Sv: Missfall
**långt**
Jag kan börja berätta vad jag, och sambon så klart, gått igenom senaste veckan...
Det började i Måndags (v.10+0) med att jag fick en flytning med lite blod i, detta hände på kvällen efter en något stressig dag så antog att det kunde vara en normal blödning som ett teckan på att ta det lite lugnt...
Rädd blev jag iallafall och dagen efter ringde jag MVC och de sa att det säkert inte va någon fara med det och att vissa kan blöda hela graviditeten igenom.
Lite lugnad av detta och av det faktum att det inte kom något mer tog jag det lugnt hela dagen, eftersom jag va ledig från jobbet låg jag och sonen i soffan o myste framför några filmer.
På onsdagen strax innan jag skulle sätta mig i bilen för att åka till jobbet kände jag hur det rann till lite.
Gick till toan och då hade jag fått en till blödning, denna gången mer blod än flytning...
Stannade hemma från jobbet för nu va jag orolig!
Försökte skjuta undan tankarna på att jag inte längre kände mig gravid, för de hade börjat smyga sig på!
Fick sitta hemma o vänta på att klockan skulle slå 13:00 så jag kunde få tag på MVC igen.
Återigen fick jag svaret att det va säkert inget att oroa sig för och ifall det nu skulle vara missfall så kunde de ändå inte göra något åt detta! (Jag som hade peppat mig själv hela förmiddagen att jag skulle begära ett vul blev nu helt stum vid tanken på missfall och fick inte fram ett ljud...) Eftersom de skulle på utbildning på MVC Tors. o Fre. så skulkle jag ringa kirurg el. akuten om det fortsatte.
Kom inget mer under onsdagen och jag började känna mig lite lugnare igen.
Torsdagen började jag blöda lite mer, bet ihop o tänkte att det är ingen fara, det är normalt!
Fredagen blödde jag fortfarande, är inte mycket som kommer men det kom lite hela tiden nu.
Ringde akuten o blev ombedd att komma in med en gång, fick oxå höra kommentaren att det va dåligt av MVC...man kan ju inte vänta hur länge som helst m,m...
Blev en gyn. undersöknning som inte visade vart blodet kunde komma ifrån. Fick åka till ett lite större sjukhus några mil bort eftersom de inte hade någon som gjorde ultraljud inne denna dagen..
Åkte dit o fick vänta några timmar, oroliga som fanken!
Fick en manlig läkare vilket jag tycker är riktigt jobbigt när det gäller gyn.undersökningar m,m och dessutom va han inte från sverige och vi hade svårt att förstå vad han sa..
Gick igenom ett VUL, en hårdhänt läkare gjorde inte upplevelsen mer trevlig, tyckte jag såg ett litet foster och fick ett litet hopp för en stund...
Eftersom läkaren inte sa ett ljud när han kollade men hade skärmen så vi såg den så satt man ju o inbillade sig att man såg lite allt möjligt...
Fick till sist klä på mig och vi fick beskedet att han inte kunde hitta något foster som motsvarade ett 11.veckors, däremot såg han ett som såg ut att vara runt 6veckor men att det inte hade några livstecken dvs. hjärtat slog inte.
Detta förklarat på knaglig svenska och hela tiden frågan om vi undrade något.. Såklart vi undrade en massa men fick inte fram ett ljud för både jag o sambon satt med gråten i halsenoch vi förstod ju knappt va människan sa..
Fick en remiss till Måndag (imorgon) då vi skulle komma tillbaka och undersökas igen denna gången med två läkare som, vad jag fattade, skulle se om de kunde se några livstecken o lite annat... och så skulle vi bestämma då hur vi ska gör upprepade han hela tiden, vi fattade ingenting men orkade inte bry oss...
Vi visste ju precis när jag blev gravid, räknat ut ägglossning och det tog sig på en gång, så vi vet att vi ska vara i vecka 11.
Under natten till lördagen började jag få nåt som liknade kraftig mensvärk, kände igen det sen jag fick vår son.
Låg hela Lördagen med mensvärk som började gå ut mer i smärtor...
Blod kom det mycket och ibland tryckte det på så jag fick springa på toa och ut kom massa klumpar.
Det hela kulminerade vid 5-halv 6 tiden då det kom ut en stor klump i trosorna eftersom jag inte hann till toan
Sen efter det har jag bara blött men sluppit ha ont mer.
Detta va min historia hittills. Sitter med telefonen jämte mig och ska ringa sjukhuset och berätta att det har kommit ut nu men jag vill ändå ha en undersökning eftersom vi vill försöka få ett barn ganska snart igen så vill jag veta att allt står rätt till..
Tanken på att försöka igen känns skrämmande men samtidigt lite som efter man ramlat av hästen, det är bara att hoppa upp igen! Väntar vi för länge blir jag nog bara mer rädd...
Denna gången kommer vi vara mer försiktiga med att berätta för folk. Många visste redan om att vi va gravida och det känns riktigt jobbigt nu. Vet att de bara kommer stödja oss men jag är den typen som vill låtsas som att inget har hänt. Kramar folk om mig börjar jag bara gråta och det har jag gjort mer än jag gjort i hela livet denna helgen..
Tanken på att hästen stått o tappat så mycket nu eftersom jag varit trött pga. grav. och inte har hittat någon medryttare känns extra jobbigt nu när hon har stått i "onödan"... Och tanken på att gå tillbaka till jobbet nu känns oxå extremt jobbigt
Va bara chefen och en som står mig lite närmare på jobbet som visste om det men de andra undrar klart varför jag varit hemma över en vecka och chefens historia om en förkyldning lurar nog inte tanterna...
Är bara att bita ihop och hoppas att man blir starkare av denna röran och att vi har fått vår "kvot" av missfall fyld för detta vill jag inte gå igenom igen!
