Jag har en omplaceringshund (staffe/blandras) som tros vara 12-14 år gammal. Han är adopterad från Irland och jag vet inget om hans bakgrund annat än att han hittades på gatan. Han har varit min i sisådär fem år nu.
Han är en på många sätt välfungerande hund, men hans osäkerhet börjar bli värre och värre och just nu går jag omkring och funderar på om det bästa för honom vore att han avlivas. Det känns så vansinnigt sorgligt, särskilt då han är frisk, stark och pigg (särskilt för sin ålder) och väldigt glad när han väl är glad, så att säga. Men jag har alltid haft som inställning att ett husdjur måste få vara lyckligt och leva ett okomplicerat och smärtfritt liv, och så ser inte hans liv ut just nu.
Han är ljudrädd. Och då menar jag inte att han skakar lite på nyårsafton utan han är rädd för alla möjliga ljud som man omöjligen kan undvika om man bor i närheten av andra människor, vilket vi gör. Det kan räcka att någon slänger glas i sophuset, att en bildörr slås igen, att någon sparkar på en fotboll på idrottsplanen här i närheten... Ljudet kan komma långt härifrån och vara mycket svagt för våra öron men ändå utlösa kraftig panik i honom. Hans ljudfobi upptäckte vi kort efter att vi fick honom, men det senaste året har det eskalerat rejält. Nu är det på den nivån att han i princip aldrig kommer med ut frivilligt. Man måste locka med godis. I vintras fanns en period då man ibland inte fick på honom hans sele utan att han högg i luften, och det var ganska obehagligt för alla inblandade.
Majoriteten av promenaderna är hanterbara men inte särskilt lyckade heller. Han vill ta snabbaste vägen hem, han stannar nu och då så att man måste lirka och locka för att få med honom, och han har svansen mellan benen större delen av tiden, men han kan slappna av vissa stunder om man anstränger sig för att underhålla honom. En del av promenaderna (allt för många) är rent katastrofala. Då är det bara att ge upp. Han är inte kontaktbar, han försöker ta sig ur selen, och i dessa stunder är han nog den olyckligaste hunden jag någonsin sett. Och så med jämna mellanrum, kanske en gång i veckan eller en gång varannan vecka, har vi en riktigt lyckad promenad. Då rullar han sig i gräset, drar inte hemåt, vill utforska omvärlden och är som vilken hund som helst. Vilket humör han är på är svårt att förutse då det verkar bero på många olika faktorer, men en förutsättning är att han sluppit de värsta ljuden några dagar i rad.
Vi har jobbat tillsammans med hundpsykolog, vi har läst böcker, veterinären kan inte hitta något fel på honom, vi har (såklart) försökt ljudträna hur mycket som helst, vi har använt kosttillskott och adaptil, vi har gjort vårt bästa för att applicera alla råd och tips vi fått och läst om... Inget har varit i närheten av att hjälpa. (Nu har han dessutom allergier som gör att vi inte kan använda oss av godis för att belöna, vilket inte gör saken lättare då god mat annars är vad han älskar mest här i världen.) Jag pratade med en bekant som tränar polishundar med bl.a. skotträning, och hans gissning var att vår hund helt enkelt är en sådan som aldrig kommer att bli botad från sin ljudrädsla. Det kan han ju inte veta säkert, men jag börjar tro att han har rätt.
Vårt liv tillsammans känns just nu väldigt deppigt, och jag känner mig som den sämsta hundägaren i världen. Många dagar kan vi ju knappt gå ut annat än på korta rastningsrundor, och även då är han stressad. Det är så väldigt tungt att behöva se honom få ångest på daglig basis. Jag har själv levt med ångest och jag vet att det inte är roligt alls. Samtidigt är han trygg och glad inomhus. T.o.m. tolvslaget på nyårsafton gick helt okej i år (inte jättebra, men relativt bra). Vi leker massor, vi tränar nosework, vi myser dagarna långa. Han är otroligt kelig, vill alltid vara nära, älskar att pussas, bli masserad och leka dragkamp. Och det är väl därför det tar emot så att avliva. Han har ju lyckliga stunder. Men inte utomhus. Och mina tankar kring detta snurrar runt så mycket att jag inte vet vad som är rätt och fel längre.
Jag brukade tycka att det här med hundadoption var så himla bra. Varför köpa en valp när man kan rädda ett djur som haft det svårt och ge honom/henne en andra chans att bli riktigt lycklig? Jag börjar ifrågasätta min tidigare syn på saken. Jag har pratat med så många vars hundar är omplaceringshundar och det verkar vara mer regel än undantag att hundarna bär på diverse trauman, har fobier och är allmänt otrygga. Eller så projicerar jag bara mina problem på andra, jag vet inte.
Jag skriver inte i första hand för att få tips på hur man jobbar bort ljudrädslan. Jag tackar inte nej till dem heller, men jag misstänker att det inte finns så många tips kvar som vi inte redan tagit till oss och jobbat med. Jag skriver framförallt för att jag skulle vilja veta vad andra hundmänniskor anser vara det rätta att göra i det här läget.
