Måste man ha ett fast jobb?

[SaraMara]

Jag känner i stort sett inte igen att "folk" skulle vilja "leva på bidrag" istället för att arbeta. Däremot känner jag igen att man påstår att det skulle vara ett stort problem och att man påpekar hur upprörande det är.

Det undantag jag kan komma på, är just föräldraförsäkringen som du nämner! Där blir det extremt tydligt hur många som faktiskt verkar se det som något som enbart är till för att maximera familjeekonomin så mycket som möjligt i samband med att man får barn. Varje tanke om att fk kontrollerar att den som får pengarna faktiskt också är den som tar hand om barnet och varje tanke om att det skulle lagstiftas om att ersättningen och ledigheten ska delas lika mellan föräldrarna, möter upprörda protester som om man ville beröva människor deras grundläggande mänskliga rättigheter. Man tycks bli blind för att föräldraledigheten inte är en grundläggande rättighet, utan en ganska exklusiv förmån.

Jag vet inte om ditt första stycke syftar till mitt inlägg - om det kunde tolkas som ett allmänt orerande i stil med att folk hellre får bidrag än jobbar så beklagar jag det och har uppenbarligen helt misslyckats med mina formuleringar. Så var aldrig min tanke och så hoppas jag att jag inte heller uttryckte mig.

Däremot anser jag att det är mycket märkligt att, som jag ofta (med bemärkelsen ofta såsom i, när sådana diskussioner förekommer i sammanhang där jag ser dem, inte som i att jag ofta läser den typen av diskussioner för det gör jag sällan) ser, anse att en försörjning från staten är så anonymiserad att den inte längre innebär att "leva på någon annan" (jmfr med att sambo/maka/make är försörjningspliktig).

I övrigt håller jag helt med dig, som tämligen nybliven förälder är jag ofta exponerad för den typen av diskussioner varför den säkert retar mig extra mycket. Jag kan för mitt liv inte förstå att dessa pengar ses som en absolut rättighet och inte en samhällsinsats för att uppnå vissa på förhand uppställda mål. Varför just jämställt uttag inte får vara ett av dessa mål är en gåta för mig, men det är en annan diskussion som jag ska hålla mig till i mer lämpliga forum för att inte balla ur ännu en gång...

 

[Magiana]

Jag tycker ofta man hör "jag vill inte behöva leva på någon annan" vad avser t.ex. argumentet om solidarisk försörjning av familjemedlemmar, vilket är väldigt märkligt när då alternativet är att bli försörjd av random främlingar via bidrag från stat eller kommun.

Personligen finner jag det mycket enklare att ta emot pengar från det allmänna. Dit bidrar var och en efter förmåga och det är reglerat hur mycket man får och vid vilka tillfällen, vilket inte är fallet i familjerelationer. Där blir det förbannat mycket godtycke och åsikterna kan gå isär hur man hanterar ekonomin. När jag var sambo så hade vi delad ekonomi. Det var så vi ville ha det och jag tyckte det var jävligt surt att behöva försörja honom. Det innebar en enorm stress för mig vilket sinkade min egen rehabiliteringsprocess. Dessutom knakade förhållandet i fogarna och en stor del av detta var p.g.a. att han inte kunde vara självständig ekonomiskt. Egentligen är sambos inte försörjningspliktiga för varann men det stämmer inte när det kommer till kritan. Sambos har inte gängat sig så pass som gifta har så där tycker jag det verkligen är snett med försörjningsplikt. En försörjningsplikt inom familjen leder till mer slitningar än om var och en kan vara ekonomiskt oberoende av varandra och ingen är i beroendeställning till den andra. Jag kommer nog aldrig mer att bli sambo.

 

[SaraMara]

Personligen finner jag det mycket enklare att ta emot pengar från det allmänna. Dit bidrar var och en efter förmåga och det är reglerat hur mycket man får och vid vilka tillfällen, vilket inte är fallet i familjerelationer. Där blir det förbannat mycket godtycke och åsikterna kan gå isär hur man hanterar ekonomin. När jag var sambo så hade vi delad ekonomi. Det var så vi ville ha det och jag tyckte det var jävligt surt att behöva försörja honom. Det innebar en enorm stress för mig vilket sinkade min egen rehabiliteringsprocess. Dessutom knakade förhållandet i fogarna och en stor del av detta var p.g.a. att han inte kunde vara självständig ekonomiskt. Egentligen är sambos inte försörjningspliktiga för varann men det stämmer inte när det kommer till kritan. Sambos har inte gängat sig så pass som gifta har så där tycker jag det verkligen är snett med försörjningsplikt. En försörjningsplikt inom familjen leder till mer slitningar än om var och en kan vara ekonomiskt oberoende av varandra och ingen är i beroendeställning till den andra. Jag kommer nog aldrig mer att bli sambo.

