Min hund bet min son

[giovanna]

Idag när jag la min dotter för middagsluren hörde jag plötsligt ett morr och sen ett illtjut. Min son som är fem år hade blivit biten under ögat.
Alfons (hunden, Lancashire Heller hane 7 år) gillar inte sonen, när han var mindre kunde han vara hårdhänt och tyckte ibland att det var kul att bråka med Alfons. Självklart har vi alltid sagt till på skarpen och försökt skydda hunden från det klåfingriga barnet.
Nu gör han inte så men Alfons har inte glömt och förlåtit. Så reglerna hemma har varit att sonen ska låta hunden vara helt och hållet.
Jag har tyckt att det varit ok att Alfons "muttrat" åt sonen om han ändå kommit för nära men jag hade aldrig trott att han skulle bitas.

Jag vet inte vad som hände nu eftersom jag inte såg det och det var svårt att få ett riktigt svar av sonen som givetvis var chockad.
Det jag vet var att hunden låg och vilade i ena änden av soffan och sonen i den andra. Enligt sonen så var det något på TV som gjorde att han la ansiktet för nära Alfons som då bet. Men jag misstänker att sonen glömt att Alfons låg där och att han slängde sig framåt. Men jag vet som sagt inte.

Jag misstänker även att sonen är ledsen över att han inte får klappa Alfons och avundsjuk på att lillasyster 1,5 år får klappa. Hon har en helt annan djurkänsla och är mjuk och försiktig för det mesta.

Jag inser att vi måste ta tag i detta och försöka få en bättre relation mellan sonen och hunden men hur gör vi det?

Ursäkta svamligt inlägg men detta var verkligen en chock!

 

[lady_vip]

Din son är fortfarande ganska liten, men jag är väldigt positiv till att barn får träna hundar. Jag har själv haft flertalet kurser för barn med hundar via hundungdom och deras relation blir överlag mycket stark när hunden får ut något av barnet.
Som sagt är din son ganska liten och det är lätt att träningen blir utan tajming och mest massa tjat. Därför hade jag börjat med enkla godissök. Du håller hunden, ger sonen 10-20 godisbitar som han "gömmer" så att hunden ser (visa sonen innan hur han ska göra) och sen släpper du hunden när sonen åter är hos dig och ni tittar tillsammans på hunden.

Ni kan ju också träna, om hunden kan hantera godis hos barnet, om hunden hoppar efter godiset tex kan det bli svårare.

 

[giovanna]

Din son är fortfarande ganska liten, men jag är väldigt positiv till att barn får träna hundar. Jag har själv haft flertalet kurser för barn med hundar via hundungdom och deras relation blir överlag mycket stark när hunden får ut något av barnet.
Som sagt är din son ganska liten och det är lätt att träningen blir utan tajming och mest massa tjat. Därför hade jag börjat med enkla godissök. Du håller hunden, ger sonen 10-20 godisbitar som han "gömmer" så att hunden ser (visa sonen innan hur han ska göra) och sen släpper du hunden när sonen åter är hos dig och ni tittar tillsammans på hunden.

Ni kan ju också träna, om hunden kan hantera godis hos barnet, om hunden hoppar efter godiset tex kan det bli svårare.

Tack för tipset, tror också att det skulle hjälpa mycket om de fick träna ihop. Vi har alltid som rutin att köra godissök efter promenaden så nästa gång får sonen vara med på detta.

 

[Blueberry]

Idag när jag la min dotter för middagsluren hörde jag plötsligt ett morr och sen ett illtjut. Min son som är fem år hade blivit biten under ögat.
Alfons (hunden, Lancashire Heller hane 7 år) gillar inte sonen, när han var mindre kunde han vara hårdhänt och tyckte ibland att det var kul att bråka med Alfons. Självklart har vi alltid sagt till på skarpen och försökt skydda hunden från det klåfingriga barnet.
Nu gör han inte så men Alfons har inte glömt och förlåtit. Så reglerna hemma har varit att sonen ska låta hunden vara helt och hållet.
Jag har tyckt att det varit ok att Alfons "muttrat" åt sonen om han ändå kommit för nära men jag hade aldrig trott att han skulle bitas.

