Min pojkvän vill inte leva längre

[Orolig]

Skriver under anonymt nick då detta är ett väldigt känsligt ämne. Jag är tillsammans och bor tillsammans med en man som är väldigt sjuk i en handfull psykiska sjukdomar. Jag är så kär i honom, har alltid varit så fruktansvärt kär. När vi träffades visste jag väl inte riktigt vad jag gav mig in på. Han varnade mig, och försökte till och med vid ett tillfälle bryta vår relation då han inte ville att jag skulle välja det här livet. Men jag stod på mig. Jag kunde bara se den där underbara, omtänksamma och unika människan som han faktiskt är. Med tiden började jag väl förstå hur sjuk han verkligen är. Så många år som han kämpat, gått på tung medicinering, försökt ta livet av sig, åkt in och ut på mentalsjukhus, många många år med psykologer som inte gör några framsteg. Han är less nu, insett att han aldrig kommer att bli bättre och undrar varför han ens försöker längre. Jag har hållt modet uppe och sagt att det kommer att bli bättre, även om jag ibland har haft en gnagande känsla i magen som säger mig att han kanske aldrig kommer att få leva ett normalt liv.

Många som inte känner honom frågar sig varför jag väljer att leva tillsammans med någon som är så sjuk. Jag har ett val, det har inte han. Jag skulle kunna välja att leva ett vanligt liv tillsammans med en vanlig man. Men jag vet inte, och jag kan inte svara på varför, men jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Jag kan inte tänka på honom utan att le. Alla hans små egenheter, hans enorma omtänksamhet för andra människor, hur han får mig att skratta så jag får kramp i magen, hans leende, hans självdistans och hans sätt att göra allt för att jag ska vara lycklig.. Jag vill vara med honom. Och hur tungt det än kan vara ibland så är det inte i närheten av allt jag får tillbaka av att vara med just honom. Jag struntar i att folk inte förstår. Jag förstår. Och alla som känner honom förstår. Han är världens bästa människa.

Men nu är han nog nere i den värsta svackan som jag sett honom i. Flera månader utan en gnutta ljus. Han kämpar för att ens ta sig ur sängen på morgonen och lägger all sin energi på att stå emot instinkten att ta sitt eget liv. Jag väntar ut den. Han har svackor som är längre och som är kortare, men den här liknar inget tidigare. Nu pratade han med mig förra veckan och sa att han faktiskt inte tror att han kommer orka mycket längre och det var någonting i hans blick som var annorlunda. Det satte sig som en kniv i hjärtat, jag förstod för första gången på allvar att vi kanske inte har mycket tid kvar tillsammans. Och jag bara grät. Hejdlöst.

Vad gör man? Vad gör vi? Han har lovat mig och sin familj att han ska lägga in sig själv igen om tankarna börjar gå över styr. Vad gör man när man testat allt och inget hjälper? Alla psykologer, alla läkare. Finns det hopp kvar? 20 år och inte ett enda framsteg. Jag vill tro att det kan bli bra.. men vad är oddsen?

 

[Sissa]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Vad gör man? Vad gör vi? Han har lovat mig och sin familj att han ska lägga in sig själv igen om tankarna börjar gå över styr. Vad gör man när man testat allt och inget hjälper? Alla psykologer, alla läkare. Finns det hopp kvar? 20 år och inte ett enda framsteg. Jag vill tro att det kan bli bra.. men vad är oddsen?

Jag tror du har svaret ovan. Han ska lägga in sig och få läkarvård.

Jag kan inte säga vilka odds han har att bli bra, men jag säger som du, jag hoppas det! Helt krasst, så länge det finns liv finns det hopp. Inte annars.

 

[Aningsfull]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Jag antar att en av de viktigaste uppgifter vi som står vid sidan om har, är att fortsätta tro att det kan bli bra.
Min bästa vän ligger inne på sjukhus efter ett självmordsförsök för en vecka sen, det var riktigt nära att hon lyckades och det har varit några fruktansvärda dygn innan de kunde väcka henne och jag har gråtit floder.
Men man får liksom inte ge upp bara för att dom gör det. Det kan inte finnas många saker som är så knäckande för den som har gett upp själv, som att se människorna runt omkring ge upp.

