Min man flirtade på nätet

[Lampan]

Om jag inte redan var det, så skulle nog jag känna att ett sånt svar gjorde mig väldigt, väldigt trött på förhållandet. En människa som inte menar nånting av vad han säger, och som inte har en aning om varför han säger det han gör (alternativt ljuger om att han inte vet när jag ställer en allvarlig och viktig fråga) känns det ju väldigt svårt att ha en nära relation med. Hur ska man kunna förstå varandra om den andre inte menar nåt av vad han säger, alternativt ljuger? Låter ju hopplöst tröttsamt.

Tycker likadant där

Det värsta med att säga -Så som du tjatar måste du vara trött på vårt förhållande...
Är att då sätter man munkavel på sin partner. Det är samma sak som att säga - Håller du inte käft så gör du slut

Om jag hade varit tjejen hade jag ställt honom mot väggen - Nu jävlar, ska vi snacka din lilla ynkrygg! (Typ nåt sånt)
Jag tycker inte tjejen verkar ha så mycket att förlora i den karln.

 

[cirkus]

Vad lustigt att det kan vara så olika

Varken min sambo eller jag kan tänka oss att umgås med varandras ex
I början grundade sig säkert den känslan på en viss svartsjuka, kanske
Idag känner jag att inte är särskilt intresserad av att lära känna min sambos ex på den nivån att jag umgås med dom.

Men kan ni tänka att umgås med de egna exen?

Och att partnern umgås med sina ex?

 

[Lovisaleonora]

Jag har två ex som jag inte är särksilt stolt över att ha blivit kär i.
Vi blev tillsammans lite för snabbt och när trollet kom fram i ljuset och det visade sig finnas rätt så ruttna åsikter och värderingar bakom den käcka fasaden så kände jag att jag aldrig vill umgås med vederbörande igen.

... och dessa vill man självklart inte umgås med senare. Men det handlar ju inte så mycket om att kärleken försvann som att det visade sig vara människor du inte valt att ha i ditt liv om du känt dem fullt ut.

 

[mandalaki]

Eller så är det så att jag föredrar att reda ut istället för att släta över - och bara fastna i rundgång.

Det krävs faktiskt ingen som helst talang för att gå tillbaka och kolla vad som skrivits tidigare när något inte hänger ihop längre, jag kan varmt rekommendera det.



Så vad är då så positivt och bra med att uppleva det? Vad är då så konstigt med att andra säger sig inte uppleva det?



Men att inte känna några mörka känslor är väl inte detsamma som att inte känna en av de mörka känslorna? Svartsjuka är inte bara en otrevlig känsla, den är destruktiv. Den skadar både den som försöker äga och den som blir ägd.

För mig är det som att säga att ja, mordlust är något vi borde bejaka för att få ett rikt känsloliv, vi vill väl inte vara plastiga fluffdockor heller...



Jag frågade redan i förra inlägget, men jag upprepar det här då jag inte fått något svar vad jag kan se: anser du att man inte har något ansvar för sina känslor? Den "lilla jäveln", ska den inte försöka hanteras utan få härja fritt för att man ska vara en hel människa?

Monster du är väldigt klok. Och har väldigt mycket ork.

 

[Lovisaleonora]

Monster du är väldigt klok. Och har väldigt mycket ork.

... och tålamod. Och en stor dos pedagogik....

 

[Milosari]

Jag har ingen djupare kontakt med något ex (förutom att jag blev nyförälskad i en ungdomskärlek som jag nu är sambo med). Men jag är väääldigt glad över att mina föräldrar är goda vänner trots att de gjorde slut för 30 år sedan. De hjälper varandra, vi äter middag ihop hela familjen och min ena bror som har en annan pappa har ytterligare en fadersfigur. Min pappa har en jättebra relation med min mammas släkt, vilket är tur för hans egen släkt är helt dysfunktionell. Så om de hade haft någon princip att man inte umgås med ex så hade precis varje inblandad individ förlorat på detta.

 

[athena_arabians]

Nej, herregud. Och jag skulle inte orka vara den människan heller. Som att leva hela livet som treåring i fullt trots, eller som puberterande tonåring.