Jag vet inte vad som hände nu eftersom jag inte såg det och det var svårt att få ett riktigt svar av sonen som givetvis var chockad.
Det jag vet var att hunden låg och vilade i ena änden av soffan och sonen i den andra. Enligt sonen så var det något på TV som gjorde att han la ansiktet för nära Alfons som då bet. Men jag misstänker att sonen glömt att Alfons låg där och att han slängde sig framåt. Men jag vet som sagt inte.

Jag misstänker även att sonen är ledsen över att han inte får klappa Alfons och avundsjuk på att lillasyster 1,5 år får klappa. Hon har en helt annan djurkänsla och är mjuk och försiktig för det mesta.

Jag inser att vi måste ta tag i detta och försöka få en bättre relation mellan sonen och hunden men hur gör vi det?

Ursäkta svamligt inlägg men detta var verkligen en chock!

Nu låter jag som världens mest oansvariga förälder, men... Mina hundar biter min son när han ”förtjänar det”. Han blir tre år i januari. De är små och skapligt reaktiva och signalkänsliga, han är impulsiv och oförsiktig. Han får lära sig, och de är bättre lärare än vad jag är. De har å andra sidan en fin relation; han går med dem på promenaderna, myser med dem, tränar lite med dem, matar dem, leker med dem osv - vilket vi alltid har uppmuntrat till.

Det låter som en bra plan att utveckla relationen, för det måste vara jättetråkigt för din son att ha hunden som något ”förbjudet men ständigt närvarande” i vardagen. Min son har fattat grundkonceptet med klicker, han roar sig med att klicka och belöna (utan att träna något alls) och hundarna uppskattar det såklart jättemycket

 

[russinbulle]

Det är ju inte ovanligt med den typen av reaktivitet hos heeler - vissa har det inte alls andra mycket. Just snabba rörelser, hoppande osv från barn kan trigga och helst då precis framför ansiktet på hunden. Mitt äldsta barnbarn fungerar kanon med alla mina tre hundar, yngsta barnbarnet fungerar med två av dom och endast till 50% med den ena hunden. Grabben kan om och om igen kasta sig ner med snabba rörelser på golvet mitt framför hunden och det uppskattas inte. Hunden biter inte, men smäller ihop tänderna precis framför och visa att detta är inte okej. Barnet är dock av den typen som inte skulle bry sig speciellt om ett nyp - han fick en hel del sådana som mindre när hunden var unghund och gärna nöp hälar vid spring och studs.

 

[russinbulle]

Även jag föreslår dels vikten av att förklara detta för sonen (att det inte är av elakhet från hundens sida, utan en reaktion på snabba rörelser) och dels få dom att träna något ihop. Klickerträning låter ypperligt bra, så sonen blir mer sedd som "en trevlig godis-grabb" än en som är jobbig.

 

[giovanna]

Nu låter jag som världens mest oansvariga förälder, men... Mina hundar biter min son när han ”förtjänar det”. Han blir tre år i januari. De är små och skapligt reaktiva och signalkänsliga, han är impulsiv och oförsiktig. Han får lära sig, och de är bättre lärare än vad jag är.

Jag har ju varit inne på din linje men den här gången var det ett ordentligt bett, dvs det gick hål efter alla framtänderna. 1 cm under ögat .
Så det känns ohållbart att fortsätta som förut, vi måste hitta ett sätt där de kan ha utbyte av varandra om de ska bo ihop .

 

[Gnist]

Jag personligen är så krass att en hund som inte kan hantera normalt familjeliv (dit hör småbarn och deras impulsivitet) får inte bo i min familj.

Beroende på beteende så säljs den eller avlivas och en hund som biter, alltså inte nafsar/markerar skulle jag aldrig sälja..