Jag ifrågasätter inte att det upplevs lättare, snarare bevisar det påståendet min tes att motståndet mot att nyttja samhällets resurser är mindre än det som uppstår vid att nyttja närståendes.

Personlig inställning hör ju egentligen inte hit, men för mig vore det helt uppåt väggarna främmande att min sambo skulle försörjas av försörjningsstöd samtidigt som jag arbetar, eller få bostadsbidrag för sin del av vår bostad.

 

[Petruska]

Jag vet inte om ditt första stycke syftar till mitt inlägg - om det kunde tolkas som ett allmänt orerande i stil med att folk hellre får bidrag än jobbar så beklagar jag det och har uppenbarligen helt misslyckats med mina formuleringar. Så var aldrig min tanke och så hoppas jag att jag inte heller uttryckte mig.

Däremot anser jag att det är mycket märkligt att, som jag ofta (med bemärkelsen ofta såsom i, när sådana diskussioner förekommer i sammanhang där jag ser dem, inte som i att jag ofta läser den typen av diskussioner för det gör jag sällan) ser, anse att en försörjning från staten är så anonymiserad att den inte längre innebär att "leva på någon annan" (jmfr med att sambo/maka/make är försörjningspliktig).

I övrigt håller jag helt med dig, som tämligen nybliven förälder är jag ofta exponerad för den typen av diskussioner varför den säkert retar mig extra mycket. Jag kan för mitt liv inte förstå att dessa pengar ses som en absolut rättighet och inte en samhällsinsats för att uppnå vissa på förhand uppställda mål. Varför just jämställt uttag inte får vara ett av dessa mål är en gåta för mig, men det är en annan diskussion som jag ska hålla mig till i mer lämpliga forum för att inte balla ur ännu en gång...

Nej, jag uppfattade dig inte så! Inte alls. Det var mest att hela det här spåret verkar härröra sig ur idén att "folk vill leva på bidrag", men jag ser inte att någon faktiskt skriver att hen vill det.

Föräldraersättningen är verkligen ett kapitel för sig i sammanhanget!

Ur jämställdhetsperspektiv har jag dock något slags förståelse för att man föredrar att få leva på någon form av bidrag framför att leva på sin partner. I verkligheten påverkar ju inte den totala familjeekonomin ens möjlighet att få pengar från försäkringssystemen, men däremot försörjningsstöd och bostadsbidrag. Det kan nog inte vara annorlunda, men jag förstår problemen med det. Dels när det gäller unga och ganska nybildade och i praktiken rätt tillfälliga samboskap, dels när det gäller parternas möjlighet att stå fria i relation till varandra (dvs den ena inte lever på den andras goda vilja), även i långa och väletablerade förhållanden.

 

[Magiana]

Jag ifrågasätter inte att det upplevs lättare, snarare bevisar det påståendet min tes att motståndet mot att nyttja samhällets resurser är mindre än det som uppstår vid att nyttja närståendes.

Personlig inställning hör ju egentligen inte hit, men för mig vore det helt uppåt väggarna främmande att min sambo skulle försörjas av försörjningsstöd samtidigt som jag arbetar, eller få bostadsbidrag för sin del av vår bostad.

Då tycker vi mycket olika. Jag tycker det är helt uppåt väggarna att sitta i beroendeställning till familjemedlemmar, att aldrig ens kunna ta en fika med vännerna utan att fråga sambon, eller köpa underkläder utan att diskutera det. Osmakligt.

Jag vet inte hur bostadsbidrag fungerar men bostadstillägg får man i alla fall för sin del av av boendet, även om den andra jobbar.

 

[Jeffery]

Då tycker vi mycket olika. Jag tycker det är helt uppåt väggarna att sitta i beroendeställning till familjemedlemmar, att aldrig ens kunna ta en fika med vännerna utan att fråga sambon, eller köpa underkläder utan att diskutera det. Osmakligt.

Jag förstår att det är ett problem.
Men är det verkligen ett problem som samhället ska ansvara för? Eller kan det vara mer ett problem på relationsnivå?

 

[Magiana]

Men är det verkligen ett problem som samhället ska ansvara för?

Ja.

 

[strawberrysylt]

Utanför diskussionen och bara som svar på trådstarten så svarar jag att det där har jag också funderat på. Jag trivs bra som timvikarie inom vården och upplever också att det känns roligt att gå till jobbet, jag kan välja själv och känner jag mig trött på det så sätter jag inte upp mig så mycket som jag gjort annars kanske. Vikarier behövs också, men jag kan vara fri att hitta på saker osv.
Nu har jag iofs bara mig själv att ta hand om och kan gå runt rätt billigt, läget hade väl känts annorlunda om jag haft familj kanske. Sen pensionen är det ju negativt för också, men den dagen den sorgen tänker jag (tyvärr).

