Jag träffade nyligen en vän som nyligen friat till sin sambo. Han berättade att han hade varit nervös och jag frågade om de pratat något om giftermål innan, och han berättade att det hade de ju gjort och hon hade dessutom hintat ganska tydligt att hon tyckte att det började bli dags nu. Så han "visste" att hon skulle säga ja, men det var självklart ändå mycket nerver kring händelsen i fråga. Jag tycker mig ha hört oändligt många liknande historier. Hon vill, han vet att hon vill, och tillslut friar han. Jag upplever att det är ganska socialt accepterat att förvänta sig att mannen är den som ska fria, vilket jag tycker är märkligt eftersom vi i Sverige har gått vidare från andra könsroller i mycket högre grad. Skulle jag som kvinna förvänta mig att mannen ska betala på dejter, förvänta mig att det är han som ska bjuda ut, förvänta mig att han ska arbeta när jag är hemma med barnen osv. så hade det väckt reaktioner och folk hade sagt emot. Men hade jag sagt att jag vill att det ska vara min sambo som friar så tror jag det hade varit socialt accepterat. Givetvis i olika grad i olika sociala kretsar, men som en generalisering.
I andra länder och kulturer så förvånar det mig inte eftersom könsroller överlag är starkare på många platser, men just i Sverige förvånar det mig eftersom vi kommit ganska långt med jämställdheten i relationer på de flesta plan. Mest just detta sticker liksom iväg lite eftersom det är en stark könsrelaterad förväntan som fortfarande känns helt okej att ha. Vad tror ni, varför är det så? Hur kommer det sig att kvinnor som i övrigt förväntar sig jämställdhet, att de båda ska arbeta och betala lika mycket hemma, att de ska dela på föräldraledighet och hushållssysslor, ändå sitter och väntar på att deras män ska fria?
Jättekonstigt, ju mer jag tänker på det.
I andra länder och kulturer så förvånar det mig inte eftersom könsroller överlag är starkare på många platser, men just i Sverige förvånar det mig eftersom vi kommit ganska långt med jämställdheten i relationer på de flesta plan. Mest just detta sticker liksom iväg lite eftersom det är en stark könsrelaterad förväntan som fortfarande känns helt okej att ha. Vad tror ni, varför är det så? Hur kommer det sig att kvinnor som i övrigt förväntar sig jämställdhet, att de båda ska arbeta och betala lika mycket hemma, att de ska dela på föräldraledighet och hushållssysslor, ändå sitter och väntar på att deras män ska fria?
Jättekonstigt, ju mer jag tänker på det.