Min son är blyg och osäker

[Tassa]

Min son är snart 7 år och går i förskoleklass. Han har alltid varit en försiktig kille bland främmande människor. Men nu när han har blivit lite större och går i förskoleklass på skolan märks det mer och mer att han är blyg och osäker. Jag var själv extremt blyg som liten och har aldrig gjort någon grej av att han är det. För det tror jag bara förvärrar det hela. Men nu har fröken pratat med mig lite om hur han jobbar i skolan och hon säger att eftersom han verkar lite osäker på sig själv så tar det lite tid för honom att komma igång när de jobbar i skolan. Så han behöver lite pepp och push för att förstå att han kan och är bra. Han kan mer än han tror liksom.

Hemma märker vi inte av hans osäkerhet alls och det är ju bra då det betyder att han är trygg här hemma. Men hur ska vi peppa honom och få honom att förstå att han är bra även i skolan? Jag har lite svårt att få fram vad jag är ute efter, men tips på hur man peppar ett osäkert barn helt enkelt.
Hur kan vi stötta honom och hjälpa honom att tro på sig själv?

 

[pollex]

Jag tänker spontant att det inte är så himla lätt att göra något åt ett beteende på en plats (skolan) från en annan plats (hemmet) där man inte ser samma sak. Vad tänker läraren göra i skolan för att stötta och hjälpa honom där?

 

[Tassa]

Jag tänker spontant att det inte är så himla lätt att göra något åt ett beteende på en plats (skolan) från en annan plats (hemmet) där man inte ser samma sak. Vad tänker läraren göra i skolan för att stötta och hjälpa honom där?

Nej det är ju sant. Läraren kommer peppa honom lite extra och se till att han kommer igång med skolarbeten när de jobbar. Och det jag antar att hon menade var att vi också skulle peppa honom när han tex skriver eller räknar hemma. Nu har de ju inga läxor i förskoleklassen, men ibland tränar vi ju på siffror och bokstäver hemma också. Fast vi berömmer och tycker han är bra redan. Jag har tänkt att jag ska vara med en dag i skolan och då får jag en bättre bild av hur han/dom jobbar också. Men jag tänker att han på något vis behöver stöd i att tro på sig själv och det är ju något som vi borde kunna bidra med även om vi inte alltid är med honom (som i skolan).

 

[ptr]

Försök ligga lite före och gå igenom de avsnitt som ska gås igenom på kommande dagars lektoner så han är lite bättre förberedd - kan ge en knuff för att stärka självförtroendet.

 

[pollex]

Nej det är ju sant. Läraren kommer peppa honom lite extra och se till att han kommer igång med skolarbeten när de jobbar. Och det jag antar att hon menade var att vi också skulle peppa honom när han tex skriver eller räknar hemma. Nu har de ju inga läxor i förskoleklassen, men ibland tränar vi ju på siffror och bokstäver hemma också. Fast vi berömmer och tycker han är bra redan. Jag har tänkt att jag ska vara med en dag i skolan och då får jag en bättre bild av hur han/dom jobbar också. Men jag tänker att han på något vis behöver stöd i att tro på sig själv och det är ju något som vi borde kunna bidra med även om vi inte alltid är med honom (som i skolan).

Jag tror att det är en bra idé att vara med i skolan, det ger dig (förhoppningsvis) en klarare bild av vad hans lärare menar (och så är det himla trevligt att få se hur barnen har det i skolan och att träffa deras kompisar ).

Sedan, tror du att det är själva färdighetsbitarna (siffror/bokstäver/skriva/räkna) som han behöver pepp i, eller snarare "våga göra saker i en annan miljö"? Och vad säger han själv om det som läraren uppmärksammat?

 

[Tassa]

Jag tror att det är en bra idé att vara med i skolan, det ger dig (förhoppningsvis) en klarare bild av vad hans lärare menar (och så är det himla trevligt att få se hur barnen har det i skolan och att träffa deras kompisar ).