//r

 

[Jeffery]

Ja.

Är det så att jag förstår dig rätt om jag påstår att du tycker att det är samhällets problem att du måste diskutera med sambon då du ska köpa underkläder?

 

[Inte_Ung]

Jag tycker det är helt uppåt väggarna att sitta i beroendeställning till familjemedlemmar, att aldrig ens kunna ta en fika med vännerna utan att fråga sambon, eller köpa underkläder utan att diskutera det. Osmakligt.

Hur mycket tycker du att samhället skall lägga sig i privata relationer?

 

[Inte_Ung]

Sen pensionen är det ju negativt för också, men den dagen den sorgen tänker jag (tyvärr).

Men det går ju att planera för på egen hand.
Det gör jag.
Mitt företagande kan vara ganska så passivt och dra in pengar under resten av mitt liv.

 

[mandalaki]

Hur mycket tycker du att samhället skall lägga sig i privata relationer?

Fast det hon säger är väl egentligen bara att hon vill ha egna pengar att köpa underkläder för?

 

[Magiana]

Är det så att jag förstår dig rätt om jag påstår att du tycker att det är samhällets problem att du måste diskutera med sambon då du ska köpa underkläder?

Det är betydligt mer än så. Att folk blir utan pengar handlar ofta om strukturella problem i samhället. Det ska inte lösas på individnivå utan jag anser att det är samhället som får rädda dem som faller p.g.a det. För det andra, skatten vi betalar ska gå dit den behövs och den betalas efter förmåga. Ska individer försörja dem som samhällen har släppt igenom skyddsnäten så betalat vi inte längre efter förmåga, då betalar vissa dubbelt. Och det är högst sannolikt att de som då får betala dubbelt är de som har de sämst ställt redan från början.

Hur mycket tycker du att samhället skall lägga sig i privata relationer?

Det ska samhället inte lägga sig i alls. Men det är det som händer när man släpper folk genom skyddsnäten.

 

[Inte_Ung]

Fast det hon säger är väl egentligen bara att hon vill ha egna pengar att köpa underkläder för?

Ja fast i en familjerelation så anses ju alla pengar vara gemensamma.
Ur ett samhällsperspektiv.
Om då den gemensamma kassan anses räcka till familjens behov så skall väl inte samhället skjuta till mera för att en part inte vill leva enligt familjereglerna?
Om man inte gillar familjekonstellationen som fenomen så är det väl ändå själva familjen som man får ta och skippa?

 

[Magiana]

Fast det hon säger är väl egentligen bara att hon vill ha egna pengar att köpa underkläder för?

Eller slippa betala för någon annans okynnesinköp . Jag hatar om någon gräver i min plånbok utan min tillåtelse.

 

[mandalaki]

Ja fast i en familjerelation så anses ju alla pengar vara gemensamma.
Ur ett samhällsperspektiv.
Om då den gemensamma kassan anses räcka till familjens behov så skall väl inte samhället skjuta till mera för att en part inte vill leva enligt familjereglerna?
Om man inte gillar familjekonstellationen som fenomen så är det väl ändå själva familjen som man får ta och skippa?

Jag har inte sagt något om huruvida det där med gemensam inkomst är bra eller inte. Jag bara reagerade på att en önskan om att kunna försörja sig själv gjordes synonymt med att samhället lägger sig i privata relationer.

 

[Magiana]

Ja fast i en familjerelation så anses ju alla pengar vara gemensamma.
Ur ett samhällsperspektiv.
Om då den gemensamma kassan anses räcka till familjens behov så skall väl inte samhället skjuta till mera för att en part inte vill leva enligt familjereglerna?
Om man inte gillar familjekonstellationen som fenomen så är det väl ändå själva familjen som man får ta och skippa?

Nej, har man bestämt att man ska ha delad ekonomi så är det översittarfasoner att samhället bestämmer att det inte ska vara så.

Att vare en familj handlar inte om ekonomi. Det handlar om relationer.

 

[Grazing]

Eller är det så att mammas ekonomi blir något bättre i det andra alternativet?

Nej men den hade blivit sämre ifall inte dom pengarna betalades tillbaka. Sen behöver du inte dumförklara mig, jag vet mycket väl om vad som menas.

 

[Breaktown]

Nej, har man bestämt att man ska ha delad ekonomi så är det översittarfasoner att samhället bestämmer att det inte ska vara så.

Att vare en familj handlar inte om ekonomi. Det handlar om relationer.

Fast det är ju inte så att samhället tvingar en att flytta ihop med ens partner. Det finns fördelar och nackdelar med konceptet. Även ekonomiskt.

 

[Jeffery]

Sen behöver du inte dumförklara mig, jag vet mycket väl om vad som menas.

Sorry, men det framgick väldigt dåligt av din konversation med @Inte_Ung, vilket var skälet till att jag förtydligade.