Jen80
Trådstartare
Mitt hjärta blöder, det känns som om jag bara är halv.
Zizzo, min högt älskade katt fick igår urinsten. Med en sen tidigare lång historia av urinvägsproblem (bla. kronisk uvi som väldigt ofta krävde behandling) så bestämde jag och veterinären att låta honom somna in...
Det visade sig att han förmodligen även hade problem med njurarna, hade väldigt bleka slemhinnor och kroppen gick på sparlåga. Jag märkte att han igår morse hade lite problem med att kissa, sen piggade han på sig lite när jag hade besök och sen började helvetet. Han skrek när han försökte kissa, men det kom inte ens en droppe. Till slut låg han ner och försökte kissa...helt uppgiven...
När han fick den lugnande sprutan så sökte han efter min hand, han somnade alltid i min säng med sitt huvud i min hand. Då föll en tår. Stallägaren körde mig till veterinären och sen åkte vi till gården och begravde honom, en jättefin plats. Sen åkte vi hem till mig och jag möttes av tomheten. Ingen som mötte mig vid dörren, ingen som hoppade upp på köksbordet för att GENAST få en kram och en godisbit för att han varit duktig och inte släppt in några busar i lägenheten när jag varit borta. Ingen som kröp upp till mig i soffan, ingen som somnade i min säng, ingen som...ja vi gjorde allt ihop han och jag Jag har i princip gråtit sen igår eftermiddag, tårarna tar aldrig slut.
Det känns som om jag tagit livet av min bästa vän. Mitt hjärta, mitt allt. Vi var som ett gammalt gift par han och jag. Hans liv slocknade efter bara 6 år...det är inte rättvist! Men jag vet att jag gjorde rätt, behandling i det här läget hade bara varit plågsamt och jag ville inte låta min bästa vän lida. Veterinären sa; rätt beslut. Det känns tryggt, jag gav honom en fin sista gåva, slippa ha ont...
Jag vet inte hur jag ska gå vidare, jag bara gråter och gråter...
Det är så tomt. Så fruktansvärt tomt...
Lilla Zizzo, matte älskar dig!
Zizzo, min högt älskade katt fick igår urinsten. Med en sen tidigare lång historia av urinvägsproblem (bla. kronisk uvi som väldigt ofta krävde behandling) så bestämde jag och veterinären att låta honom somna in...
Det visade sig att han förmodligen även hade problem med njurarna, hade väldigt bleka slemhinnor och kroppen gick på sparlåga. Jag märkte att han igår morse hade lite problem med att kissa, sen piggade han på sig lite när jag hade besök och sen började helvetet. Han skrek när han försökte kissa, men det kom inte ens en droppe. Till slut låg han ner och försökte kissa...helt uppgiven...
När han fick den lugnande sprutan så sökte han efter min hand, han somnade alltid i min säng med sitt huvud i min hand. Då föll en tår. Stallägaren körde mig till veterinären och sen åkte vi till gården och begravde honom, en jättefin plats. Sen åkte vi hem till mig och jag möttes av tomheten. Ingen som mötte mig vid dörren, ingen som hoppade upp på köksbordet för att GENAST få en kram och en godisbit för att han varit duktig och inte släppt in några busar i lägenheten när jag varit borta. Ingen som kröp upp till mig i soffan, ingen som somnade i min säng, ingen som...ja vi gjorde allt ihop han och jag Jag har i princip gråtit sen igår eftermiddag, tårarna tar aldrig slut.
Det känns som om jag tagit livet av min bästa vän. Mitt hjärta, mitt allt. Vi var som ett gammalt gift par han och jag. Hans liv slocknade efter bara 6 år...det är inte rättvist! Men jag vet att jag gjorde rätt, behandling i det här läget hade bara varit plågsamt och jag ville inte låta min bästa vän lida. Veterinären sa; rätt beslut. Det känns tryggt, jag gav honom en fin sista gåva, slippa ha ont...
Jag vet inte hur jag ska gå vidare, jag bara gråter och gråter...
Det är så tomt. Så fruktansvärt tomt...
Lilla Zizzo, matte älskar dig!