Sedan, tror du att det är själva färdighetsbitarna (siffror/bokstäver/skriva/räkna) som han behöver pepp i, eller snarare "våga göra saker i en annan miljö"? Och vad säger han själv om det som läraren uppmärksammat?

Jag tror att det är en kombination, men egentligen är det nog" våga göra saker i en annan miljö ". Tack du satte nog ord på det jag inte lyckats få fram själv. Jag tror att han inte har vant sig vid skolmiljön än. Han blir nästan lite spak när vi kommer till skolan, det är många barn överallt och de tjoar, skriker och springer runt. (alla är ute när vi kommer) Han går bakom mig och vill inte prata med någon. Sen släpper det när han varit där ett tag.

Jag frågade honom om det igår och han sa att han tycker att det är kul att jobba i skolan, men att han inte alltid förstår vad han ska göra, eller att det är svårt. Så det tar en stund innan han börjar. Jag ville inte fråga för mycket för jag ville att han skulle svara ärligt. Men av det han säger och det fröken säger så kanske han kan och vet, men blir osäker och vågar inte testa.

 

[TinyWiny]

Jag skulle inte fokusera på skolan utan på att stärka hans positiva syn på sig själv rent allmänt. Utsätta honom för situationer du/ni vet att han klarar men som kan kännas lite läskiga för honom och såklart att han vet att du/ni står bakom och stöttar. Det kan vara att betala själv i kassan, beställa glass till sig själv efter maten på restaurang, att ringa någon och fråga något, prova något helt nytt eller vad det nu kan vara som blir aktuellt i er vardag. Allt som gör att han känner att han klarar mer än han tror hjälper till att underlätta för ett blygt lite osäkert barn och det ska vara saker som ger omedelbar positiv effekt i början såsom en glass efter maten te x. För varje sak barnet klarar galant växer barnet och att få göra själv är det bästa sättet att inse att det ju går även om det var lite läskigt. Mitt ena barn var väldigt blygt som liten och medveten som jag var om hens pappas blyghet och hur enormt mycket den påverkat honom negativt på så många sätt i livet ville jag underlätta så mycket det någonsin gick. Vi tränade massor på sådana där småsaker som fick barnet att växa i sina egna ögon och som gjorde att hen lärde sig att även om det inte blev så bra ibland så var det positiva i att våga prova så mycket större. Att det fanns en vinst i själva provandet. Barnet som nu är vuxet är inte blyg längre och vet att hen klarar så mycket mer än hen tror och framförallt att det inte är någon katastrof att göra fel.
Det tar tid och måste få ta tid men känslan när de självmant antar utmaningar är fantastisk. Faktum är att mitt barn numera jobbar på ett sådant sätt att utmaningar är hens vardag. Något som varit helt otänkbart då men som hen älskar nu.

 

[Tassa]

Jag skulle inte fokusera på skolan utan på att stärka hans positiva syn på sig själv rent allmänt. Utsätta honom för situationer du/ni vet att han klarar men som kan kännas lite läskiga för honom och såklart att han vet att du/ni står bakom och stöttar. Det kan vara att betala själv i kassan, beställa glass till sig själv efter maten på restaurang, att ringa någon och fråga något, prova något helt nytt eller vad det nu kan vara som blir aktuellt i er vardag. Allt som gör att han känner att han klarar mer än han tror hjälper till att underlätta för ett blygt lite osäkert barn och det ska vara saker som ger omedelbar positiv effekt i början såsom en glass efter maten te x. För varje sak barnet klarar galant växer barnet och att få göra själv är det bästa sättet att inse att det ju går även om det var lite läskigt. Mitt ena barn var väldigt blygt som liten och medveten som jag var om hens pappas blyghet och hur enormt mycket den påverkat honom negativt på så många sätt i livet ville jag underlätta så mycket det någonsin gick. Vi tränade massor på sådana där småsaker som fick barnet att växa i sina egna ögon och som gjorde att hen lärde sig att även om det inte blev så bra ibland så var det positiva i att våga prova så mycket större. Att det fanns en vinst i själva provandet. Barnet som nu är vuxet är inte blyg längre och vet att hen klarar så mycket mer än hen tror och framförallt att det inte är någon katastrof att göra fel.
Det tar tid och måste få ta tid men känslan när de självmant antar utmaningar är fantastisk. Faktum är att mitt barn numera jobbar på ett sådant sätt att utmaningar är hens vardag. Något som varit helt otänkbart då men som hen älskar nu.

