låda är ju saksamma, det finns där ifall han skulle känna att det behövs en dag.

 

[Centaur]

Vad tråkigt att det visade sig vara så allvarligt.

Jag tänker att du behöver en kurator utöver psykologen, en varm människa som är bra att prata med om de vardagliga problemen och tankarna och ditt förhållande. Någon du kan träffa ofta, en gång i veckan är bra att börja med.

Jag och min mamma fick båda cancer nästan samtidigt. För mig såg det tämligen mörkt ut... Jag förstår nästan inte hur min pappa klarade av det, i 6 veckor körde han mig 5 timmar varje dag till sjukhuset för behandling pga att jag inte fixade psykiskt att bli inlagd. Jag var så sjuk och svag att jag knappt kunde stå på benen och behövde hjälp med nästan allt och mamma orkade inte så mycket heller så han fick styra upp hela familjen, gården, djuren. Allt. Men det värsta var helt säkert rädslan för att förlora oss båda. Och jag kände precis som du att jag var rädd för att han inte skulle orka. Att det lades alldeles för mycket på honom. Så jag försökte vara mindre jobbig. Klaga mindre. Gråta mindre. Vara stark. Vet inte om jag lyckades så bra men jag försökte iaf.
Men det gick! Vi klarade oss alla. Det är fruktansvärt när någon man älskar är sjuk, båda rent praktisk men allra mest känslomässigt. Men på nåt sätt så går det.

Försök att inte ha så dåligt samvete, det hjälper varken dig eller dina närstående. Gör så gott du kan och avreagera hos kuratorn istället för din sambo. Prata med kompisar och övrig familj, lägg inte allt på en enda person. Tacka ja till städhjälp från din mamma. Även om han säger att det inte behövs! Det behövs... Prata med honom om att du känner att du inte riktigt är dig själv och att han inte måste ta åt sig om du
är sur. Förklara att du verkligen inte är sur på honom men på sjukdomen.Tycker det är jättebra att han stoppade dig, fortsätt så. Hoppas du blir bättre snart.

 

[Gnist]

. Det du kan göra om du vill öppna dörren på riktigt så att säga är att ta hem information och ge honom. Det borde du kunna få från din samtalskontakt och läkare. Även ett visitkort eller liknande till dem. Vad han gör med det är upp till honom men då kommer han lätt in i det när han känner att han behöver.

Eftersom han redan sagt ifrån så tycker jag snarare att ts faktiskt ska respektera att han i dagsläget anser att det är onödvändigt för hans del och att han inte är intresserad. Blir han det nån gång i framtiden så verkar han vara vuxen nog att tala om det för ts eller skaffa fram info på egen hand.

 

[Cattis_E]

Läste nog lite fel..

 

[Cattis_E]

Sambon kan inte tänka sig någon form av samtalskontakt alls?
Kanske känns för tufft med något som heter anhörigstöd det klingar tungt i mina öron i alla fall även om jag haft tillräckligt mycket samtalskontakter att förstå att det inte är så.

Man FÅR vara känslosam, men man får ju bromsa aggresiviteten lite och framförallt våga be om ursäkt om man inser att man var onödigt hård eller överreagerade.
Att som du bekräfta att han löste det bra är ju också jättebra även om det var tufft att höra att han inte ville prata om det just då.

Vad är det som är så rörigt i familjen?
Orkar han prata om det med dig? Och framförallt orkar du lyssna) Vill alltså inte skuldbelägga här om du inte orkar, utan få en bild av situationen.

Och du, när man är så trött blir man taggigare och känslosammare.
Kan inte i närheten föreställa mig hur du mår men tycker det räckte när min hjärna sade tvärnej. Jag grinade och grinade, och när jag inte grinade var jag arg eller totalt uppgiven.