 

[giovanna]

Det är ju inte ovanligt med den typen av reaktivitet hos heeler - vissa har det inte alls andra mycket. .

Nej, jag vet ju det. Min förra heeler var livrädd för barn så där fick man ha stenkoll när barn var närvarande.
Alfons är inte rädd för barn generellt, jag valde medvetet en kennel där det fanns barn i huset för att få lite gratis på barnfronten så att säga.
Det jobbigaste är att jag ju inte såg vad som hände så det är svårt att förklara för sonen vad han ska undvika att göra.
Men träning är bra, ska låta dem göra mer saker ihop.

 

[giovanna]

Jag personligen är så krass att en hund som inte kan hantera normalt familjeliv (dit hör småbarn och deras impulsivitet) får inte bo i min familj.

Beroende på beteende så säljs den eller avlivas och en hund som biter, alltså inte nafsar/markerar skulle jag aldrig sälja..

Eftersom jag inte såg vad som hände så känns det drastiskt att omplacera. Det kan ju ha varit så att Alfons sov och sonen inte såg honom utan slängde sig över honom i soffan.
Hade han gått runt och varit nervös runt barnen för jämnan hade det såklart inte gått.

 

[Lovisaleonora]

Jag är uppvuxen med bitande hund, en väldigt utåtagerande fralla. Vi systrar blev rejält hundbitna regelbundet. Rätt igen läppen en gång, ett örhänge draget genom örsnibben en annan. Och så klart händer och fötter.

Det har givetvis lärt mig att läsa hundar på ett väldigt bra sätt, både jag och syrran är väldigt orädda för hundbett.

Men handen på hjärtat, vi testade också hundens gränser många gånger - medvetet. Så unga vi var. Och det är mest troligt vad din son passade på att göra när du inte hade översyn och läget fanns.

Bra lärdom.

 

[Lager]

Idag när jag la min dotter för middagsluren hörde jag plötsligt ett morr och sen ett illtjut. Min son som är fem år hade blivit biten under ögat.
Alfons (hunden, Lancashire Heller hane 7 år) gillar inte sonen, när han var mindre kunde han vara hårdhänt och tyckte ibland att det var kul att bråka med Alfons. Självklart har vi alltid sagt till på skarpen och försökt skydda hunden från det klåfingriga barnet.
Nu gör han inte så men Alfons har inte glömt och förlåtit. Så reglerna hemma har varit att sonen ska låta hunden vara helt och hållet.
Jag har tyckt att det varit ok att Alfons "muttrat" åt sonen om han ändå kommit för nära men jag hade aldrig trott att han skulle bitas.

Jag vet inte vad som hände nu eftersom jag inte såg det och det var svårt att få ett riktigt svar av sonen som givetvis var chockad.
Det jag vet var att hunden låg och vilade i ena änden av soffan och sonen i den andra. Enligt sonen så var det något på TV som gjorde att han la ansiktet för nära Alfons som då bet. Men jag misstänker att sonen glömt att Alfons låg där och att han slängde sig framåt. Men jag vet som sagt inte.

Jag misstänker även att sonen är ledsen över att han inte får klappa Alfons och avundsjuk på att lillasyster 1,5 år får klappa. Hon har en helt annan djurkänsla och är mjuk och försiktig för det mesta.

Jag inser att vi måste ta tag i detta och försöka få en bättre relation mellan sonen och hunden men hur gör vi det?

Ursäkta svamligt inlägg men detta var verkligen en chock!

Min morfar födde upp kareler, min moster BC och tax, min mamma har alltid haft labradorer och schäfrar. Mängder med hundar i familjen. Normalt väldigt tålmodiga, men visst kunde någon tröttna och nypa till. Minns inte att jag eller ngt annat barn blev riktigt bitet/hugget, men det gjordes inget drama kring om du fick ett nyp... Lägg av att störa hunden!

Jag förstår att du och sonen blev rädda, samtidigt tycker jag det låter som om du har haft en vettig ingång. Dottern som är lugn kan klappa, sonen får lära sig tillsammans med dig, och annars inte klappa.