Dessutom är ju det där med "hela känslospektrat" ett monopoliserande sätt att bestämma vilka de riktiga känslorna är och vilken betydelse de har och ska ha. Människor har givetvis olika känslospektran, och jag tror även att känslospektrat - eller den känslomässiga strukturen - ser olika ut i olika sammanhang, och i olika kulturer.

Nej, tonåren är verkligen inget man vill fastna i.

Min familj (valloner) är alla hetsiga, har ett jäkla humör och blir gärna överdramatiska. I min värld betyder det att jag faktiskt får se till att hålla mitt humör i schack, både för min och min omgivnings skull. Detsamma gäller ev svartsjuka eller andra destruktiva känslor, det är ett problem för den som har dem och som denne får hantera.

 

[athena_arabians]

Jag har ingen djupare kontakt med något ex (förutom att jag blev nyförälskad i en ungdomskärlek som jag nu är sambo med). Men jag är väääldigt glad över att mina föräldrar är goda vänner trots att de gjorde slut för 30 år sedan. De hjälper varandra, vi äter middag ihop hela familjen och min ena bror som har en annan pappa har ytterligare en fadersfigur. Min pappa har en jättebra relation med min mammas släkt, vilket är tur för hans egen släkt är helt dysfunktionell. Så om de hade haft någon princip att man inte umgås med ex så hade precis varje inblandad individ förlorat på detta.

Vi har ett liknande scenario in min släkt, moster och ingift morbror skilde sig men han har varit med på alla högtider odyl även efter skilsmässan. Jag hade blivit ledsen om han inte kommit på pappas begravning för att han tyckt han inte hade där att göra för min pappa tyckte mycket om honom. Det som hände mellan honom och min moster var just det, mellan dem. Han umgås ofta med min moster och hennes nya också.

Jag (och min släkt bevisligen) föredrar att inkludera folk istället för att hålla dem ute.

 

[Lampan]

Angående diskussionen om ex. Jag har valt alla mina partners av kärlek och en gemensam värdegrund. Bara för att kärleken försvinner är det inte så att gemensamma värderingar och vänskap försvinner. Om de uppför sig som svin, visst. Men i vuxna livet har jag inte varit tillsammans med svin, utan goa människor som varit en del av mitt liv och vardag, i vått och torrt.

Vi har en stor gemenskap, de har varit en del av mitt liv och jag av deras. Vi känner varandra utan och innan. Det förändras inte för att vårt förhållande tar slut, det går över i något annat.

Tycker för egen del det känns märkligare att helt plötsligt bara sky en människa som varit en stor del av ens liv, enbart för att relationen förändrats.

Uppbrotten jag har haft har
Antingen varit väldigt jobbiga, om det har funnits några känslor kvar, det kan ha varit att en av oss fortfarande är lite kär, det kan ha varit att man har blivit osams, förbannad
Eller Så har uppbrotten varit för det har förlorats intresse, man tycker inte människan är intressant längre.

Oavsett anledning till uppbrottet så ser jag ingen mening med en fortsatt relation, oavsett hur den ser ut.

 

[Mabuse]

Det var väl äganderättskänslor och svartsjuka som ställde till det.

En av många fördelar med icke-svartsjuka personer, är att de oftare går att prata med och att de fattar vad man säger eftersom de inte ser världen genom det svartsjukt skruvade perspektiv som bygger på att de tror att de kan äga andra människor.

Men är svartsjuka människor någon särskild sort? Jag tänker mig att i princip alla som älskar någon annan skulle bli svartsjuka om de hamnade i en situation där det fanns fog för det. Om jag kommer hem, och hittar min partner i armarna på någon annan, varpå han förklarar att han älskar henne mer och inte vill leva med mig längre, då skulle jag utöver ledsen och arg också bli svartsjuk, skulle jag tro. Alltså att jag skulle känna något mer och annat än bara ledsenhet och ilska.