Men jag vill ändå höja ett varningens finger. Min vän har också alltid varit väldigt öppen med när hon mår dåligt och självmordstankarna kommer och sett till att bli inlagd när det sker. Men den här gången valde hon att ta saken i egna händer.

Men det är bara att fortsätta vara stark antar jag. Vad annars kan man göra?

Stor kram till dig i alla fall, du är inte ensam om att förtvivlat se på.

 

[Djurjouren]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Vad man gör? Jag slösade bort 12 år av mitt liv på en psykiskt sjuk man med tron att han blir bättre. han är fortfarande inte bättre och jag har fortfarande men efter livet med honom.
Ganska många kvinnor sätter sig i dessa relationerna tyvärr.
De blir inte bättre. Vill du leva med honom så tänk inte att han kommer att bli bättre, tänk istället om du står ut med att leva med honom så som han är nu.
Bäst vård får de av vården, inte av en kvinna som offrar sitt eget liv för mannen hon vill förbättra.

 

[Sissa]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Det där var väl en väldigt grov generalisering! Psykisk sjukdom omfattar många olika diagnoser och yttrar sig på många olika sätt. TS skriver ju ingenting om att mannen skulle vara elak, misshandla eller annat hemskt. Han är sjuk, vilket såklart kan vara jobbigt, men han ger TS mycket skriver hen. Jag uppfattar det inte att TS vill vårda sin man.

 

[Djurjouren]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Det är mer det där om att leva på ett hopp att han ska bli bra.. Det är dödande,

 

[hier]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Det är mer det där om att leva på ett hopp att han ska bli bra.. Det är dödande,

På samma sätt som att det är utplånande att leva tillsammans med någon av annan långsamt dödande sjukdom. Cancer, t ex.

I mina djupaste depressionsepisoder har jag upplevt en känsla av att vara döende, att känna sig ruttnande, att ens dagar är räknande, att man sitter på "death row". Det är faktiskt ofta, för mig, paradoxalt nog, en fråga om överlevnad - att man har kunnat ta spakarna själv och bestämma ett datum när det får vara nog. Att man själv styr över sin egen död.

Jag har oerhörd dödsångest och samtidigt en värkande dödslängtan. Jag vill bestämma själv när och hur. Och med mina självmordsförsök bakom mig och med mina långa perioder av "döende" - är tanken på döden eller självmordet i sig inte längre lika distanserat och skrämmande.

Jag känner igen mig i smärtan hos TS från båda hållen, då jag har en nära vän som lever under samma omständigheter, och samtidigt mina egna erfarenheter.

Min överlevnadsstrategi har varit att i det sista klänga fast vid minnet av perioder då jag känt mig levande i nuet, inte att livet är en seg väntan på döden. Om det så bara må vara en sekund i taget.
Och efter varje självmordskris som jag har klarat mig ur känner jag mig tacksam.
En dag till kan jag klara. Döden är evig, ögonblicket jag har framför mig kommer aldrig tillbaka.
Vem vet vad som händer om en timme? Om en vecka?
Nyfikenheten håller vid liv.

Albert Camus sa något i stil med att "I know that inside the bitter winter lies a never-ending, self-reliable summer"

 

[escodobe]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Det där hade jag nästan kunnat skriva för några år sedan när jag var ihop med en svårt sjuk person. Jag vill påpeka att Djurjouren har fel, man kan VISST ha ett riktig bra och meningsfullt förhållande även med en person som har psykiska sjukdomar eller besvär.
Vi hade fem jättefina år trots att hans sjukdom.

Jag och personen ifråga är inte längre ihop, det tog slut i samband med en försämring, men vi är, efter den omedelbara seperationskrisen, fortfarande riktigt goda vänner. Nu när jag känt personen i drygt åtta år så kan jag se ett visst cykelmönster med perioder av högre och lägre funktionsgrad.

Jag får leva med att han nog aldrig kommer bli helt frisk, utan bara bättre eller sämre och att det kan komma en dag då han inte finns mer.

Det allra, allra viktigaste är att man själv inte dras med i någon tro om att "man ska rädda personen" så att man blir "vårdare/vårdtagare" eller "medsjuk" att man själv går in i sjukdomen.