Tack för ditt svar och dina tips. Det är nog bra att jobba så som ni gjorde. Jag borde egentligen veta, jag var extremt blyg som liten, men mina föräldrar gjorde inget för att underlätta eller få mig att bli trygg i mig själv. Idag är det inget problem för mig men jag känner precis som du, att jag vill lära honom att hantera det genom att vara trygg i sig själv. Jag kände under hela min uppväxt att det var fel att vara blyg, att jag borde ändra på mig för att bli "normal" och det vill jag verkligen inte att han ska känna. Men att göra saker som innebär att han blir stolt över sig själv är nog viktigt.

 

[TinyWiny]

Tack för ditt svar och dina tips. Det är nog bra att jobba så som ni gjorde. Jag borde egentligen veta, jag var extremt blyg som liten, men mina föräldrar gjorde inget för att underlätta eller få mig att bli trygg i mig själv. Idag är det inget problem för mig men jag känner precis som du, att jag vill lära honom att hantera det genom att vara trygg i sig själv. Jag kände under hela min uppväxt att det var fel att vara blyg, att jag borde ändra på mig för att bli "normal" och det vill jag verkligen inte att han ska känna. Men att göra saker som innebär att han blir stolt över sig själv är nog viktigt.

Åh så hemskt att känna att det är fel att vara blyg Jag hoppas att du inte tycker att mitt inlägg insinuerade att jag tycker det för det tycker jag verkligen inte. Däremot vet jag hur mycket det kan hindra människor ifrån att göra det de vill göra egentligen om blygheten inte hade hindrat dem och det tycker jag är så tråkigt.

Ja jag tror att med ökad känsla av att vara kapabel, att våga tro på sig själv och sin förmåga så försvinner liksom blygheten till viss del. Sedan tror jag att ens personlighet är som den är men att känna sig bekväm gör ju allting så mycket enklare för det är det jag upplever är det som blygheten orsakar, att man känner sig obekväm? Jag kan ha fel såklart då jag inte upplevt det mer än ett fåtal gånger som mycket liten och då i typ fem minuter men det var känslan jag fick av mitt barn och också av hens pappa.

Kanske kan du bara gå till dig själv? Vad det var som fick din blyghet att dra sig tillbaka? Kanske är det sättet det rätta för er? Jag vet ju inte alls om mitt sätt var det rätta eller om mitt barn skulle varit blyg idag som vuxen om vi inte hade tränat. Jag vet ju bara hur hen var då och hur hens pappa är än idag men det kändes bra och det fick henom att växa.

 

[Tassa]

Åh så hemskt att känna att det är fel att vara blyg Jag hoppas att du inte tycker att mitt inlägg insinuerade att jag tycker det för det tycker jag verkligen inte. Däremot vet jag hur mycket det kan hindra människor ifrån att göra det de vill göra egentligen om blygheten inte hade hindrat dem och det tycker jag är så tråkigt.

Ja jag tror att med ökad känsla av att vara kapabel, att våga tro på sig själv och sin förmåga så försvinner liksom blygheten till viss del. Sedan tror jag att ens personlighet är som den är men att känna sig bekväm gör ju allting så mycket enklare för det är det jag upplever är det som blygheten orsakar, att man känner sig obekväm? Jag kan ha fel såklart då jag inte upplevt det mer än ett fåtal gånger som mycket liten och då i typ fem minuter men det var känslan jag fick av mitt barn och också av hens pappa.

