Men...hur gör jag nu?...hjälp.. :(

[MrsScabtree]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Uppdatering

_______________________________________________________________

Fick ett samtal av vetten efter svaren på blodprovet..allt såg bra ut, inga konstigheter. Han ville att vi skulle komma in om en månad igen och ta nya rönthgenplåtar för att kolla hur tumören beter sig, om den växer eller snarare HUR fort den växer samt ultraljuda buken för att leta ev tumörer där eftersom att tumörer sällan kommer ensamma.

Jag frågade vetten att OM han har tumörer i buken, vad gör man isåfall?
Svaret var som innan "ingenting"...Så jag ställer mig väldigt tvekande till att
göra omröntgen och ultraljud. Får vi fram att han har tumörer här och där kan jag inte påverka det, kommer det fram att tumören växer snabbt kommer vi inte kunna göra något.

Dels vill jag inte utsätta Harley för mer stress om jag inte behöver. Dels vill jag inte utsätta mig själv för mer stress heller. Vet jag att tumören växer i ilfart kommer jag att å fullständig panik och gå och glo på hunden efter symptom hela tiden. Jag kommer inte att kunna slappna av. Vet jag att han har tumörer här och var..ja..det förändrar ju inget.

Vad tycker ni? Tänker jag rätt? Jag vill ju bara att den sista tiden vi har ihop ska vara så okomplicerad och härlig som möjligt och jag vill slippa vara övermedveten om hans tillstånd. Jag vet ju att jag kommer att ta bort honom illa kvickt när jag ser att han inte mår bra längre. Just nu vill jag bara att allt ska vara fint fram tills dess.

Detta handlar inte om pengar, visste jag att mina pengar kunde rädda honom hade jag sålt allt jag ägde. Jag behöver bara synpunkter..

 

[Skogstrollet]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Jag skulle nog inte kunna låta bli att ta reda på en sån sak. Kan ju vara så att de växer väldigt långsamt också och då kan det vara skönt att veta.
Det kan också vara så att om vet var tumörerna finns så vet man också vilka tecken man ska hålla utkik efter?

Men det kan bara du avgöra om du vill veta eller ej. För Harleys del kan jag inte se att det gör någon skillnad.

 

[jappisen]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Det är du själv som avgör. Jag personligen skulle nog inte kunna hålla mig. Jag skulle nog gjort testet för att få veta. Men svårt att säga från man är i det situationen. Lycka till

 

[MrsScabtree]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Jag skulle nog inte kunna låta bli att ta reda på en sån sak. Kan ju vara så att de växer väldigt långsamt också och då kan det vara skönt att veta.
Det kan också vara så att om vet var tumörerna finns så vet man också vilka tecken man ska hålla utkik efter?

Men det kan bara du avgöra om du vill veta eller ej. För Harleys del kan jag inte se att det gör någon skillnad.

Jag har verkligen frågat varenda fråga som går att fråga, och när jag frågar efter tecken oavsett var tumörerna sitter säger han upprepat "Det ser du".
Sen har jag inte riktigt förstått vad som finns att ta reda på. Jag kommer få ett svar om hurvida hur snabbt den verkar växa, men jag kommer inte kunna förändra ett minsta dugg. Det bästa som kan hända är att jag ser att det växer långsamt, det värsta som kan hända är att jag märker att dom växer fort och får panikångest, blir sömnlös och superstressad. Samtidigt vill jag ju inte vara självisk..

 

[Skogstrollet]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

På vilket vis skulle du vara självisk om du lät bli att röntga?

Alla fungerar olika. Jag är typen som vill veta, du kanske är typen som mår bäst av att inte veta? Låt bli i så fall. Som sagt, för Harleys del spelar det ju ingen roll.