Känner man så varje gång den andre visar nån form av intresse för nån annan, eller än värre, börjar kontrollera den andre för att förhindra att man väljs bort, då har man förståss problem, men svartsjuka i sig - alltså att man känner ett litet stygn i hjärtat om den man älskar och vill leva med väljer någon annan - det tror jag är tämligen allmängiltigt och upplevs av de flesta om de blir bortvalda av nån de verkligen bryr sig om. Men jag kanske har fel?

 

[Lampan]

Vi har ett liknande scenario in min släkt, moster och ingift morbror skilde sig men han har varit med på alla högtider odyl även efter skilsmässan. Jag hade blivit ledsen om han inte kommit på pappas begravning för att han tyckt han inte hade där att göra för min pappa tyckte mycket om honom. Det som hände mellan honom och min moster var just det, mellan dem. Han umgås ofta med min moster och hennes nya också.

Jag (och min släkt bevisligen) föredrar att inkludera folk istället för att hålla dem ute.

Nu vet jag inte om jag har tagit fel, du får rätta mig isf.

Skrev du inte i en tråd att din familj inte grattade dig på födelsedagen?

 

[Lovisaleonora]

Oavsett anledning till uppbrottet så ser jag ingen mening med en fortsatt relation, oavsett hur den ser ut.

Och det är ju ditt val, självklart. Jag skulle inte exkludera människor som är mina vänner, ur mitt liv för att vår relation av någon anledning förändras. Så länge jag betraktar personen som en vän.

Jag vårdar mina vänner, jag värdesätter de som känner mig och trots det älskar/tycker om mig. Jag tycker inte det är så vansinnigt ofta jag snubblar över människor jag vill lära känna bättre, och jag vill inte i onödan förlora en enda av de jag har i mitt liv.

Sedan har jag inget ex jag umgås tätt med, men å andra sidan har jag ingen vän jag umgås tätt med. Delvis beroende på yttre omständigheter (avstånd, tidsbrist etc) men för mig är det en trygghet i att mina vänner känner mig, vet vem jag är och därmed kan finnas i mitt liv på rätt grund.

 

[Lampan]

Men är svartsjuka människor någon särskild sort? Jag tänker mig att i princip alla som älskar någon annan skulle bli svartsjuka om de hamnade i en situation där det fanns fog för det. Om jag kommer hem, och hittar min partner i armarna på någon annan, varpå han förklarar att han älskar henne mer och inte vill leva med mig längre, då skulle jag utöver ledsen och arg också bli svartsjuk, skulle jag tro. Alltså att jag skulle känna något mer och annat än bara ledsenhet och ilska.

Känner man så varje gång den andre visar nån form av intresse för nån annan, eller än värre, börjar kontrollera den andre för att förhindra att man väljs bort, då har man förståss problem, men svartsjuka i sig - alltså att man känner ett litet stygn i hjärtat om den man älskar och vill leva med väljer någon annan - det tror jag är tämligen allmängiltigt och upplevs av de flesta om de blir bortvalda av nån de verkligen bryr sig om. Men jag kanske har fel?

Tack!

 

[Lovisaleonora]

Känner man så varje gång den andre visar nån form av intresse för nån annan, eller än värre, börjar kontrollera den andre för att förhindra att man väljs bort, då har man förståss problem, men svartsjuka i sig - alltså att man känner ett litet stygn i hjärtat om den man älskar och vill leva med väljer någon annan - det tror jag är tämligen allmängiltigt och upplevs av de flesta om de blir bortvalda av nån de verkligen bryr sig om.

Att känna smärta över att bli bortvald - är det svartsjuka per definition? Inte i min värld. Smärta är en ren känsla för mig, utan andra kladdiga bihang.

Svartsjuka är för mig cancer som vuxit ur smärta, något rätt skitigt och läskigt. Som en utväxt på något som kanske i o f s är oundvikligt i sig. Ett val, hur jag väljer att hantera min smärta.

 

[athena_arabians]

Nu vet jag inte om jag har tagit fel, du får rätta mig isf.

Skrev du inte i en tråd att din familj inte grattade dig på födelsedagen?

Alla familjer har sina hickor och fungerar inte idealt i alla lägen vilket kan vara jobbigt och ledsamt. Skulle något allvarligt hända skulle jag dock ha klanen i ryggen, även de som inte fötts in i den.