Kanske kan du bara gå till dig själv? Vad det var som fick din blyghet att dra sig tillbaka? Kanske är det sättet det rätta för er? Jag vet ju inte alls om mitt sätt var det rätta eller om mitt barn skulle varit blyg idag som vuxen om vi inte hade tränat. Jag vet ju bara hur hen var då och hur hens pappa är än idag men det kändes bra och det fick henom att växa.

Nej så tolkar jag inte ditt inlägg. Det är absolut ingen fara. Det konstiga är att jag borde kunna hitta på något sätt att jobba med det med tanke på hur jag själv var. Men det jag känner är att jag inte hade något stöd från mina föräldrar. Och ingen annan vuxen heller. Jag var så pass blyg att jag inte vågade anförtro mig för mina föräldrar ens. Men där tror jag att sonen har ett bättre utgångsläge eftersom han verkar trygg med oss och vi pratar mycket om allt. Så att prata om hur han känner och stötta honom är nog viktigt och att få honom att känna att han är bra precis som han är.

Men du har rätt i att man lätt blir obekväm som blyg och inte vågar göra saker som man kanske egentligen vill. Så där kan vi få honom att tro mer på sig själv för att våga utmana sig själv utan att pressa honom. För mig växte det helt enkelt bort ju äldre jag blev, men jag kan fortfarande bli osäker och blyg. Men jag har ändrat lite på mitt sätt att tänka och det kan jag prata med honom om.

 

[TinyWiny]

Nej så tolkar jag inte ditt inlägg. Det är absolut ingen fara. Det konstiga är att jag borde kunna hitta på något sätt att jobba med det med tanke på hur jag själv var. Men det jag känner är att jag inte hade något stöd från mina föräldrar. Och ingen annan vuxen heller. Jag var så pass blyg att jag inte vågade anförtro mig för mina föräldrar ens. Men där tror jag att sonen har ett bättre utgångsläge eftersom han verkar trygg med oss och vi pratar mycket om allt. Så att prata om hur han känner och stötta honom är nog viktigt och att få honom att känna att han är bra precis som han är.

Men du har rätt i att man lätt blir obekväm som blyg och inte vågar göra saker som man kanske egentligen vill. Så där kan vi få honom att tro mer på sig själv för att våga utmana sig själv utan att pressa honom. För mig växte det helt enkelt bort ju äldre jag blev, men jag kan fortfarande bli osäker och blyg. Men jag har ändrat lite på mitt sätt att tänka och det kan jag prata med honom om.

Vad bra! Blev så ledsen för din skull och var rädd att du uppfattade mitt inlägg som att jag tyckte att blyghet var fel. Ingen ska behöva känna sig fel
Ja då har han ett bättre utgångsläge från början. Jag ser det som en av föräldrarnas stora uppgifter att stärka sitt barn. Inte ändra dess personlighet utan stärka dem där det behövs för att de ska få ett så bra utgångsläge som bara är möjligt. Precis som du skriver utan att pressa men ändå utmana. Jag minns vid ett tillfälle då barnet, då runt 9 år gammal, så gärna ville rida (vi hade inga egna hästar då men jag jobbade på en ridskola så hästar fanns ju att tillgå). Det här var under sommaruppehållet om jag inte minns fel men vissa hästar behövde ju ändå ridas och jag sa till henom att hen fick ringa min chef och fråga själv. Hen kände ju min chef men var ändå lite blyg för henne och hen var rädd att hen inte skulle få men jag sa att det värsta som kan hända är att hon säger nej och då blir det ju inget. Om du inte frågar så kan du inte heller få ett ja, alltså hade hen allt att vinna och inget att förlora och hen tog mod till sig och ringde. Hens ansiktsuttryck efteråt när hen dels hade vågat och dels fick rida var oslagbart Det var en så stor seger

 

[Sar]

Jag frågade honom om det igår och han sa att han tycker att det är kul att jobba i skolan, men att han inte alltid förstår vad han ska göra, eller att det är svårt. Så det tar en stund innan han börjar. Jag ville inte fråga för mycket för jag ville att han skulle svara ärligt. Men av det han säger och det fröken säger så kanske han kan och vet, men blir osäker och vågar inte testa.