 

[Milosari]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

jag hade velat veta hur fort tumören växer. växer den väldigt långsamt lär som sagt något annat ta kål på honom innan tumören gör det och då slipper jag oroa mig helt och hållet. växer den snabbare, ja då vet jag ju det och kan anpassa träning och motion efter det. som jag har sagt innan så påverkas ju olika hundar olika av ålderdom och sjukdomar. en del håller ut ganska länge, andra tacklar av fort när de inte kan hålla igång längre. hur just din hund är är ju svårt att veta på förhand, men det är hans allmäntillstånd som är det avgörande, inte tumörens storlek.

jag hade också velat veta hur det låg till för att inte förväxla andra sjukdomar med symptom från tumören! jag menar tänk om tumören knappt växer alls, och så får han en luftvägsinfektion och så tror du att det är tumören som har växt snabbt. jobbigt att oroa sig i onödan.

 

[Generalen]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Jag skulle låta bli. Det är onödig stress för Harley och du kan ändå inte påverka något, risken finns som du säger att du får reda på saker som kommer göra dig sömnlös om nätterna med diverse panikångestattacker. Det gynnar varken Harley eller dig och er sista tid tillsammans.

Låt bli, är mitt råd och håll själv utkik efter eventuella symptom. Du kommer ju själv veta när det är dags. Det bästa är ändå nog att vara ovetandes och få en okomplicerad, harmonisk tid tillsammans.

 

[MrsScabtree]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Sannolikheten att det är just cancern som tar kål på honom är väldigt stor enligt vetten. Han har ju förtätningar i lungorna redan och en tumör som redan börjat trycka på ena lungan. Träning och motion anpassar jag ändå efter allmäntillståndet-hur det är för dagen.

Jag har sagt till sambon att jag kör fullt ös medvetslös tills han inte orkar med den takten längre-för när han inte gör det kommer han ändå att må så pass dåligt att han inte ser något värde i annat än att äta och sova. Harley är ju en sån hund som verkligen vill vara med, och har han bestämt sig för att vara med ger han 110 procent. Ska vi gå och spåra som är det bästa han vet drar han som en vettvillig i kopplet tills vi kommer till spårstart och bara skuttar och strålar. Det engagemanget finns inte ens i min schäfer och hon älskar att spåra hon med. När han tappar sitt terriersug , då är det inte Harley mer.

Om jag anpassar honom efter en mall och har en snabbt växande tumör i bakhuvudet känns det lite som att jag skulle behandla honom som en porslinsdocka och det har jag alltid varit emot. Jag vet inte, jag kanske missförstår hur du menar? Du får gärna förklara närmre..

 

[MrsScabtree]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Det är så det känns-jag tänker så som du skrivit, men som sagt. Jag vill ju se på det här så objektivt som möjligt...svårt är det.

 

[movi]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

En bekant till mig tänkte också lite som du!
Den hunden hade nån sorts tumör,kommer ej ihåg vilken!

Men till slut sa dom stopp till op och undersökningar,och gav hunden ett härligt liv tills dom såg att nu är det dags!
Och då tog dom bort vovven!
Dom hade säkert kunnat haft den ett tag till,men dom ville inte vänta för länge!

Jag skulle göra likadant,visste jag att min hund har något obotligt,så skulle jag inte fortsätta ränna hos vet för alla möjliga prover/undersökningar/op!
Jag skulle ge henne ett roligt liv och sen se,för det gör man,att nu är det dags!

 

[Philosophia]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Utifrån det som du skriver här så tycker jag att du tänker rätt! Dessutom är det ju för dig och Harley som det ska kännas rätt, inte för någon annan.

 

[martha]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Det där med sorg är svårt, men om man kan försöka komma ihåg alla år ni har haft., att han lever idag och vara nöjd och glad för det..att inte tänka på morgondagen eftersom nuet är så mycket viktigare....sörj inte din hund förrän det är dags skulle jag vilja säga.
Lättare sagt än gjort men för hundens skull är det bättre stt försöka släppa---dom läser ju oss som öppna böcker

 

[Red_Chili]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Om jag visste att hunden hade tumör och att det inte fanns något att göra så skulle jag låta bli att ta reda på mer. Skulle, precis som du skriver, försöka att inte tänka för mycket och bara hålla koll på hur hunden mår. Blir hunden/du dessutom stressad vid veterinärbesök ser ännu mindre anledning till att åka dit "i onödan".