Han är en på många sätt välfungerande hund, men hans osäkerhet börjar bli värre och värre och just nu går jag omkring och funderar på om det bästa för honom vore att han avlivas. Det känns så vansinnigt sorgligt, särskilt då han är frisk, stark och pigg (särskilt för sin ålder) och väldigt glad när han väl är glad, så att säga. Men jag har alltid haft som inställning att ett husdjur måste få vara lyckligt och leva ett okomplicerat och smärtfritt liv, och så ser inte hans liv ut just nu.
Han är ljudrädd. Och då menar jag inte att han skakar lite på nyårsafton utan han är rädd för alla möjliga ljud som man omöjligen kan undvika om man bor i närheten av andra människor, vilket vi gör. Det kan räcka att någon slänger glas i sophuset, att en bildörr slås igen, att någon sparkar på en fotboll på idrottsplanen här i närheten... Ljudet kan komma långt härifrån och vara mycket svagt för våra öron men ändå utlösa kraftig panik i honom. Hans ljudfobi upptäckte vi kort efter att vi fick honom, men det senaste året har det eskalerat rejält. Nu är det på den nivån att han i princip aldrig kommer med ut frivilligt. Man måste locka med godis. I vintras fanns en period då man ibland inte fick på honom hans sele utan att han högg i luften, och det var ganska obehagligt för alla inblandade.
Majoriteten av promenaderna är hanterbara men inte särskilt lyckade heller. Han vill ta snabbaste vägen hem, han stannar nu och då så att man måste lirka och locka för att få med honom, och han har svansen mellan benen större delen av tiden, men han kan slappna av vissa stunder om man anstränger sig för att underhålla honom. En del av promenaderna (allt för många) är rent katastrofala. Då är det bara att ge upp. Han är inte kontaktbar, han försöker ta sig ur selen, och i dessa stunder är han nog den olyckligaste hunden jag någonsin sett. Och så med jämna mellanrum, kanske en gång i veckan eller en gång varannan vecka, har vi en riktigt lyckad promenad. Då rullar han sig i gräset, drar inte hemåt, vill utforska omvärlden och är som vilken hund som helst. Vilket humör han är på är svårt att förutse då det verkar bero på många olika faktorer, men en förutsättning är att han sluppit de värsta ljuden några dagar i rad.
Vi har jobbat tillsammans med hundpsykolog, vi har läst böcker, veterinären kan inte hitta något fel på honom, vi har (såklart) försökt ljudträna hur mycket som helst, vi har använt kosttillskott och adaptil, vi har gjort vårt bästa för att applicera alla råd och tips vi fått och läst om... Inget har varit i närheten av att hjälpa. (Nu har han dessutom allergier som gör att vi inte kan använda oss av godis för att belöna, vilket inte gör saken lättare då god mat annars är vad han älskar mest här i världen.) Jag pratade med en bekant som tränar polishundar med bl.a. skotträning, och hans gissning var att vår hund helt enkelt är en sådan som aldrig kommer att bli botad från sin ljudrädsla. Det kan han ju inte veta säkert, men jag börjar tro att han har rätt.
Vårt liv tillsammans känns just nu väldigt deppigt, och jag känner mig som den sämsta hundägaren i världen. Många dagar kan vi ju knappt gå ut annat än på korta rastningsrundor, och även då är han stressad. Det är så väldigt tungt att behöva se honom få ångest på daglig basis. Jag har själv levt med ångest och jag vet att det inte är roligt alls. Samtidigt är han trygg och glad inomhus. T.o.m. tolvslaget på nyårsafton gick helt okej i år (inte jättebra, men relativt bra). Vi leker massor, vi tränar nosework, vi myser dagarna långa. Han är otroligt kelig, vill alltid vara nära, älskar att pussas, bli masserad och leka dragkamp. Och det är väl därför det tar emot så att avliva. Han har ju lyckliga stunder. Men inte utomhus. Och mina tankar kring detta snurrar runt så mycket att jag inte vet vad som är rätt och fel längre.
Jag brukade tycka att det här med hundadoption var så himla bra. Varför köpa en valp när man kan rädda ett djur som haft det svårt och ge honom/henne en andra chans att bli riktigt lycklig? Jag börjar ifrågasätta min tidigare syn på saken. Jag har pratat med så många vars hundar är omplaceringshundar och det verkar vara mer regel än undantag att hundarna bär på diverse trauman, har fobier och är allmänt otrygga. Eller så projicerar jag bara mina problem på andra, jag vet inte.
Jag skriver inte i första hand för att få tips på hur man jobbar bort ljudrädslan. Jag tackar inte nej till dem heller, men jag misstänker att det inte finns så många tips kvar som vi inte redan tagit till oss och jobbat med. Jag skriver framförallt för att jag skulle vilja veta vad andra hundmänniskor anser vara det rätta att göra i det här läget.