Håller med inläggen ovan om att sonen och hunden kanske kan göra små enkla övningar tillsammans, sådant som hunden är stabil med i början så att det går lätt. Hunden måste lita på att sonen inte gör illa den, och sonen lära sig hur han ska röra sig och kommunicera med hunden.

 

[Gnist]

Eftersom jag inte såg vad som hände så känns det drastiskt att omplacera. Det kan ju ha varit så att Alfons sov och sonen inte såg honom utan slängde sig över honom i soffan.
Hade han gått runt och varit nervös runt barnen för jämnan hade det såklart inte gått.

Det är ju ditt val, ditt beslut.

Jag skrev hur jag gör och jag personligen anser att en hund som biter som direkt första respons på det den blir överraskad av, så är det inte en hund som jag vill ha.

Många hundar har jag haft med mina barn under uppväxten och inte en har som första respons på deras ibland oömma hantering ens haft minsta tendens till att bitas.

Däremot har jag haft en tik som efter valpkull blev opålitlig, nafsade efter folk, nöp dem i benen utan anledning, utan provokation = avlivades. Livet är för kort för att jag ska gå på aga för att en hund inte är stabil nog att hantera eventuella överraskningar utan att bitas. Anser jag.

 

[Blueberry]

Jag har ju varit inne på din linje men den här gången var det ett ordentligt bett, dvs det gick hål efter alla framtänderna. 1 cm under ögat .
Så det känns ohållbart att fortsätta som förut, vi måste hitta ett sätt där de kan ha utbyte av varandra om de ska bo ihop .

Ja, något måste göras för relationen och det borde inte vänta många timmar innan det projektet drar igång. Men jag tror inte att hunden har sökt upp barnet för att bita det i ansiktet. Det hamnar nog snarare på barnets skyll-dig-själv-konto, även om det såklart inte är mindre hål/ont/läskigt för det.

 

[giovanna]

Ja, något måste göras för relationen och det borde inte vänta många timmar innan det projektet drar igång. Men jag tror inte att hunden har sökt upp barnet för att bita det i ansiktet. Det hamnar nog snarare på barnets skyll-dig-själv-konto, även om det såklart inte är mindre hål/ont/läskigt för det.

Nej, jag tror att Alfons blev överraskad och reagerade för starkt. Om jag råkar kliva på honom (han ligger gärna och sover vid ens fötter) blir det ju också ett jäkla liv. Dock inga tänder hittills. Men då har jag ju inte ansiktet närmast utan fötterna heller. Känns som om detta var en olycka men som du skriver inte desto mindre otäckt att bli biten för det.

 

[Red_Chili]

Jag personligen är så krass att en hund som inte kan hantera normalt familjeliv (dit hör småbarn och deras impulsivitet) får inte bo i min familj.

Beroende på beteende så säljs den eller avlivas och en hund som biter, alltså inte nafsar/markerar skulle jag aldrig sälja..

Av ren nyfikenhet: varför inte sälja?

 

[Is]

Jag blir helt chockad över hur nonchalant många verkar vara mot hundbett. Nu är det ju stor skillnad på hundbett och naffsningar men jag - som har samma problematik hemma- kan Omöjligt förstår hur man ens tänker tanken att det är helt okej att riskera barns hälsa och hundarnas välmående för - för mig- helt själviska avsikter dvs att behålla hunden/ha hunden på ett sådant sätt att den riskerar att hamna i dessa situationer där den känner ett behov av att försvara sig bara för att JAG vill ha hunden.

Så här tänker jag-
Hundens perspektiv:
En hund som morrar bara av att barnet är i närheten är ju uppenbarligen på sin vakt - när ska den få slappna av? När ska den få känna sig helt trygg?

Barnets perspektiv:
Vi har en jämthundshanne, han bet min valp EN gång. Käken på valpen bröts av på tre ställen. ETT BETT.