 

[lil-sis]

Men är svartsjuka människor någon särskild sort? Jag tänker mig att i princip alla som älskar någon annan skulle bli svartsjuka om de hamnade i en situation där det fanns fog för det. Om jag kommer hem, och hittar min partner i armarna på någon annan, varpå han förklarar att han älskar henne mer och inte vill leva med mig längre, då skulle jag utöver ledsen och arg också bli svartsjuk, skulle jag tro. Alltså att jag skulle känna något mer och annat än bara ledsenhet och ilska.

Känner man så varje gång den andre visar nån form av intresse för nån annan, eller än värre, börjar kontrollera den andre för att förhindra att man väljs bort, då har man förståss problem, men svartsjuka i sig - alltså att man känner ett litet stygn i hjärtat om den man älskar och vill leva med väljer någon annan - det tror jag är tämligen allmängiltigt och upplevs av de flesta om de blir bortvalda av nån de verkligen bryr sig om. Men jag kanske har fel?

Men svartsjuk?

Jag skulle naturligtvis bli ledsen om min sambo valde någon annan men inte just svartsjuk. Ledsen.

 

[a1agnlju]

Det är inte friskt att reagera med att bli upprörd om någon hejar på ett ex.
Det är ett osunt beteende och jag skulle helt tappa respekten för en sådan partner.

Du läser in väldigt mycket mer än det faktiskt är. Du beskriver en sjukligt svartsjuk person med kontrollbehov. Det är något helt annat det.

 

[Mabuse]

Men svartsjuk?

Jag skulle naturligtvis bli ledsen om min sambo valde någon annan men inte just svartsjuk. Ledsen.

Hur definierar du svartsjuk?

Med svartsjuk menar jag just det stygnet i hjärtat när den man älskar väljer bort en, man vill ha den kärlek någon annan får av den man bryr sig om. Känslomässig avundsjuka, så att säga. Syskon kan ju också bli svartsjuka på varandra när de är små t ex, så det behöver ju inte vara romantisk kärlek egentligen.

 

[lil-sis]

Hur definierar du svartsjuk?

Med svartsjuk menar jag just det stygnet i hjärtat när den man älskar väljer bort en, man vill ha den kärlek någon annan får av den man bryr sig om. Känslomässig avundsjuka, så att säga. Syskon kan ju också bli svartsjuka på varandra när de är små t ex, så det behöver ju inte vara romantisk kärlek egentligen.

Jag tänker inte så.

Jag vill inte ha den kärlek någon annan får, den är inte min ändå.

 

[mandalaki]

Men är svartsjuka människor någon särskild sort? Jag tänker mig att i princip alla som älskar någon annan skulle bli svartsjuka om de hamnade i en situation där det fanns fog för det. Om jag kommer hem, och hittar min partner i armarna på någon annan, varpå han förklarar att han älskar henne mer och inte vill leva med mig längre, då skulle jag utöver ledsen och arg också bli svartsjuk, skulle jag tro. Alltså att jag skulle känna något mer och annat än bara ledsenhet och ilska.

Känner man så varje gång den andre visar nån form av intresse för nån annan, eller än värre, börjar kontrollera den andre för att förhindra att man väljs bort, då har man förståss problem, men svartsjuka i sig - alltså att man känner ett litet stygn i hjärtat om den man älskar och vill leva med väljer någon annan - det tror jag är tämligen allmängiltigt och upplevs av de flesta om de blir bortvalda av nån de verkligen bryr sig om. Men jag kanske har fel?

Håller med @Lovisaleonora. I det extrema scenario du beskriver är du ju de facto bortvald. Tro fan att du inte rycker på axlarna, sätter på kaffemaskinen och börjar gå igenom dagens post.

Men den svartsjuka vi pratar om här är ju exrelaterad. Alltså när det där stynget du känner när din partner talar om/har kontakt med sina ex ställer till det för dig/i relationen. När du göder din svartsjuka genom undvikande = förmår partnern inte ha kontakten. DEN är problematisk.