Om jag kommer hem, och hittar min partner i armarna på någon annan, varpå han förklarar att han älskar henne mer och inte vill leva med mig längre, då skulle jag utöver ledsen och arg också bli svartsjuk, skulle jag tro. Alltså att jag skulle känna något mer och annat än bara ledsenhet och ilska.
Känner man så varje gång den andre visar nån form av intresse för nån annan, eller än värre, börjar kontrollera den andre för att förhindra att man väljs bort, då har man förståss problem, men svartsjuka i sig - alltså att man känner ett litet stygn i hjärtat om den man älskar och vill leva med väljer någon annan - det tror jag är tämligen allmängiltigt och upplevs av de flesta om de blir bortvalda av nån de verkligen bryr sig om. Men jag kanske har fel?
Hur definierar du svartsjuk?
Med svartsjuk menar jag just det stygnet i hjärtat när den man älskar väljer bort en, man vill ha den kärlek någon annan får av den man bryr sig om. Känslomässig avundsjuka, så att säga. Syskon kan ju också bli svartsjuka på varandra när de är små t ex, så det behöver ju inte vara romantisk kärlek egentligen.
Det jag vänder mig mot är väl kanske att svartsjuka utmålas som en känsla man helst ska leva helt utan, som alltid är destruktiv och dålig, och som bara människor som har nån form av problem med sig själva kan uppleva.
Och jag skulle snarare beskriva det som en känsla som kanske inte är så rolig, men heller inte någon sorts svart gift som förpestar tillvaron, utan en känsla som är rätt rimlig och befogad att känna ibland.
För mig är svartsjuka absolut något som alltid är negativt, något som vore bra att leva utan. Anledningen är vad svartsjukan bottnar i: ägande, krav och vägran. I en situation där jag kommer hem och hittar min partner i sängen med någon annan så kan jag känna mig arg, ledsen, sviken, sårad och många andra saker utan att jag ser de känslorna som något i sig negativt, men svartsjukan - som jag säkert skulle känna också - vore däremot något dåligt. Svartsjuka bygger på att jag anser mig äga, ha rätt till, något som inte är mitt. Det är uppenbarligen inte mitt - att jag känner svartsjuka har ju triggats av att min uppfattning av ägande utmanats på något sätt - och det är inte sunt att tänka att en annan persons känslor på något sätt tillhör mig.
I situationen du ställt upp blir svartsjukan ett "nej!", ett "det här händer inte!". De andra känslorna är en reaktion på situationen som den
är, svartsjukan är en vägran att acceptera. Han får visst välja den andra kvinnan, han får visst älska/attraheras av någon annan, den rätten har alltid varit hans och min svartsjuka är ett symptom på att jag istället vill/inbillat mig att den ska vara min.
Avundsjuka är i mångt och mycket samma sak, om jag är avundsjuk på att någon har något jag saknar så är just avundsjukan ett uttryck för att jag upplever mig ha
rätt till något som uppenbarligen inte stämmer överens med verkligheten. Den saken är inte min, den är någon annans, men jag vägrar som en skrikande treåring att acceptera hur det ligger till.
För mig är det skillnaden, det som skiljer ut "sjukorna" från andra negativa/jobbiga känslor, att de innebär att man försöker ta sig rätten till något som inte är ens eget, att man inte vill se saker som de
är utan kräver att de ska vara som man
vill.
Jag tror att det bästa är om man accepterar sina känslor
Man måste få tillåta sig att känna sig ledsen, förbannad, avundsjuk, svartsjuk etc. Känslor är inte farliga om man inte beter sig destruktivt i dess samband.
Man måste få vara ledsen ibland, självklart får det inte gå så långt som till depression, man måste få vara arg, men man får inte skada någon.
Det är tillåtet att bli svartsjuk i vissa situationer, men det är inte hälsosamt om svartsjuka förgiftar hela en liv.
Det måste finnas en balans, då är känslor bara hälsosamma.
Känslor är på sätt och vis en träningssak, ju oftare vi upplever tex ilska desto vanligare blir den upplevelsen. Att granska sina känslor och försöka leda in dem på mer konstruktiva vägar är inte detsamma som att förneka och trycka undan dem. Alla känslor är definitivt inte hälsosamma, vi tjänar på att använda de möjligheter vi har till att utvecklas och stärka våra positiva sidor.