Samma hund bet tag i en annan vuxen hund (efter kraftig provokation), han vägrade släppa så vi var två vuxna som tog tag i över och under käken för få honom att släppa.

Något hände efter vår son föddes och den hund som tidigare älskat barn och valpar visar tydligt att han är extremt osäker på sonen. Det går bra att vara med sonen på hundens villkor men rätt som det är morrar han när barnet kommer nära och vid ett tillfälle gjorde han utfall. Barnet (då 10 månader) kom springandes och ramlade intill hunden och det räckte för att hunden skulle flyga upp och göra ett ordentligt utfall.

Är det en bra hund för sonen att lära sig hundar av? Nej!
Käken som med ett bett närmast krossar skallen på en 8 veckor schäfer. Vill vi riskera att det nästa gång är barnets hand? Arm? Fot? Ansikte?!

Och för vad?! För att vi vuxna älskar hunden? För att han är en bra jaktkamrat?
Ja visst men är det värt risken att ärra sonen för livet?
Vi säger aldrig i livet.

Vi har löst det så att hunden bor i hundgård när barnet är vaken men han ska omplaceras eller avlivas (har lite hälsoproblem som gör att omplacering inte är självklart)

Lycka till mer er situvation. Det är jobbigt för alla inblandade.

 

[vallhund]

Tips till @Is o övriga som kan hamna i liknande situation. Stryp hunden med ett koppel/liknande, då släpper den taget.

 

[dobbis]

Tips till @Is o övriga som kan hamna i liknande situation. Stryp hunden med ett koppel/liknande, då släpper den taget.

Och jag säger lyft den i bakbenen så den tappar fotfästet i fram då släpper dom också,då riskerar man inte att ta livet av sin hund samtidigt eller skada den för livet.

 

[Anders]

Jag blir helt chockad över hur nonchalant många verkar vara mot hundbett. Nu är det ju stor skillnad på hundbett och naffsningar men jag - som har samma problematik hemma- kan Omöjligt förstår hur man ens tänker tanken att det är helt okej att riskera barns hälsa och hundarnas välmående för - för mig- helt själviska avsikter dvs att behålla hunden/ha hunden på ett sådant sätt att den riskerar att hamna i dessa situationer där den känner ett behov av att försvara sig bara för att JAG vill ha hunden.

Så här tänker jag-
Hundens perspektiv:
En hund som morrar bara av att barnet är i närheten är ju uppenbarligen på sin vakt - när ska den få slappna av? När ska den få känna sig helt trygg?

Barnets perspektiv:
Vi har en jämthundshanne, han bet min valp EN gång. Käken på valpen bröts av på tre ställen. ETT BETT.

Samma hund bet tag i en annan vuxen hund (efter kraftig provokation), han vägrade släppa så vi var två vuxna som tog tag i över och under käken för få honom att släppa.

Något hände efter vår son föddes och den hund som tidigare älskat barn och valpar visar tydligt att han är extremt osäker på sonen. Det går bra att vara med sonen på hundens villkor men rätt som det är morrar han när barnet kommer nära och vid ett tillfälle gjorde han utfall. Barnet (då 10 månader) kom springandes och ramlade intill hunden och det räckte för att hunden skulle flyga upp och göra ett ordentligt utfall.

Är det en bra hund för sonen att lära sig hundar av? Nej!
Käken som med ett bett närmast krossar skallen på en 8 veckor schäfer. Vill vi riskera att det nästa gång är barnets hand? Arm? Fot? Ansikte?!

Och för vad?! För att vi vuxna älskar hunden? För att han är en bra jaktkamrat?
Ja visst men är det värt risken att ärra sonen för livet?
Vi säger aldrig i livet.

Vi har löst det så att hunden bor i hundgård när barnet är vaken men han ska omplaceras eller avlivas (har lite hälsoproblem som gör att omplacering inte är självklart)

Lycka till mer er situvation. Det är jobbigt för alla inblandade.

Håller helt med.