För oss var det till exempel viktig med varsin bostad och att jag hade ett friskt och normalt umgänge med andra personer. Det kan vara bra att ha stöttning i det, speciellt om man själv har tendenser att må dåligt.

 

[martha]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Fast det var ju typ det djurjouren skrev

De blir inte bättre. Vill du leva med honom så tänk inte att han kommer att bli bättre, tänk istället om du står ut med att leva med honom så som han är nu.
Bäst vård får de av vården, inte av en kvinna som offrar sitt eget liv för mannen hon vill förbättra.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Bäst vård får de av vården, inte av en kvinna som offrar sitt eget liv för mannen hon vill förbättra.

Amen sistah.

 

[Lejonelle]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Med tiden började jag väl förstå hur sjuk han verkligen är. Så många år som han kämpat, gått på tung medicinering, försökt ta livet av sig, åkt in och ut på mentalsjukhus, många många år med psykologer som inte gör några framsteg. Han är less nu, insett att han aldrig kommer att bli bättre och undrar varför han ens försöker längre. Jag har hållt modet uppe och sagt att det kommer att bli bättre, även om jag ibland har haft en gnagande känsla i magen som säger mig att han kanske aldrig kommer att få leva ett normalt liv.

Vad gör man när man testat allt och inget hjälper? Alla psykologer, alla läkare. Finns det hopp kvar? 20 år och inte ett enda framsteg. Jag vill tro att det kan bli bra.. men vad är oddsen?

Testat "allt" säger du, och inget hjälper. Om inget alls hjälper känns det inte som man har testat allt. Forskningen går ju också framåt hela tiden. Senast idag hörde jag på P1 om nya forskningsrön som visar att kroppens biologiska klocka är inblandad vid svåra depressioner. Hur långt borta är genombrottet kring att använda den kunskapen i behandlingen? Kanske bara några år?

Det finns en genvariant som gör att man har svårt att bryta ned vissa läkemedel t ex flera vanliga antidepressiva läkemedel. För min anhörige blev det väldigt stor skillnad när man konstaterade att hon hade den mutationen och fick byta läkemedel. En kombination av olika läkemedel visade sig vara den coctail som hon behövde. Hon blir säkert aldrig helt bra heller men det finns hopp om att hon kan få ett skaplig normalt liv. Hon jobbar, klarar sina dippar än så länge.

Man kan inte leva åt någon annan, din partner kan inte leva bara för din skull och du kan inte leva bara för hans. Du orkar så länge du orkar, och jag skulle tro att varje år du orkar har betydelse för din partner. Men du måste naturligtvis fylla på ditt eget förråd och din egen livsvilja och ditt eget livsinnehåll, annars orkar du inte så länge. Skapa egna ytor att leva på. Leva DITT liv, ingen annans.

Så hjälper du också din partner att förstå att han inte förstör ditt liv genom att fortsätta leva. När han kan se att du lever det liv du vill leva MED honom.

Man kan leva ett fullvärdigt liv, ha en relation, ha saker att glädjas åt och en vilja att fortsätta leva, även om man lider av psykisk ohälsa. Precis som man kan göra det om man har ett fysiskt funktionshinder. Klart att det är svårare när sjukdomen sitter i själva viljan, i jädraranammat som man skulle behöva. Men livet behöver inte bli ett enda långt lidande, en bra dag är en bra dag, och man kan göra något bra av den.

 

[Skjøldur]

Sv: Min pojkvän vill inte leva längre

Jag kan førstå att du ær vældigt orolig før din pojkvæn. Jag har bara studerat psykiatri som en del av omvårdnadslinjen før længe sedan. Men jag minns att min psykiatrilærare berættade att om han var orolig før att någon av hans vårdtagare skulle ta livet av sig så brukade han be denna att lova att inte gøra sig sjælv något ont innan næsta gång de sågs. Han sa att det tar emot att bryta ett løfte som man gett någon som man tycker om så dærfør funkade det. Jag ær kristen och tror på førbøn. Om du har tro på att bøn kan hjælpa så be sjælv och ta kontakt med till ex en diakon som kan hjælpa dig att be.