Kanske fröken har en del att jobba med angående pedagogiken, svårt att komma igång och jobba om man inte förstår uppgiften....

 

[Tassa]

Vad bra! Blev så ledsen för din skull och var rädd att du uppfattade mitt inlägg som att jag tyckte att blyghet var fel. Ingen ska behöva känna sig fel
Ja då har han ett bättre utgångsläge från början. Jag ser det som en av föräldrarnas stora uppgifter att stärka sitt barn. Inte ändra dess personlighet utan stärka dem där det behövs för att de ska få ett så bra utgångsläge som bara är möjligt. Precis som du skriver utan att pressa men ändå utmana. Jag minns vid ett tillfälle då barnet, då runt 9 år gammal, så gärna ville rida (vi hade inga egna hästar då men jag jobbade på en ridskola så hästar fanns ju att tillgå). Det här var under sommaruppehållet om jag inte minns fel men vissa hästar behövde ju ändå ridas och jag sa till henom att hen fick ringa min chef och fråga själv. Hen kände ju min chef men var ändå lite blyg för henne och hen var rädd att hen inte skulle få men jag sa att det värsta som kan hända är att hon säger nej och då blir det ju inget. Om du inte frågar så kan du inte heller få ett ja, alltså hade hen allt att vinna och inget att förlora och hen tog mod till sig och ringde. Hens ansiktsuttryck efteråt när hen dels hade vågat och dels fick rida var oslagbart Det var en så stor seger

Ja jag tänker nog som du. Att stärka barnet så att han har ett bra utgångsläge i livet. Det är bra att bolla tankar med andra. Har fått lite att fundera över och jobba på lite mer konkret. Ditt exempel med ditt barn och att fråga om att få rida är ju också bra. Man kanske ska försöka att inte se så allvarligt på allt, som du sa, "det värsta som kan hända är att chefen säger nej" Det hade ju inte varit hela världen egentligen men då hade hen ju ändå frågat.

 

[Tassa]

Kanske fröken har en del att jobba med angående pedagogiken, svårt att komma igång och jobba om man inte förstår uppgiften....

Ja det är ju sant. Men det kanske är svårt att veta om alla har förstått om ett av barnen inte vågar fråga och inte säger något. Men hon sa att hon ska vara lite mer uppmärksam på honom eftersom hon märker att han är osäker.

 

[TinyWiny]

Ja jag tänker nog som du. Att stärka barnet så att han har ett bra utgångsläge i livet. Det är bra att bolla tankar med andra. Har fått lite att fundera över och jobba på lite mer konkret. Ditt exempel med ditt barn och att fråga om att få rida är ju också bra. Man kanske ska försöka att inte se så allvarligt på allt, som du sa, "det värsta som kan hända är att chefen säger nej" Det hade ju inte varit hela världen egentligen men då hade hen ju ändå frågat.

Ja det tror jag är bra oavsett. Visst är det. Ibland vet man egentligen själv men behöver höra andras erfarenheter för att komma fram till något bra Plocka russinen ur kakan
Ja jag tror på att avdramatisera. Att veta innan vad det värsta som kan hända är kan göra att man ändå kan våga försöka. Vet man att ingen blir arg (vilket brukar vara det värsta för barn men även för många vuxna) så känns det genast så mycket lättare.

 

[Sar]

Ja det är ju sant. Men det kanske är svårt att veta om alla har förstått om ett av barnen inte vågar fråga och inte säger något. Men hon sa att hon ska vara lite mer uppmärksam på honom eftersom hon märker att han är osäker.

Jag tänker att hon efter att ha presenterat övningen kan glida förbi hans bänk och säkerställa att han förstått. Det är lättare att berättaatt man inte förstått enskilt istället för inför hela klassen. Ett barn jag känner bytte klass och när barnet skulle berätta vad som blivit skillnad med den nya läraren så svarade barnet "- När xxx har genomgång så förklarar denne så att ALLA förstår!"