purity_666
Trådstartare
Jag har en chinese crested powderpuff. Han är omplacering och kom till mig i januari, han var då 1.5 år. Han hade då, förutom uppfödaren, haft två hem där han vanvårdats i båda.
Som man kan förvänta sig har han en del problembeteenden. Han är rädd och otrygg med nya människor, främst män. Tyvärr visar han det genom utfall och han har någon gång nafsat när han känt sig trängd. När han kollat läget och slappnat av är han dock social, även om det är första gången han träffar någon. Han funkar att gå med i folkmassor, men om någon tittar för intensivt gör han utfall.
Han har inte heller lärt sig hantera roliga saker i tillvaron. Han blir superuppspelt och skriker. Ser han en hund låter han som om jag mördade honom långsamt ungefär.
Sen är han allmänt ouppfostrad och har noll samarbetsintresse.
Jag tänkte att det här beror på hans bakgrund, men har fått kontakt med några syskon och de har också en del problembeteenden. En hund har haft samma ägare sen valp, en vettig ägare, och den har problem vid hundmöten då den blir arg. En annan har bott hos uppfödaren till vuxen ålder, runt 1 år, och såldes sen. Den är också skygg för nya människor. Jag är med i forum för rasen och många där har liknande problem som jag, även fast de haft sin hund sen valp. Det gör mig lite missmodig förstås.
Men det fick mig ändå att tänka, hur mycket kan vi påverka de medfödda egenskaperna? Om en hund är naturligt skygg och osäker bland människor, kan vi någonsin få bort det? Eller får vi nöja oss med att träna hunden så att den åtminstone inte gör utfall eller får panik, men acceptera att den aldrig blir social? Kan vi bara träna å att ha kontroll över beteendet, men aldrig jobba bort själva kärnan? Som att hunden genom ren lydnad inte försöker mörda mötande hundar, men vi kan aldrig få bort viljan att göra det?
Hur förstörd kan en mentalt stabil hund bli av en dålig miljö? Är de enkla att få tillbaka som stabil hund när de hamnar i en bra miljö, eller är de "förstörda" för livet?
Ja vad är natur och vad är miljö? Hur mycket kan miljön förändra det som följer med genetiskt?
Som man kan förvänta sig har han en del problembeteenden. Han är rädd och otrygg med nya människor, främst män. Tyvärr visar han det genom utfall och han har någon gång nafsat när han känt sig trängd. När han kollat läget och slappnat av är han dock social, även om det är första gången han träffar någon. Han funkar att gå med i folkmassor, men om någon tittar för intensivt gör han utfall.
Han har inte heller lärt sig hantera roliga saker i tillvaron. Han blir superuppspelt och skriker. Ser han en hund låter han som om jag mördade honom långsamt ungefär.
Sen är han allmänt ouppfostrad och har noll samarbetsintresse.
Jag tänkte att det här beror på hans bakgrund, men har fått kontakt med några syskon och de har också en del problembeteenden. En hund har haft samma ägare sen valp, en vettig ägare, och den har problem vid hundmöten då den blir arg. En annan har bott hos uppfödaren till vuxen ålder, runt 1 år, och såldes sen. Den är också skygg för nya människor. Jag är med i forum för rasen och många där har liknande problem som jag, även fast de haft sin hund sen valp. Det gör mig lite missmodig förstås.
Men det fick mig ändå att tänka, hur mycket kan vi påverka de medfödda egenskaperna? Om en hund är naturligt skygg och osäker bland människor, kan vi någonsin få bort det? Eller får vi nöja oss med att träna hunden så att den åtminstone inte gör utfall eller får panik, men acceptera att den aldrig blir social? Kan vi bara träna å att ha kontroll över beteendet, men aldrig jobba bort själva kärnan? Som att hunden genom ren lydnad inte försöker mörda mötande hundar, men vi kan aldrig få bort viljan att göra det?
Hur förstörd kan en mentalt stabil hund bli av en dålig miljö? Är de enkla att få tillbaka som stabil hund när de hamnar i en bra miljö, eller är de "förstörda" för livet?
Ja vad är natur och vad är miljö? Hur mycket kan miljön förändra det som följer med genetiskt?
