Jag håller absolut med vad avser att också min tro är att de allra flesta vill bidra och arbeta. Jag tycker dock inte att den övertygelsen står i motsatsförhållande till ett behov av att få fler människor att förstå resursers ändlighet, både vad avser reda skatteintäkter och dess fördelning i samhället, samt övriga resurser i samhället.
För mig är det skrämmande vad den syn på samhället som "någon annan" på sikt kan leda till, i form av ett minskat kollektivt ansvar och minskad vilja att bidra. Vi ser det vad gäller ideella föreningar redan, där många vill ha kakan men inte hjälpa till att baka, och vårt samhälle vore inte det första att luckras upp pga att olika intressen drar åt sina egna håll med en ökad polarisering som följd. För mig är någon form av "samhällskontrakt" viktigt. Jag väljer inte i val utefter vad som direkt gynnar mig som person i plånboken utan utifrån någon form av ideologi men framför allt en tro på vad som kommer att gynna samhället i stort över tid t.ex. När fler och fler endast ser till egna vinster och distansen gentemot vad som faktiskt är "staten" ökar tror jag att vi är på väg åt fel håll, om man vill ha en stark samhällsstruktur alltså.
En grundläggande förståelse för att ju fler som nyttjar systemet kräver fler som bidrar, alternativt fördelar större del av sin inkomst till andra, tror jag är ett led i att få en mer konstruktiv debatt och ett mer hållbart samhällsklimat. Så länge "statens" pengar ses som någon annans ansvar är distansen till samhället för stor i mitt tycke, vilket leder till märkliga debatter både vad gäller pension, föräldrapeng och försörjningsstöd som exempel. Genom en ökad förståelse för den trista och rent krassa ekonomiska aspekten kanske en mer konstruktiv debatt skulle kunna föras tänker jag, någons krav på högre pension måste ju de facto ställas mot någon annans krav på ekonomiskt stöd, alternativt någon annans krav på att få behålla mer av sin lön för att disponera efter eget skön. Utan att lägga på alltför politiska raster tycker jag mig se en förskjutning från allas solidariska strävan att bidra efter förmåga till "what's in it for me". T.ex. i form av diskussioner om kortsiktiga förluster pga arbetsmarknadsinsatser (med argument som "jag förlorar på att behöva åka dit, jag får mer pengar över om jag skiter i det") eller en total ovilja att se bortom den egna familjens kortsiktiga nackdelar av t.ex. jämställt uttag av föräldrapeng. Eftersom jag inte tror på att den stora merparten lever på samhället för att man faktiskt inte vill göra något annat tror jag samtidigt att ett starkt skyddsnät kräver en ökad solidaritet, och att den kommer ur att man kommer närmare pengarna och förstår varifrån bidrag försörjs.
