Mardrömsvecka

Känns som att en ångvält kört över mig och jag har varit ute i krig under 7 svåra år typ.

Började i helgen med att Sotis blev dålig. Kräkningar och diarré. Rådgjorde med vet på telefon som tyckte vi kunde ge det någon dag men sen slutade han både äta och dricka så vi fick åka in akut till Blå Stjärnan där dom efter ett ultraljud kunde konstatera att han hade en stor tumör och även flera små cystor i magen.

Sotis, min Sotis. Min vän och vapendragare i 14 år. Jag var 24 när vi skaffade honom, jag och Erik hade precis flyttat ihop i vår studentlägenhet där man egentligen inte fick ha husdjur tror jag (?)

Genom livet har han följt oss och alltid varit där. Det finns ingen som puttar ner post och läxor från bordet längre, eller som tuggar på alla pappkassar. Det finns ingen som springer till dörren så fort han hör fotsteg i trapphuset. Det finns ingen som ligger och kurrar högt vid Williams huvud när han mornar sig i soffan framför Youtube. Det finns ingen Sotis mera.

Och ja vi har ju en katt till men han är en helt annorlunda personlighet så dom går inte att jämföra. Det ekar så tomt. Två matplatser. Två lådor. Vem ska nu dela en blötmatspåse med Sickan? Det känns så förbannat eländigt och TOMT.

Ungefär samtidigt som jag fick beskedet om cancern i magen kom ett meddelande från en stallkamrat som hade upptäckt att Kaj rymt över till stona för andra dagen i rad. Hon hade då hittat honom halt. Box över natten och sen ut med distriktet igår som brainstormade allt från förgiftningsfång till Wobblers och fraktur i hovbenet. Åkte in till kliniken idag och det visade sig vara ännu en hovböld. Så något trösterikt i all skit. Men nu blir det gips, boxvila, missnöjd obstinat treåring vars nyfunna kärlek i stohagen står och gnäggar längtansfullt efter honom precis utanför boxen Jaja han har skött sig över förväntan idag iaf och klivit på transporten utan att blinka och är otroligt tacksam att allting har gått så bra idag.

Nu kämpar vi vidare mot fredag! Min chef blev inte precis överlycklig av tre oplanerade semesterdagar denna veckan.

 

[miumiu]

Livet rullar på. Boxvila för Kaj så måste åka ut till stallet både innan och efter jobbet, vilket gör att jag inte har jättemycket tid att tänka öht. Läxor ska göras, höpåsar ska packas, och dessutom är vi mitt i en flytt på jobbet. Jag åker hemifrån innan dom andra har hunnit vakna och kommer hem när som gått och lagt sig.

Egentligen borde man väl vara tacksam för dom 14 år som vi fick tillsammans. Och det är jag ju på sätt och vis också. Men det tar liksom inte udden av den där extrema tomhetskänslan som slår till så fort jag får en stund att verkligen känna efter. Det känns som att det hade varit mer socialt accepterat att sörja såhär om han hade varit en hund? Jag kommer inte ifrån den känslan. Som att folk inte vill fatta vem han faktiskt var för oss.

 

[Tualma]

Vi är många här med hjärtekatter. Du har all rätt att sörja.
Vissa kommer inte att förstå, men so what. Ni vet. Vi vet.
Kram och mitt varma deltagande i din och familjens sorg.
Gizmo, Mozart, Gubben, Julius, Stina, Siri, Sofius, Sixten, Simon, Sudden & Nisse (för alltid i mitt hjärta) har tagit emot Sotis på andra sida regnbågsbron.

 

[Roheryn]

Egentligen borde man väl vara tacksam för dom 14 år som vi fick tillsammans. Och det är jag ju på sätt och vis också. Men det tar liksom inte udden av den där extrema tomhetskänslan som slår till så fort jag får en stund att verkligen känna efter. Det känns som att det hade varit mer socialt accepterat att sörja såhär om han hade varit en hund? Jag kommer inte ifrån den känslan. Som att folk inte vill fatta vem han faktiskt var för oss.

Jag har hundar, katter och hästar. Och vissa individer kommer man närmare helt oavsett vilket djurslag det är. Men jag tror att det för icke-djurmänniskor är lättare att se bandet mellan en människa och en hund än det mellan en människa och en katt eller en människa och en häst. Därför tror de att hundarna står oss närmast, även om det kanske inte alltid är så. Vi som har djur, vi vet