Medicin för psykisk ohälsa

[godisklubba]

Depression är en sjukdom, precis som fysiska sjukdomar och dom tvekar inte många att medicinera trots biverkningar. Depression är en dödlig sjukdom dessutom som är värre än biverkningar från mediciner, man får inte glömma bort det. Det är inte bara en jobbig sjukdom, den är livsfarlig och den går långt ifrån alltid att prata bort.

Har man prövat med samtalsterapi som man dessutom om man mår tillräckligt dåligt inte har någon nytta av så ska man få tillgång till medicin om man vill det, allt annat är inhumant tycker jag.

Och nej, jag tycker inte man ska ge det lättvindigt heller, men det är knappast lättvindigt när andra alternativ är prövade.

Men det betyder fortfarande inte att biverkningar från medicin alltid är ett bättre alternativ än depressionen. Det kanske är så för många, men jag är ett levande exempel på att det inte är så för alla (och skulle tippa på att jag inte är ensam…).

Jag är inte emot medicin, går själv på antidepressiva och har hittat mediciner som fungerar för mig. Men som flera redan sagt är det en ökad suicidrisk vid insättning. Om man redan går med de tankarna kanske läkaren bedömer att det är för riskabelt att sätta in en medicin som riskerar att spä på de tankarna.

Om man tex har ont i ryggen och får order om att ta alvedon så är ju inte en av biverkningarna mera ryggont. Jag tycker att det är rätt stor skillnad när biverkningarna inte är samma som det medicinen ska behandla.

 

[Cherarriduracell]

Det handlar inte om att äta en medicin och sen behöver man inte jobba med sig själv, det är medicin i kombination med bra terapi som ger dom bästa förutsättningarna. Att begära att någon ska bli frisk från en depression utan medicin är mycket begärt då det är svårt att ta till sig behandlingar när man inte får någon extra hjälp.

Och ökad suicidrisk är det alltid oavsett ålder. Det kommer man inte ifrån i början. Därför ska det ges i kombination med terapi.

Depressioner får man inte blanda ihop med en sämre period eller en tillfällig dipp i livet, det är fortfarande en fruktansvärt allvarlig dödlig sjukdom som ofta faktiskt inte går över av sej självt. Kroppen kanske faktiskt har en brist som gör att det är omöjligt att må bra utan medicin.

Men oavsett så spelar det mindre roll vad man tycker om läkaren bestämt sig för att inte skriva ut medicin. Läkare har väldigt olika åsikter om det där.

Det är väl ingen som sagt att medicinen för sig själv kommer hjälpa, eller att enbart terapi är svaret?

Min ståndpunkt är väl snarare att läkaren har sina skäl till att inte skriva ut medicin till dessa ungdomar. Som med den mesta psykiska vården vet man inte förrän efteråt, om ens då, om det var rätt hjälp.

Ingen har heller vad jag kan se förringat vad en depression är. Det är absolut en livshotande sjukdom men medicin är inte en glasklar lösning på alla problem. Det kan hjälpa om orsaken/biproblem är obalans i hjärnan men löser ju som du säger, inget på egen hand.

Det är hemskt att vara närstående till någon med depression, man känner sig lätt så maktlös och jag förstår frustrationen i situationen.

 

[MiniLi]

Har du frågat behandlaren/läkaren?
Läkemedel rekommenderas till tonåringar med medelsvår till svår depression. För lindrig till medelsvår depression är KBT rekommendationen.

Jag skulle nog vilja ha en motivering iaf! Kanske finns det goda skäl, eller så har de inte tänkt fullt ut..

 

[Anonymulois]

Tack för all input.

Nu har faktiskt en av tjejerna fått medicin utskriven, både antidepressiva (som ska fasas in) och ångestdämpande som hon kan/ bör ta när det blir för jobbigt "här och nu". Hennes ångestproblematik anses (ÄNTLIGEN) så allvarlig att den motverkar hennes förmåga att ta till sig behandling, därav medicinering.

Jag känner mig alldeles matt... Det känns som om vården äntligen ser det jag ser och det som (extra)dottern så "duktigt" gömt undan för vård och soc i flera år...

Även den andra dottern har tid på BUP idag, det ska bli intressant att se vad de kommer fram till där.

Vem, förutom allvetande buke, skulle ni rekommendera att vi föräldrar vänder oss till för lite mer professionell rådgivning än vad vänner och familj kan ge?

 

[MiniLi]

Tack för all input.

Nu har faktiskt en av tjejerna fått medicin utskriven, både antidepressiva (som ska fasas in) och ångestdämpande som hon kan/ bör ta när det blir för jobbigt "här och nu". Hennes ångestproblematik anses (ÄNTLIGEN) så allvarlig att den motverkar hennes förmåga att ta till sig behandling, därav medicinering.

Jag känner mig alldeles matt... Det känns som om vården äntligen ser det jag ser och det som (extra)dottern så "duktigt" gömt undan för vård och soc i flera år...

Även den andra dottern har tid på BUP idag, det ska bli intressant att se vad de kommer fram till där.

Vem, förutom allvetande buke, skulle ni rekommendera att vi föräldrar vänder oss till för lite mer professionell rådgivning än vad vänner och familj kan ge?

Föräldrar bör kunna få stöd på BUP. Ni bör kunna få några egna samtal om behov finns.