 

[Lena Furberg]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Du känner din Harley som ingen annan, och du kommer att se omedelbart när han fått nog. Jag tycker det räcker. Du behöver inga vägledningar eller fingervisningar, du Vet ändå. Och inga diagnoser kan ändå, när det kommer till kritan, tala om hur länge detta kommer att dröja, det hela är ändå upp till dig och Harley, ni två, tillsammans. Du kommer att veta. Vem vill egentligen veta exakt? Om sig själv, eller den man älskar? Inte jag i alla fall! Tillräckligt med Tid för att kunna ta farväl, det räcker.

 

[lady_vip]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Jag förstår dig, jag hade nog inte heller velat veta exakt och lägga mer lidande/tid/pengar/stress på att ta reda på en massa som inte förändrar något.

Tänkte ungefär samma häromdagen när jag började stressa över förstorade lymfknutor på ena hunden, är det cancer kan jag ändå inte göra något åt det för jag har lovat mig själv att hon inte ska gå runt och vara sjuk mer. (Nu är det nog inte det, bara lite nojja från mig).

 

[wtf]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

jättetråkigt att höra att han har blivit sjuk

en liten fundering/fråga till allmänheten, VARFÖR ska man vänta med att ta bort hunden först man ser att den inte är som vanligt? har det inte redan gått för långt då?
jag kan inte låta bli att känna mig lite irriterad över detta, ska jag erkänna, speciellt när det gäller folk med gamla hundar med dödlig sjukdom/blind/kraftigt försämrad livskvalitet/osv

kan man inte bara avsluta medan man är på topp? då slipper man ju dessutom undra hur ont hunden hade osv.

jag vill inte att du ska ta det här som nån kritik, ts, för det är verkligen inget lätt beslut du står inför. min egen hund hänger nästan lite löst i mitt huvud många gånger, jag tänker ofta på det där med avlivning och jag önskar att jag besitter styrkan att ta beslutet INNAN han ger upp.
min hund är bara 4½ år, men har haft ett jobbigt år med många sjukdomar som varit både enkla och väldigt allvarliga. han har ju åldern för sig, men när får det räcka?

jag ber om ursäkt för mina "hårda" ord i din (och andras) svåra stund, men det är värt att tänkas på..

 

[MrsScabtree]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Det är ingen fara, jag förstår hur du tänker-för jag tänkte precis likadant.
När veterinären sa att diagnosen inte precis var positiv så frågade jag med detsamma om han tyckte att jag skulle låta honom "gå" nu medan han var på topp. Han tyckte det definitivt inte, eftersom att han inte är "sjuk" ännu.
På honom lät det förvisso som att jag skulle låta det gå ganska långt, "tills det inte går mer" vilket jag absolut inte vill. Jag sa då till veterinären (och som jag skrev till Cillamuffins ovan) att jag tänker köra på i samma takt, precis som vi alltid gjort med spårning och lyndadsträning och långpromenader och den dagen han inte vill göra det, eller att jag märker att han gör det utan vidare lust-då tar jag bort honom samma dag. Jag tänker alltså inte trappa ner på någonting och låta det gå successivt utför, utan vi kör fullt ös medvetslös. Jag vet att han mår braoch är lycklig sålänge jag kan göra det.


Just nu känns det orättvist att ta bort en hund som fortfarande är samma hund som han var innan han fick cancern.

 

[MrsScabtree]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

kl

Tack alla för era svar, jag kommer att göra som så att jag kör på tills "he goes with a bang". Inga mer veterinärer sålänge han visar sig okej.


Usch, jag som kunnat leva som vanligt dom senaste dagarna blev plötsligt jätteledsen. Min fina fina hund, hur sa jag kunna leva utan dig?

 

[YorkWann]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

kl

jag kommer att göra som så att jag kör på tills "he goes with a bang". Inga mer veterinärer sålänge han visar sig okej.

Huvva, känner med dig, Tycker att du gör helt rätt, de har ett stort privilegie, djuren, som har ansvarsfulla mattar och hussar som ser dem, och som väljer att inte låta dem lida. Massa kramar till dig!

/Maria, som är mitt uppe i utredning på storknasen..

 

[MrsScabtree]

Sv: Men...hur gör jag nu?...hjälp..

Tack!


tioooo